Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

En reflektion över Peter Weiss Inferno på Elverket

by


Vad skall man tycka om den här uppsättningen? Det är onekligen en bra fråga när helhetsintrycket är mer än rörigt. Vad är budskapet? Om det överhuvudtaget fanns något så tappades det bort någonstans i allt oljud, musikaliska burleskerier och kladd.

Dantes Inferno är inte en enkel historia att läsa och uppenbarligen så hade Peter Weiss ännu svårare när han inspirerades till att skriva detta stycke. I Dantes Det följs upp i scenografin och tyvärr även i sångnumren. Att det inledande ”kapitlet” utspelar sig på en hamburgerrestaurang är väl okej, scenografin är fint utförd och t om smårolig med sina namn på rätterna.

Att det däremot får stanna kvar under de resterande kapitlen känns inte lika okej. En vändbar scen eller bara en duk som ramlar ned över kulissen hade varit mera passande. Allt prat om ”staden, med sina gator, broar och torg” känns svår att koppla samman med hamburgerrestaurangen. Inte heller den övriga rekvisitan som rullas ut på scenen är lätt att få in i sammanhanget.

Det mer eller mindre konstanta kladdandet med mat i olika former, kastande av lagerkrans och annan rekvisita ut i publiken och Hamadi Khemeris (Dante) pubertala målbrottsskrikande blir ytterligare faktorer som får åhöraren att än mera tappa bort den redan svårförstådda och snåriga text som dialogerna har. Vilket är synd. Det som blir kvar är en kavalkad av sång- och dansnummer, rörigt burleskeri och virrigt eller bara överdrivet agerande.

Några glimtar finns det ändock. De tre djuren som agerar vägledare för publiken har bra sångröster och ser till att hålla igång rörelsen i spelet. Lejonet, lodjuret och varginnan (spelade av Marina Nyström, Rikard Lekander och Danilo Bejarano) är härligt sköna, deras versioner av engelska domare, japanska spa-terapeuter och allmänna påflugenhet känns som en frisk fläkt genom hela stycket. Vergilius (Thérèse Brunnander) är en av de starkaste på scen, precis som Charon/Minotaurus/Fucci (Hannes Meidal). Kostymerna som flörtar med militära uniformer är också tilltalande även om man nog snarare skall fina dem stötande och ha starka nazistvibbar.

Men, även om jag inte riktigt fann den fullt så intressant eller underhållande så fick aktörerna rungade applåder efteråt och rejäla skrattsalvor och skrämselskrik under akten. Så det verkar som om den unga publiken godkänner den med råge.

av Jessika Ahlström

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Nummer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Aniara på Stadsteatern – En historisk föreställning

by

Stadsteaterns uppsättning av Harry Martinssons episka diktverk har premiär den 21 oktober. Premiären samanfaller med att Stadsteatern fyller 50 år. Grattis! Kulturbloggen var där och såg genrepet.

Jag läste Aniara i unga år och min pappa doktorerade på Harry Martinsson några år efter att han pensionerat sig som journalist. Aniara fanns i bokhyllan hemma och jag plockade tidigt böcker därifrån. Alldeles för svår för en tioåring förstås men jag tog mig igenom den. För några år sedan fick jag Aniara av en vän som tyckte vi skulle läsa och diskutera. Det blev inte av, min kompis blev sjuk och dog ett par år senare. Aniara projektet har legat på hyllan sedan dess. Min upplevelse av förställningen är därför både personlig och subjektiv.

Aniara är historien, i diktform, om rymdskeppet Aniara. Aniara är ett av många evakueringsskepp som för befolkningen från en döende och smittad jord mot Mars. Jorden, Doris, har drabbats av krig och är smittad av radioaktivitet. På väg mot Mars tvingas Aniara ändra kurs men råkar också ut för haveri och kan inte återuppta sin kurs mot Mars. Människorna ombord är dömda till en evig färd genom rymden.

