Mefisto Remixed
Av Kia Berglund och Tobias Hjelm
Med Tobias Hjelm
Musik Rikard Borggård
Ljus Emil Olsson
Premiär på Teater Giljotin 27 januari 2023
Det är före, efter eller mellan föreställningarna. Publiken möts av en dimma som verkar skapad av alltför många rökta cigaretter. Han står där på den knallröda mattan som blir som en cat-walk. Mattan, ett bord och några bråten är det enda som markerar scenrummet. Ensam står han i stålkastarens hårda ljus. Minsta rörelse syns. Iklädd bara ett slags svart brottarlinne syns hela hans kroppshydda, smidigheten, en skådespelares instrument. Det vita sminket, liksom en clowns, framhäver hans minspel. Hastigt tar han sig en sväng om i en långhårig peruk… och vips blir han kvinna. Han rör sig smidigt, ler varmt och bjuder på slängkyssar. Men raskt åker peruken av och i gesten reses handen istället till den välkända hälsningen, Heil…Tidigt slås – i den serien av rörelser – pjäsens tema an genialiskt.
Det är inte första gången Teater Giljotin gör Mefisto Remixed, (av politiska skäl), får jag veta. Pjäsen är kopplad och inspirerad av Klaus Manns pjäs Mefisto från 1936. Ordet remixed antyder dess aktuella omtolkning. Skådespelaren och dramatikern Klaus Mann, själv homosexuell, flydde Tyskland när nazisterna tog över. Mefisto handlade om hans vän och teaterkollega Hendrik Höfgen som för att fortstätta vara skådespelare och teaterdirektör blev medlöpare till nazisterna. Han sålde sin själ mot framgång i livet, liksom även den gamla myten om Faust förtäljer.
Det är skådespelarens verklighet med samvete, drivkrafter och omvärld vi får ta del av i Mefisto Remixed. Tobias Hjelm gestaltar en vuxen nutidsmans förtvivlan, hänvisad av ekonomiska skäl till att googla på begreppet ”god vandel” som angivits i kraven för kulturbidraget. Vi ser honom – desperat och perfekt – nöta in rollen som barnens Karlsson på taket – liksom en marionett – jagad av brist på mer givande alternativ till brödfödan. Rickard Borggårds musik – som då och då väldigt finstämt förstärker den enda skådespelarens tal – blir en allvarston med sitt ödesmättade, svävande vemod. Hjelms närvaro balanserar med precision de 50 minuterna av allvar blandat med inslag av bitande humor och ironi. När de färgglada Marianne-karamellerna flyger i luften mot oss – kallade ”publikkontakt” – skakas jag om. I tid och rum är han bara autentisk, arbetet tycks sammanfalla med hans person – och jag som åhörare drabbas på flera plan.
– Köp dig en bil! …(ropar han ut i ett försök att trolla bort sitt samvete …)
– Vem bryr sig? Det är ingen som bryr sig …. (om teaterdöden i Stockholms innerstad …)
Mina associationer går till den galna, skrämmande dvärgen som planlöst dansar mot röda draperier på det svartvita golvet i Twin Peaks. Är det alternativen som återstår, att ge efter och bli en smågalen docka? Det känns som Teater Giljotins under kvällen legitimerar sin existens och levererar botmedel och sällskap i en tyvärr alltför bekant omvärld.