Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Beckets "Ur ett övergivet arbete" – på Dramaten – befriande mörkt

by

urettovergivet1
En man som närmar sig 90 rör sig sakta på en scen, bär med sig en sådan där trätrappa eller stegpall med två steg på som målare har för att nå upp till taken när de målar inomhus. Den lilla stegpallen ställer han ifrån sig då och då eller sätter sig på ibland, till synes lika ostrukturerat som hans tankar. Han berättar mumlande om minnen ur sitt liv och säger att han inte är rädd för döden. Det enda han ångrar är att han föddes.

Ett av citaten från föreställningen är kanske en sammanfattning: ”Jag avviker inte från min väg – fast jag aldrig varit på väg någonstans”

Avskalat och mörkt, existensialism möter det absrurda – det är Becket. Alltid mörkt – men ändå inte tröstlöst eller deprimerande, fast det inte finns något hopp om något, egentligen.

Ingvar Kjellson som fyller 87 i maj 2010 ger en monolog på en timme på Lejonkulans scen på Dramaten när han tolkar Samuel Beckets prosatext ”Ur ett övergivet arbete”. Kjellson är monologen, det är som om Becket skrivit texten med tanke på att Ingvar Kjellson skulle framföra den när han är 87 år. Fast det inser jag ju att han inte har. Becket dog ju visserligen 1989 och kan ha sett Ingvar Kjellson på scen. Jag vet inte när Becket skrev ”Ur ett övergivet arbete”, men de flesta av sina kortprosa-texter skrev han under 1930-talet.

Becket, irländaren och fransmannen, föddes i Dublin 1906 och flyttade till Paris permanent 1937. Hans mest berömda verk är pjäserna ”I väntan på Godot” och ”Slutspel”. Ordknappt, kargt, skildrande ett absurt liv utan direkt mening och ostrukturerat. Och ändå roligt, som att sätta skrattet i halsen, gråta och skratta samtidigt, som befriande mörker. Ett motgift som behövs mer än någonsin idag när amerikanska draman öser in över världen och bädda in oss i illusionerna om det lyckliga slutet.

”Ur ett övergivet arbete” hade svensk premiär på Helsingborgs Stadsteater och är ett samarbete mellan Helsingsborgs Stadsteater och Dramaten. Den svenska premiären skedde i samband med Becket-festivalen. Från Helsingborgs Stadsteaters hemsida:

– Vi är mycket stolta att under dessa dagar ha urpremiär på Becketts prosatext Ur ett övergivet arbete. Texten framförs av Ingvar Kjellson, för idé, arrangemang och bild står Karl Dunér. Dunér och Helsingborgs Stadsteater har de unika rättigheterna att på scen, för första gången, framföra denna text. Ur ett övergivet arbete tas fram i samarbete med Dramaten och Sutoda.

Jag beklagar verkligen att jag inte kunde gå på den Becket-festivalen. Min tröst är i alla fall att en av uppsättningarna, ”Ur ett övergivet arbete” nu flyttat till Dramaten så jag kunde se den.

Fotograf: Sören Vilks

URA_press1_mini
URA_press2_mini
URA_press4_mini

Relaterat:
Fakta om Samuel Becket i Wkipedia.
Fakta om Ingvar Kjellson i Wikipedia.
Recension av ”Ur ett övergivet arbete” i SVD.
Här berättar Dramaten om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Premiär för Alla älskar Bernie Madoff – Dramalabbet gör stor teater på liten scen

by

dramalabbet_madoff

Visst är det härligt att gå på Dramaten och se teater. Jag har sett en hel del klassiker i traditionella och nya former där. Det vill jag inte vara utan.

Samtidigt är det en unik upplevelse att se bra teater på en av de små, fria scenerna. De stora kan aldrig komma i närheten av det.

Vi har Dramalabbet på Östgötagatan 2, till exempel. Igår var jag där och såg Alla älskar Bernie Madoff, historien om finanssvindlaren som fick 150 år för att ha lurat många miljarder av investerarna. Eller för att han avslöjade systemet. Hur det nu var…

Bernard Madoff ägnade sig åt svindlerier i över femtio år innan han avslöjades. Han verkade göra det omöjliga och visade också att det var omöjligt. Vi fick en introduktion till finansvärldens alkemi och en påminnelse om att evighetsmaskiner inte fungerar.

Berättelsen spelades upp av Gunilla Abrahnsson och Per Burell i rollen som, ja, alla! Jag tror att de gestaltade 37 karaktärer (minst) utan att det blev rörigt. Hela Bernard Madoffs liv gestaltades i snabbt tempo men med nästan vetenskaplig precision. Snyggt, jag kan inte säga att jag sett något liknande på någon scen.

