Kebaben på skäret
Manus: Alma Kirlic
Regi: Anna Novovic
Dramaturg: Marie Persson Hedenius och Alexander Charlamov
Scenografi/kostym: Hanna Cecilia Wilén Lindkvist
Mask och peruk: Siv Nyholm
Ljusdesign: Maria Ros
Komposition/ljuddesign: Stefan Johansson
Sufflör: Moa Rundberg
Medverkande: Parwin Hoseinia, Özz Nûjen, Arina Katchinskaia,
Caroline Rauf, Christoffer Rigeblad
Premiär: 2 februari, Årsta stadsteater, Stockholm
Producent: Riksteatern
Kebabhaket på skäret hotas av vräkning, men anledningen är oklar. Är det på grund av änderna som roffar åt sig kebabrester utanför byggnaden eller handlar det om smutsiga vitlöksosande golv eller stavas anledningen araber, afrikaner och turkar som härjar inne på restaurangen?
Alma Kirlic har skrivit en rolig pjäs med ett allvar i botten och med en utgångspunkt från en faktiskt händelse. Det var hösten 2019 när Midas, den populära syriska restaurangen i Hornsbergs strand, fick besked om eventuell vräkning.
Den närliggande bostadsföreningen var missnöjd med hur verksamheten skötes och ville genast se att verksamheten stängdes ned. En seglivad konflikt mellan restaurangägare och bostadsförening slutade med att Midan i början av 2021 fick beskedet om att de inte behöver flytta. En seger för de fördomsfria samhället om du frågar mig.
Kebaben på skäret skildrar konflikten från början till slut – från en inledande förvirring till en eskalering med massprotester och våld. Özz Nûjen spelar den levnadsglade och humoristiske ägaren, här kallad Remi. Han busar med besökare och viskar pillemariskt i deras öron om den hemliga ingrediensen till specialaren, enligt flera den godaste kebaben i staden. Remis go-to svar är alltid – Vi löser det. Men för varje motgång blir rynkorna fler och tyngden på hans axlar mer märkbar. Remi driver stället tillsammans med brorsdottern Alex, spelad av Parwin Hoseinia. Det är full rulle åtta-sju med besökare från både sidor av skäret.
Då restaurangen är placerad invid ett nybyggd lyxområde är det flera från den övre medelklassen som söker sig dit. De ska samsas med Muhammed och Ali, en kombo som inte alltid fungerar. Eller bygger klagomålen från Bostadsföreningen Fristaden snarare om fördomar om hur araber och turkar beter sig, en rädsla för det okända och främlingsfientlighet?
När klagomål riktade mot Midan dyker upp börjar Remi att gräva vidare i ärendet. Han frågar besökare om anledningen till det uttalade missnöjet men det enda svar han får tillbaka är tystnad. Det är människor med pengar och makt som riktar sina fördomar som missiler mot det populära kebabhaket vid skäret. Konflikten accelererar och snart är det massprotester och våld som blir restaurantägarnas vardag. Plötsligt är det ett politiskt ställningstagande om man ska besöka stället eller inte.
Ett inte allt för lättvindigt ämne, men i Alma Kirlics och Anna Novovics händer blir teatern en tillskruvad fars där den ena karaktären är mer tillskruvad än den andra. Här finns neurotikern som i smyg är kär i Alex och vid varje besök drar de sämsta tänkbara skämten, killarna från orten med hoodies och pösiga byxor som inte kan sitta still en endaste sekund. Smygrasisten Anette ställer upp i kommunvalet och för att nå dit hon vill kan hon trampa över lik. Och min personliga favorit PT:n Peter som dagligdags måste parera aptiten kontra träningen eller som han själv beskriver det – reptil-egot kontra sundheten själv. Vid flera tillfällen svänger han in i restaurangen, beställer ett mål för att sedan lämna stället utan någon doggybag i hand. Almas manus med tokroliga figurer i centrum är farligt nära att bekräfta istället för att utmana normerna. Och berättandet gränsar mot det revyartade. Tur nog är karaktärerna så pass älskvärda att man köper upplägget och allvaret som finns i botten lyfter pjäsen från myllan av revyer och farser.
Tidsmässigt är Kebaben på skäret väl lång och utdragen. Vi behöver inte veta varje enskild händelse i förloppet men det är roligt från början till slut. Özz Nûjen, som jag för första gången ser på en scen, gör bra ifrån sig. Vi ser tydligt hur han förvrängs från gladlynt syrier till desperat och provocerad restaurangägare vars hopp tryter ju mer klagomål som uppdagas.
Alma och co har gjort en lustig pjäs om segregation och rasism i dagens Sverige. Det är folkligt och utifrån temat rätt snällt. Och det brännheta ämnet om Bostadsföreningar som tar sig makt och riktar klagomål mot högljudda barer och restauranger hanteras snyggt. Balansakten att inte själv bekräfta fördomar är svår, men Kebaben på skäret hamnar oftast på rätt sida vågskålen. Efter kvällen är min upprördhet gentemot bostadsföreningars fräckhet lika starkt som suget efter en kebabspecial med extra allt.
Petter Stjernstedt