Av: Dimen Abdulla
Regissör: Gustav Deinoff
Koreograf: Sindri Runudde
Scenograf, kostym och maskdesign: Annika Tosti
Ljusdesign: Christer W Fogelberg
Ljuddesign: Jesper lindell
Kompositörer: Anna Gustavsson, Daniel Ekborg
Medverkande: Anna Harling, Ylva Gallon, Nathaniel Hagos, Nadia Nair, Daniel Ekborg, Anna Gustavsson
Urpremiär: 8/3 2024 (från 6 år)
Spelas till och med 7/5 på Backa Teater Lindholmen på Hisingen
Scenen inriktad på barn och unga har något oberörbart över sig. Kan inte minnas en enda negativ rubrik. Det är som om teaterkritikers uppdragsgivare kommit överens om att Backa Teater är ”untouchable”. Därför hyllas samtliga uppsättningar. Möjligen kan det förhålla sig på det viset att somliga i målgruppen inte alltid är lika förtjusta, vilket vore naturligt. Själv har jag sannolikt hissat oftare än dissat och många gånger fått värdefulla insikter. Men somligt har också gått mig förbi, känts fånigt eller överdrivet pretentiöst. Emellertid sett ett antal riktigt bra uppsättningar senaste åren, vilket skulle kunna ha ett samband med att ny konstnärlig ledare behövde tillsättas 2020.
Svensk spelfilm och tv-serier lider sedan decennier brist på högkvalitativa manus, även om välgörande undantag givetvis existerar. Problemet är inte alls lika uppenbart inom scenkonsten när det handlar om nyskrivna texter. Att publik och även recensenter faller för Gertrud Larssons stundtals tillyxade schabloner upphör inte att förvåna. Däremot kan förmodas att publik oavsett ålder kommer stimuleras av Dimen Abdullas intelligenta manus, det collage som binds samman av en drös uttrycksfulla låtar.
Det sammanställdes efter att barn intervjuats om relationen till allas vårt definitiva öde, omöjligt att förutspå exakt tidpunkt så till vida att man inte bestämmer sig för att själv avsluta livet. Tänker att uppgiften för 39-årige dramatikern som varit på Radioteatern och Regionteater Väst och spelats på exempelvis Unga Klara och Dramaten; att göra pjäs om döden för sexåringar och uppåt är lika grannlaga som tacksam. Uppslagen resulterade i en inbjudande och lekfull rundmålning kring det läskiga icke-tillstånd som genomsyrar våra livsvillkor. Vilken enorm balansgång mellan att å ena sidan vara krass och tala klarspråk kontra att undvika att framkalla gråt och ohanterlig sorg. Enaktaren på cirka 70 minuter inklusive sånger äger en spänst och drastiska humörsvängningar som får en att baxna. Kors i taket vilket ypperligt manus! Underrubriken (parafras på P-O Enquist) lyder: ”En dag ska vi dö, alla andra ska vi leka”
Urpremiären äger rum vid lunchtid på Internationella Kvinnodagen. Team och ensemble utgörs till övervägande del av kvinnor, vilket inte är sällsynt på Backa. Frapperande stor andel ur premiärpubliken är barn precis skolmogna, varav några barn till föräldrar vilka tillhör branschen. Vi anmodas ta av oss skorna innan vi träder in i ett ljust valv med spånskivor på golvet och placerar oss på bänkar av trä som omsluter tre sidor. Åtskilliga av de yngsta sitter till och med på golvet, följer uppmärksamt och aktivt vad som försiggår. En sida är reserverad för instrument och blir följaktligen en specifik scen. Nedanför finns en upphöjning med hål i mitten, som en grund brunn fast utan vatten. Regissören har instruerat den tajta ensemblen till att agera mot varandra i hela lokalen, vilket innebär att de stundtals befinner sig hos oss, om inte i knäet så alldeles intill. Och före finalen delas pennor ut så att alla kan få rita eller skriva meddelanden. Dessutom hade en slingrande drakfigur konstruerats.
Eftersom fokus måste upprätthållas hos teaterovan publik med spring i benen (mycket liv och rörelse i foajén innan insläpp), ageras det som sig bör tydligt och väldigt fysiskt. Sindri Runudde excellerar i symbolisk koreografi, ser till att gestaltade scener understöds av lättolkade rörelser. Trots det skrämmande temat där publiken enligt uppsättningens dramaturg bekantar sig ”med livets ofrånkomliga villkor” är Döden, döden en fantasifull exposé över vad vi alla vet, men önskar slippa tänka på. Har i vuxen ålder varit på cirka tretton begravningar, inklusive min fars då jag höll tal. Kan inte avgöra om det är ett normalt antal. Jobbade i över trettio år på en stor arbetsplats med stress och ansträngande arbetstider, faktorer som sannolikt bidragit till alltför tidig död i flera fall. Ett par gånger under premiären poppade minnesbilder upp utan att det blev för smärtsamt när begravningsljusen kom fram.
För att avdramatisera och ge prov på nivåskillnader blir en livlös hamster en lika omvälvande händelse som att någon drabbas av en hjärtattack, någon är kompis med anhörig till någon som blivit ihjälskjuten eller att ett cancersjukt barn förargas över att clowner kommer och stör. Vidare översköljs vi av karikatyrer som avhandlar döden. Daniel Ekborg redogör för hur olika kulturer tar farväl av avlidna, hur de hedras och sörjs. Anna Gustavsson levererar ett klassiskt batteri av omöjliga frågor om varför och vad händer oss efteråt. Kan en raket ta oss till en annan tillvaro? Ylva Gallon hävdar att ”vi kan inte sluta existera. Det är tekniskt omöjligt.”. Utläggningar av Nathaniel Hagos – nybakad talangfull skådespelare som tar plats – kryddas med främmande ord och importerad slang, tillför ytterligare en vuxen dimension. Fäster mig vid en av de första replikerna som yttras: Vi kommer till livet utan eget val.” Inför en i längden oövervinnerlig motståndare står rollfigurerna maktlösa, förutsättningar som får dem att emellanåt tappa kontrollen.
Ensemblen övertygar oerhört i att ta fram ett brett register av uttryck, stora känslor exponeras. Musikteatern är ömsom trösterik med fåfäng förmedling av hopp, ömsom gestaltar den konflikter, svärta och saknad. Teamet på och bakom scen förmår förnämligt spegla det ogripbara på ett mångbottnat sätt. Två medelålders veteraner gör lysande prestationer. Syftar på Ylva Gallon och Anna Harling som gör synnerligen hudlösa avtryck. Överhuvudtaget förtjänar sextetten, den exceptionellt elastiska ensemblen alla tänkbara lovord.
I denna fulländade uppsättning är den mest sensationella beståndsdelen musikernas makalösa multitaskande. Då tänker jag inte i första hand på de många instrument som används, utan på det faktum att man gestaltar, levererar viktiga repliker i lika hög grad som de ordinarie skådespelarna. Ekborg uppträder bland annat med emfas som läkare. Uppskattade musiken från firma Ekborg & Gustavsson som pendlade från suggestiv och ösigt rockig till finstämt innerlig. Gillar också sångerna ensemblen förmedlar. Och Nadia Nairs vokala uppvisning resulterar rättmätigt i spontana applåder. Hon har ett imponerande cv med internationell karriär som gått under min radar. Vad som knockar mig till syvende och sist är ändå att dramatisk spetskompetens blommar ut också hos musikerna, vilka därmed utgör en integrerad enhet med Gallon, Harling och Hagos. Manus, musiken, de medverkandes bedrifter jämte en storögd publik av lågstadieelever(?) resulterar i oförglömlig scenkonst.