Den lilla Målarsalen längst upp i Dramatenhuset var fullsatt och överallt satt skådespelare och regissörer samt en del andra kända personer, som Gudrun Schyman. Det var urpremiör på ”Flicka i gul regnrock” på Dramaten.
Pjäsen är skriven av Jon Fosse.
– Jaa, här är jag. Nånstans ska man ju vara. Alla är ju nånstans.
En skallig man med kluriga ögon står på en mörk scen. En ljuskägla lyser upp mannen som talar.
I bakgrunden en suddig målning som får mig att associera till havet och fjordarna i Norge. Några människor kommer i bakgrunden. En och en träder de fram och talar, ibland möts de, två eller tre, och talar. Mest talar var och en för sig själv, någon gång talar några med varandra, men oftast talar de förbi varandra.
John Fosses pjäs är avskalad, tar upp existensiella frågor och har mycket av samma känsla som Samuel Becket förmedlar med pjäsen ”I väntan på Godot”.
Fast ”Flicka i gul regnrock” är också komisk och det finns en ton av värme mitt i ödsligheten och ensamheten.
Föreställningen leker med ord, är poetisk i hur orden återkommer i nya konstellationer och uttalas av någon annan och på så sätt får ny eller fördjupad betydelse.
”Flicka i gul regnrock” är det första jag ser av John Fosse – och jag inser att jag missat något. Som pjäsen gestaltar de existensiella frågorna och vår oförmåga att tala till varandra är något av det bästa jag sett på länge. Att pjäsen dessutom inte är så lång, utan en timme och tjugo minuter, är inte fel heller. Det är rätt skönt att se en föreställningen som på kort tid kan säga så mycket. För pjäsen lever ju vidare efteråt, inne i mig, i mina tankar och känslor.
Dramaten berättar om föreställningen:
Jag tycker formuleringarna där, om Fosse är så träffande:En pjäs där sorg möter en försonande humor.
Om sex människor, tre kvinnor och tre män, som möts i skärningspunkten mellan minnet och nuet. Mellan sig bollar de bilden av en flicka i gul regnjacka. Hon som bara stod där, ensam i regnet, lite vilsen, lite bortkommen.
Vem var hon? Var det du, var det jag?
Nyfiken blir man ändå, på John Fosses tystnad, de minimalistiska alstren utan vändpunkter, fulla av märkligheter som aldrig inträffar. Pauserna lockar skrämmande även de, liksom avsaknaden av skyddsfilter.
Läs även andra bloggares åsikter om premiär, Dramaten, teater, scen, Flicka i gul regnjacka, John Fosse