Harry Martinsson var under en tid sjöman. Kanske var det det som gav honom idén. Han började skriva Aniara redan 1953 och boken publicerades tre år senare. Andra världskriget avslutades med atombombshotet hängande över mänskligheten. Det är lätt att se kopplingen mellan den tidens politiska situation och berättelsen i Aniara.

Föreställningen är både en poetisk resa och en musikalisk. Dialogen är nästan obefintlig, skådespelarna deklamerar. Det är oerhört effektfullt. Eftersom det var genrep kan en del ändras men skådespelarna hanterade sina stycken väldigt olika. Mimaroben, berättaren (Sven Ahlström) deklamerar lite stelt medan Sven Wollter har en mer direkt kommunikation som tangerar dialogen. Kanske är det meningen eller fråga om olika stil eller erfarenhet. Det skulle vara roligt att se en senare föreställning och se om något förändrats.

Språket i Aniara är stundtals svårt att förstå. Harry Martinsson har skapat ett nytt språk, med egna tekniska termer som pendlar mella fysik och metafysik men också en andlig dimension. Resenärerna konfronteras med fenomen som får en religiös betydelse och som är omskakande på alla plan.

Det är hög tid att vi får se en modern uppsättning av Aniara. Stadsteatern har tagit sig an uppgiften med bravur. Samtidigt som Harry Martinssons verk och,  framför allt, perspektiv har bevarts. Här har inga försök gjorts att modernisera eller flytta perspektivet. Historien knyter an till vår tid helt av sig själv.

Ett grepp gillade jag dock, Aniaras interiör var en kopia (något nedskalad) av auditoriet vi satt i (stor scenen). Det skapade en känsla av att det som spelades på scen handlade om oss i publiken. Och det måste ju ha varit Harry Martinssons tanke. Jag är övertygad om att den här uppsättningen kommer att bli en klassiker i svensk teaterhistoria. En som kommer att tolkas och sättas upp på nytt, igen och igen. En mycket bra föreställning.

Läs mer om föreställningen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kulturbloggen från premiären på Lilla Stormen på Unga Dramaten

by


På Dramatens Stora scen härskar Örjan Ramberg som Prospero i Stormen. På Elverket, Dramatens scen för unga, är det Torkel Peterson som är Prospero.
En något annorlunda Prospero, förflyttad till nutiden och till kidnappare av sitt eget barn när hans fru vill lämna honom.

Äventyrligheterna för publiken började direkt. För att komma till scen fick vi klättra upp för knaggliga trätrappor och dra oss upp för att inte halka på ett glatt plåttak.
Största delen av premiärpubliken bestod av barn i sexårsåldern – och föreställningen var verkligen anpassad till dem, genom att de var läskigt redan när de skulle ta sig in till sina platser. Kanske teater för vuxna skulle ta efter det här och bli lite mer fysiskt spännande?

På Stormen för vuxna var både Kulturbloggen och Stationsvakt imponerade av Stina Ekblad som var en otroligt vig och spänstig Ariel, anden. Melinda Kinnaman som är Ariel i Lilla Stormen är om möjligt ännu mer imponerande då hon akrobatisk klänger i träpelarna som spänner över scenen. Melinda Kinnaman måste vara hur stark i sina armar som helst.

Lilla Stormen handlar om relationen mellan barn och föräldrar och om kärlek. Att vi måste släppa våra barn och låta den utvecklas och ta sig ut i världen – kärleken kan inte växa i fångenskap och tvång.
Publiken var en mängd sexåringar – och att skådespelarna lyckades visar sig genom att de livliga knattarna nästan var tysta hela tiden och engagerade sig och skrattade och ojade sig. Jag tror att föreställningen fungerar bra också för lågstadiebarn också.

Till och med programmet är anpassat till målgruppen och består av ett memoryspel som barnen får klippa ut av programbladet.

Föreställningen är magisk, vacker och rolig utan att fuska bort det allvarliga ämnet.