Gustav Tegby berättade för mig att han skrivit manus samtidigt som historien rullades upp (Bernie Madoff dömdes så sent som i somras). Det understryker en viktig del av kulturens uppgift, att kommentera nutiden ur ett subjektivt och konstnärligt perspektiv. Därför behövs de fria teatergrupperna. Mycket av den teater som skapades av (till exempel)  Shakespeare och Strindberg är kommentarer till samtiden (märkliga exempel, kanske. En antisemit och en kvinnohatare, men i alla fall). Nutida teater måste kunna kommentera samtiden annars har vi inga klassiker i morgon.

Producenten,  Lovisa Björkman, talade varmt och entusiastiskt för de små teaterscenerna, just med tanke på möjligheten att snabbt kunna göra teater på aktuella teman. Av Gustav Tegby fick jag också veta att Dramalabbet enbart spelar nyproduktioner. Jag ser plötsligt ett ekologiskt samband mellan de små och stora teatrarna. Vi får möjlighet att se både klassisk och ny teater. Teaterfolket får utrymme att skapa teater och skörden blir rik. Som det skall vara när det är ekologiskt. Både Lovisa och Gustav är aktiva på större teatrar (Dramaten respektive Riksteatern) och jag kan inte tänka mig annat än att alla gynnas i en sådan kultur-ekologi.

Hatten av för Dramalabbet och du som blir nyfiken kan du läsa mer om datum och biljetter på Dramalabbets webbplats. Om du är det minsta teaterintresserad skall du inte missa det här.

Här kan du se ett inslag från TV8:

”Alla älskar Bernie Madoff” i P1s program
Nordengren. Här kan man lyssna på den:
Sveriges Radio

och här kan du höra på en intervju med dramatikern
Svenska Dagbladets recension

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

På urpremiär av ”Flicka i gul regnrock” på Dramaten

by

flickaigulregnrock
Den lilla Målarsalen längst upp i Dramatenhuset var fullsatt och överallt satt skådespelare och regissörer samt en del andra kända personer, som Gudrun Schyman. Det var urpremiör på ”Flicka i gul regnrock” på Dramaten.
Pjäsen är skriven av Jon Fosse.

– Jaa, här är jag. Nånstans ska man ju vara. Alla är ju nånstans.
En skallig man med kluriga ögon står på en mörk scen. En ljuskägla lyser upp mannen som talar.
I bakgrunden en suddig målning som får mig att associera till havet och fjordarna i Norge. Några människor kommer i bakgrunden. En och en träder de fram och talar, ibland möts de, två eller tre, och talar. Mest talar var och en för sig själv, någon gång talar några med varandra, men oftast talar de förbi varandra.

John Fosses pjäs är avskalad, tar upp existensiella frågor och har mycket av samma känsla som Samuel Becket förmedlar med pjäsen ”I väntan på Godot”.
Fast ”Flicka i gul regnrock” är också komisk och det finns en ton av värme mitt i ödsligheten och ensamheten.

Föreställningen leker med ord, är poetisk i hur orden återkommer i nya konstellationer och uttalas av någon annan och på så sätt får ny eller fördjupad betydelse.

”Flicka i gul regnrock” är det första jag ser av John Fosse – och jag inser att jag missat något. Som pjäsen gestaltar de existensiella frågorna och vår oförmåga att tala till varandra är något av det bästa jag sett på länge. Att pjäsen dessutom inte är så lång, utan en timme och tjugo minuter, är inte fel heller. Det är rätt skönt att se en föreställningen som på kort tid kan säga så mycket. För pjäsen lever ju vidare efteråt, inne i mig, i mina tankar och känslor.

Dramaten berättar om föreställningen:

En pjäs där sorg möter en försonande humor.
Om sex människor, tre kvinnor och tre män, som möts i skärningspunkten mellan minnet och nuet. Mellan sig bollar de bilden av en flicka i gul regnjacka. Hon som bara stod där, ensam i regnet, lite vilsen, lite bortkommen.
Vem var hon? Var det du, var det jag?

Jag tycker formuleringarna där, om Fosse är så träffande:

Nyfiken blir man ändå, på John Fosses tystnad, de minimalistiska alstren utan vändpunkter, fulla av märkligheter som aldrig inträffar. Pauserna lockar skrämmande även de, liksom avsaknaden av skyddsfilter.

flickaigulregnrock2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,