Liv och Död Strömquist
Av Liv Strömquist
Regi Ada Berger
Scenografi och kostym Daniel Åkerström-Steen
Ljus Jesper Larsson
Musik Anna Soley Tryggvardsdottir
Koreografi Philip Berlin
Peruk och mask Thea Holmberg Kristenssen
Dramaturgi Irena Kraus
Premiär på Dramaten, Stora scenen 8 mars 2024
Medverkande: David Book, Ana Gil De Melo Nascimento, Maia Hansson Bergqvist, Eric Stern, Sanna Sundqvist och Johan Ulveson
Kvällens föreställning Liv och död Strömquist är en urpremiär som avslutar en trilogi av pjäser skrivna av Strömquist och regisserade av Berger. Det uttalade syftet är att ge goda råd i en bisarr samtid. De två första Liv Strömquist tänker på dig! (2014) och Liv Strömquist tänker på sig själv (2020) skrevs utifrån redan utgivna seriealbum. Men kvällens pjäs har skrivits under arbetets gång – i ett bollande – och seriealbumet ges ut i efterhand. Skådespelarna har också påverkat utformningen. Temat denna gång är inte bara kärlek, utan mer övergripande existentialism.
I en intervju (DN 9 nov 2023) säger regissör Berger att hon tycker att tiden vi lever i är ”mycket, mycket märklig”. Och nu ”när vi kanske allra mest behöver utopier är vi märkligt tafatta att formulera dem”, anser hon. Strömquist säger i samma intervju att vår tid präglas av ”enormt stora hot, samtidigt som vi är oförmögna att göra någonting åt det”. Istället är vi ”upptagna av jättetriviala saker, ytliga, konstiga, oviktiga saker som till exempel hur man äter frukost på ett perfekt sätt”, menar hon. Men målet med pjäsen är att komma åt en tidsanda, inte skriva någon på näsan, berättar de unisont.
Framför Dramatens stora scen är tre extra rader stolar insatta. Det är fullt i lokalen denna lite råa marskvälls kvinnodag. Men snabbt stiger stämningen hos premiärpubliken. En solig landskapsmålning med blå moln och mycket grönt gräs är böjd och följer hela scenrummet. Som om allt sker en vanlig dag mitt i livet.
Föreställningen öppnas med att vi i en ljudupptagning hör Strömquist återge en myt som talar om ett sätt att skilja helvetet från himlen. Utsnittet, som är taget ur Anita Goldmans text, berör vikten av mänsklig samverkan. I joggingbyxor, rutig pyjamas och tajta jeans ser vi sedan de vardagsklädda gestalterna sprida sig ut över scenen.
Med myten som ett moraliskt halmstrå i bakhuvudet tar vi sedan del av ett pärlband av allvarliga men komiska, ironiska men mycket pedagogiska scener ur livet. Det känns som att delta i ett kollektivt psykodrama. Varsamt landar budskapen, i ett tempo där man hinner reflektera, och agerandet riktas ofta mot publiken. De seriösa inblickarna i vår tid – inflätade i komik – framfört med bärande skådespeleri och väl anpassad regi är en riktigt lyckad mix. Hur pjäsen är skriven spelar nog en roll. Med spetsigt aktuella anspelningar skildras en ödslig individualism i en till absurdum gången nyliberalism med aspekter av självcentrerad tondövhet. Lättheten att relatera till sitt eget liv ger ett tryck som håller speltiden ut. Många och välgörande skratt hörs. Det känns att pjäsen med sina många vinklar är skriven av ett proffsigt gäng där den bollats fram.
Skådespelarna är överlag mycket samspelta men vissa insatser dröjer kvar lite extra. Utstickande är såklart är Johan Ulveson som är en lysande komiker. Han har ofta spelat Beckett och absurd teater men här har han användning av sin enbart humoristiska och underhållande sida. Hela ensemblen är mycket rolig i scenen om den undflyende kundtjänsten. Rolig och tydlig är också Sanna Sundqvist i sina roller som ofta har rättframhet och pondus. Scenen där David Book är egotrippad barbröstad livscoach är också oefterhärmlig. Ana Gil De Melo Nascimentos språkkunskaper allmänt, men särskilt hennes klockrena inlevelse som manualtyngd psykoterapeut – som kreverar av dolda begär – stannar också kvar. (OBS! Manual- terapeuter behöver inte själva gå i terapi – varpå deras otyglade begär kan ta över! ) Maia Hansson Bergqvist som påflugen guide är också lyckat enerverande och kryper precis som hon ska under huden.
Talande sensmoraler jag noterade extra är kvinnan (Sanna Sundqvist) som blivit en skulptur på Sergels torg, fått två Augustpris, Karamellodiktpriset, och en Oskar m.m. – som ändå undrar: Var det allt? Eller meningen med livet som slinker undan, ljudlöst mitt i försöket till självförbättring – när Maia Hansson Bergqvists gestalt gör lätta rörelser för att inte känna sig ful. Eller mannen som distanserat berättar att han skaffat familj ”för en känsla av sammanhang”. Eller meningen med livet som försvinner mitt i en beställning av läckra varor på nätet (Maia Hansson Bergqvist), eller mitt i ett grupptryck som hindrar att hjälpa en vän i nöd (Ana Gil De Melo Nascimentos är den ömmande Eric Stern den ammande). Talande är också när Rollo Thomsson förespråkar hundpsykologi som råd till hur mannen i hemmet ska hantera sin fru. Eller en namne till Ivar Lo Johansson som inte vill ”läcka psykisk kraft” (jämför värna underklassen) och valt att istället samla sin empati på hög – för att ”bli emotionellt rik”.
Med ett halmstrå i fickan blir vår tid mindre märklig. Länge leve dikten!