4 x Mark Ravenhill om destruktiv rädsla – Kulturbloggens rapport från premiär på Stadsteatern

Den engelska pjäsförfattaren Mark Ravenhill slog igenom med pjäsen Shopping and ***ing 1996. Nu är han aktuell på med två uppsättningar i Stockholm, Citizenship på Dramaten och 4 x Mark Ravenhill på Stadsteatern.

Shoot/Get Treasure/Repeat från 2008 består av 16 kortpjäser som utforskar de personliga och politiska effekterna av krig på vårt moderna liv. Det är fyra av dessa pjäser som spelas på Stockholms stadsteater i regi av avgångseleverna från Dramatiska institutet: Hilde Brinchmann Börresen, Tatu Hämäläinen, Jens Karlsson och Martin Rosengardten.

Pjäserna är fristående, men hänger ändå ihop. Gemensamt för dem är skildringen av hur vi påverkas av destruktiv rädsla och hur nära kampen för kärlek och godhet ligger hat och intolerans.

Människans benägenhet att förlägga hotet utanför oss i stället för att ta tag i våra egna demoner blir tydlig i de fyra skildringarna, speciellt i den av det trygghetsdesperata unga paret som tror att de kan fly från sin rädsla genom att flytta till en gated community.

Förnekelsen som fenomen träder också fram hos det äldre par som hoppas på att slippa den enes cancer genom att blunda och fokusera på trädgårdsmöbler. Likaså hos den plågade kvinnan som söker orsaker till sin smärta i allt annat än i sig själv och sina egna upplevelser.

Vi i publiken får följa skådespelarna från Kilen i gångarna under Stadsteatern för att till slut hamna på teaterns lilla scen. I den sista pjäsen blir publiken en del av handlingen och får en obehaglig inblick i vad vi är beredda att göra i namnet av fred, demokrati, frihet och sanning. Vi känner igen de senaste årens debatter om bland annat FRA-lagen i pjäsens argument för att skilja rötäggen från de normala – ”vi som är oskyldiga har ju inget att dölja”.

Shoot/Get Treasure/Repeat spelas fram till den 28 mars, men som det ser ut är alla platser utsålda. Låt oss hoppas på extraföreställningar.

Text: Eva Gustin

Relaterat artiklar:
Expressen, Dramatiska Institutet och Stockholms Stadsteater.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Stadsteatern, Stockholm, scen, Dramatiska institutet