Mark Ravenhills pjäs Citizenship är en ärlig och fantasifull historia om ungas jakt på sexuell identitet, självkänsla och kärlek. En kompromisslös väg ut som inte ber om ursäkt. Dramaturgin drivs framåt med stilsäkra inslag av sång och dans. Samtidigt är det en senmodern pjäs som sätter vissa delar av EMO-kulturen (det som kan anses som mainstream) på första parkett. Kanske är det början av 00-talet som börjar bli till nostalgi, tiden är mogen för att berätta 80-talisternas generationsberättelser.
Enaktaren är skriven på uppdrag av National Theatre. Som om de vet något om vuxenvärldens svek och om ungas rispade / bandagebelagda handleder. Författaren Mark Ravenhill lyckas vända det som lätt hade kunnat bli exploaterande till en berättelse för de unga. Ravenhill slog igenom med pjäsen Shopping and fucking 1996, som gick på Stockholms stadsteater 2009.
När ensamblen brister ur i Radioheads Creep rullar delar av min ungdom förbi mina ögon, kanske upplevde andra i publiken liknande känslor och minnen från tonåren. För en vecka sedan lärde jag mig lite mer om varför teater är så himla drabbande. Min vän Tom talade om den direkta känslan som man upplever tillsammans med alla andra i publiken.
You float like a feather
In a beautiful world,
I wish I was special,
You’re so fuckin’ special
Nu är det 90-talet som rullar förbi, många var unga då. Det är en väg ut, det är dags att lämna EMO-kulturen bakom oss. Annika Silkebergs precisa regi gör att skådespeleriet känns trovärdigt från början till slut, ibland tänker jag ändå på att de är lite gamla. Typ.
Vad är det som håller alla på plats? Man kan inte sluta längta efter att någon ska se att man är speciell. Man borde vara någon annan, åtminstone veta vem. Detta kan plåga till och med den mest cyniske i publiken. Man glömmer nog inte tonåren. Det är bara barnet som vinkar hej hej. Mötet med vuxenvärldens konventioner dribblar glömskan till att pressa ner det man kanske känner i små askar, trapped in the closet.
I don’t care if it hurts,
I wanna have control,
I want a perfect body,
I want a perfect soul
Kanske är detta – om tonåren – svårt att beskriva i stunden som vuxen (utan att romantisera det). Huruvida det är en medborgerlig rättighet eller en längtans samba är oklart. Man vill ju nå dig. För den som ger Ravenhill en chans kan det kan vara både och.
Av Maria Georgieva, Kulturskribent, filmare och reporter
Radiohead – Creep
Läs även andra bloggares åsikter om teater, Dramaten, ungdomar, Citizenship, Radiohead