Kristin
Scen: Stadsteatern Kilen, sedd 9 feb (nypremiär 8 feb)
Medverkande och medskapare: Anna-Maria Käll
Idé, text och regi: Hanna Adolfsson (fritt efter August Strindbergs text) Koreograf och dramaturg: Emma Krafft
Ljus och ljud: Gustave Lund
Grafisk design: Moa Pettersson Lund Foto: Kevin Chang
Det retoriska greppet och perspektivet är genialiskt i debuterande Hanna Adolfssons dramaturgi och text. Hon låter kokerskan som vi – via Strindbergs scenhänvisningar till Fröken Julie från 1888 – får veta ”sover”, är ”slö”, ”trög” och på grund av sin ”alldaglighet har en mer abstrakt karaktär” – en utfyllnad – äntligen få tala ut! Istället får vi ta del av allt genom Kristins ögon, som är allt annat än slö. Sover gör hon verkligen inte heller.
Vår nutida feministiska författare bell hooks skulle kalla Adolfssons text ett moment av ”talking back”. Klassmotsättningarna (även könsmotsättningarna) känns in i benmärgen, redan i början av föreställningen. Initialt skildras motsättningarna/ gapet mellan herr författare Strindberg själv – gestaltad på scen i form av en pappersdocka i mitten – i sin trångsynthet från 1888 – och en verklig effektivt arbetande köksa Kristin av kött och blod. Författaren hörs därefter svagt, som en inspelad röst, i korta inhopp. Men vartefter spelet tar vid är det motsättningarna/gapet mellan gestalterna i originalpjäsen det handlar om. Pigan/kokerskan/städerskan Kristin själv och Greven, betjänten Jean och unga fröken Julie. Alla roller blir effektivt tolkade av den enda skådespelaren Anna-Maria Käll som finns på scenen, närvarande och självklar.
Förhållandena beskrivs vara sådana i originalet att Kristin är förlovad med Jean men de är båda anställda hos Greven och hans dotter Julie – och lyder under dem. I Adolfssons text upplever vi hur Kristin tvingas till underkastelse men också till slut säger ifrån, och hur hon känner sig när hon hör Jean förföra Julie (och hon visst är vaken och hör allt!), men hur hon i kvinnoallians tar på sig att därtill även trösta Julie efteråt – samt också städa upp spåren efter den tragedi som därefter utspelar sig.
I Adolfssons föreställning talar Kristin till publiken om sitt stora ansvar och uttrycker precis sådan underkastelse hennes klasstillhörighet och kvinnoroll inpräntat. Här blandas vår samtid med dåtiden i pjäsen. Trots sin ställning har även hon en längtan som tar form av ett liv med Jean i en nutida tvåa på Kungsholmen med gröna växter i fönstret och vaser från Svenskt Tenn. I scenen där Kristin tar emot otaliga telefonsamtal från vänner och andra håll blir också orimliga krav – som samhället i dag, och även då, lägger i kvinnorollen – genialt skildrade. Tröst och allehanda tjänster – alltifrån sex-samtal till nödhjälp till barn som fått andnöd – delar hon ut, i stor hastighet utan paus. Hon har en vilja att ta ansvar och gränslöst räcka till. Här märks att texten delvis bygger på intervjuer med olika nutida kvinnor. Igenkänning uppstår också när jag hör att ”glutenfri mat” önskas i de orimliga beställningar hon får (i en annan scen), och de specifika ”laxkroketter” som ska levereras parallellt med självklart ”känslomässigt ansvar”.
I dagarna kom resultatet från en undersökning från TCO som sa att kvinnor spenderar mer tid hemma med barn än tidigare. Detta får följder för löner och pensioner för kvinnor, jämställdheten backar. Livspusslet är förmodligen fortfarande ett kvinnoansvar i alla samhällsklasser. Och för vem är det inte mest kännbart, om inte för dem varpå samhället vilar, de som utför fotarbetet och inte kan betala sig fria.