Text: Margareta Skantze
Regi och skådespelare: Görel Crona
Ljuddesigner: Gabriel Crona
Teknik: Arctur Hernández
Lunchteater vecka 39 2024
Kan märkligt nog inte erinra mig ha sett Görel Crona i aktion live. Därför får det betecknas som en extraordinär händelse när det nu skedde i en av de sprakande uppsättningar hon uppträder med. Fick till och med en pratstund med skådespelaren och regissören efteråt, vars hemsida berättar att musicerande och manusskrivande kompletterar hennes konstnärliga uttryck. Jag associerar Crona främst med kvinnliga huvudrollen i Apelsinmannen, prisade tv-filmen i två delar om den unga Birgitta Stenbergs äventyrliga liv. Även om breda genombrottet kom genom långvarig medverkan i Varuhuset, vill jag lyfta fram tv-serien Den täta elden jämte filmen Komplett galen i regi av Cronas dåvarande make. Efter fem givande år på Dramaten blev hon frilans, bildade produktionsbolag.
Idag föredras intima scener, fast Crona gärna återvänder till Lunchteatern vid Götaplatsen där hon tacksam tar emot publikens varma respons. Kunde bevittna hur åtskilliga damer passade på att strö välförtjänt beröm över den rutinerade skådespelerskan. Några ansåg att Kung Byxlös varit det bästa de sett på Lunchteatern. Inte utan att jag själv blev en aning starstruck när stimulerande samtal oväntat uppstod. Hade önskat att jag varit bättre förberedd och hoppas få se henne göra Selmas samlade vrede nästa gång. Framgångsreceptet utgår från en sällsam scennärvaro besläktad med den hos en otyglad Lena Nyman, en jämförelse 65-åringen bekräftar att hon brukar få höra.
Monologen hålls av Drottning Margareta (1353-1412). Hon som tidvis regerade över hela Norden lägger ut texten, ger oss i Görel Cronas imposanta skepnad sin uppfattning om bedrifter och motstånd, strategier och utmaningar. Det är en fullständigt osannolik biografi som förmedlas i minst sagt animerad anda. Huruvida drottningens mål var dynasti eller varaktig fred mellan grannländer är tydligen något historiker debatterat och hon påstås ha gynnat Danmark. Argumentationen inskriven i manus av Margareta Skantze är hur som helst kolossalt övertygande, från sluga dottern till den avskydde Valdemar Atterdag och en jämförelsevis blek skugga till mor (drottning Helvig av Slesvig). Den enormt engagerande texten rymmer såväl feministisk kamp som sorgen över en tronarvinges död och återkommande utfall mot fienden Albrekt av Mecklenburg; han som gav henne öknamnet Kung byxlös.
För att gestalta ett förunderligt livsöde som gjort outplånligt avtryck har Crona tillgång till adekvat scenografi, omsorgsfull ljussättning samt passande musik gjord av sonen Gabriel. Monologens delikata ”soundtrack” bör harangeras särskilt. Tre betydelsefulla vitala komponenter vilka bidrar till att suga in publiken i ett berättande av närmast hypnotisk karaktär, den förmågan besitter den lyskraftiga aktören från Stockholm.
Några nyckelrepliker: ”Lärt mig att krig är odugligt som politiskt instrument” / Riktar sig till sin nyfödde son: ”Vi ska bygga en ny värld där alla kan äta sig mätta”. Och som epilog kliver aktören ur sin roll genom att i vanlig samtalston upplysa om hur och när den porträtterade regenten dör. Uppsättningen har drag av performance över sig. Imiterandet av danska och andra röster, de häpnadsväckande skiftningarna i tonfall, precisa betoningar, pauser, hållningen, utstuderade gester, attacklusta och reflektion. Crona rör sig ledigt från gällaste upphetsning till den mest subtila viskningen. Knepen ur verktygslådan alstrar på egen hand scenisk magi. Mina förhoppningar infriades!
OBS Bilderna undertecknad och Stadsteaterns teknikansvarige tagit är inte från föreställningen, utan Görel Crona poserar på gemensamt initiativ efteråt.
Ohlin och Meidal låter barnet – den unge Alexander – belysa allt det som den stora bullriga, teatertokiga familjen Ekdahl vill dölja. Han ser maskspelet, otroheten, lögnerna, uppblåstheten, de avgrundsdjupa grälen och supandet. Dessutom både lockas och fasar Alexander för de hemskheter som göms i tillbommade hålor och i kistor. När hans mamma efter fadern Oscars död gifter om sig med biskopen dras Alexander inledningsvis till dennes krav på renhet och ärlighet. Men snart inser han att det handlar om en förnekelse av allt lustfyllt i livet och att även biskopen döljer mörka ting.
Emilie Ekdahl spelas synnerligen väl av Lina Englund. Hon får fram alla nyanser i denna komplexa roll. Den monolog om teaterns väsen -som Emilie håller då hon tar över skötseln av familjens teater – griper också tag. Hon hävdar att det är en myt hur svårt det är att vara skådespelare och att teatern är en mantel av trygghet där det inte känns hur åren rinner undan. Sant eller falskt – det tål att tänka på.
En stor del av berättelsen framförs genom att Alice och Diana växelvis berättar om olika händelser, ibland ur olika perspektiv. De berättar för publiken eller som om det vore en bok vänder de sig till läsaren. När det började tänkte jag att det skulle bli tråkigt att höra något berättas istället för att se det dramatiseras. Oj vad bedrog mig. Det blev en annan form av dramatisering och Annika Olssons och Angela Kovács sätt att berätta ger djup åt händelserna. Jag sögs in i deras berättelse och glömde tid och rum, jag var där sommaren 1976, kändes det som. Jag var där och var en fluga på väggen som registrerade allt. Det är minst lika mycket det som inte sägs eller som bubblar under ytan som berättar om människorna som det som uttalas. Så som det ofta är i livet.