Förutom alla barnen och deras förskolelärare var vi några vuxna till i publiken den här dagen – och en av dem var Dramatenchefen Marie-Louise Ekman.

I rollerna Melinda Kinnaman, Mattias Silvell, Torkel Petersson, Maurits Elvingsson, Karin Bengtsson
Regi Sally Palmquist Procopé
Scenografi Micha Karlewski
Kostym Siri Carlheim-Gyllensköld
Peruk och mask Sari Nuttunen
Ljus Markus Granqvist
Musik Stefan Johansson

Mer om Lilla Stormen på Dramatens hemsida.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Från premiären av Jon Fosses "En sommardag" på Dramaten

by

Dramatenchefen Marie-Louise Ekman stod strax före entrén intill Målarsalen och hälsade på publiken som slank in i salongen. Målarsalen är en av Dramatens mindre scen och stämningen där blir nästan familjär när det är premiärdags där. På fredagskvällen var det svensk premiär på den norske dramatikern Jon Fosses ”En sommardag”.

Jon Fosses pjäser är alltid mångbottnade och handlar om existentiella frågor och är sällan raka berättelser. ”En sommardag” börjar med två äldre kvinnor, väninnor sedan många år tillbaka, som träffas i den ena kvinnans hus vid en fjord i Norge. I övrigt utspelar sig handlingen en blåsig, regnig höstdag. Det är typiskt för Fosse-pjäser: inget är vad det verkar vara.

Lil Terselius spelar kvinnan som bor i huset. Hon står gärna vid fönstret, ser ut över fjorden och vattnet. Och minns …

Dekoren är insidan av det enkla huset och framför finns en brygga. Väninnan är en kvinna som går i långkjol med batikmönster och lång schal. I första scenen är hon i övre medelåldern och när hon återkommer är det i väninnans minnen och då är hon en ung kvinna. Men iklädd samma stil av kläder. En elegant lösning för att få oss att på en gång förstå att det är i minnena.

Samma sak när Lil Terselius minns sin man. I scenerna med honom är hon fortfarande i övre medelåldern, medan han är en ung man. Sakta kommer minnena fram och vi anar från början att det är något hemskt som ska ske. Hon säger också i början: ”Han kom så plötsligt och han försvann lika plötsligt. Ja, det är så livet är.”
En typisk formulering ur en Fosse-pjäs.

De två flyttade från staden till sitt drömhus vid fjorden. Men när de väl flyttat dit är det som en demon bor i mannen, han kan inte komma till ro. Han vill vara ute med båten på havet medan hon hatar att vara i en båt. Det där förfärliga som så ofta drabbas så många: vi kämpar och kämpar för att nå våra mål och när vi är där kan vi inte slå oss till ro och vara nöjda.

Jag tycker om nutida dramatik och Jon Fosses dramatik i synnerhet. För att den alltid har många bottnar, att inget är glasklart, att han lämnar mycket kvar åt åskådaren att själv tolka.

Lil Terselius gör en bra roll, ensam och sårbar och skör men ändå på väg att kunna lämna det förflutna. Jag såg en intervju med henne i SVT:s morgonsoffa nyligen. Hon har jobbat 40 år på Dramaten. Här är en bra intervju med henne i tidningen Fokus.

På bilden ovan: Philip Hughes och Lil Terselius

Fotograf: Sören Vilks

Om föreställningen från Dramatens hemsida.

Här skrev vi från urpremiären av Jon Fosses “Flicka i gul regnrock” på Dramaten i oktober 2009.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Rapport från premiären på "Lagarna" på Teater Galeasen

by


Var på teater Galeasen premiären på ”Lagarna” skriven av Christina Ouzounidis.
Föreställningen hade urpremiär 4 oktober
Ett lysande skådespel av Lina Englund som drottning Klytaimnestra, Sandra Huldt som dottern Ifigenia och Claes Ljungmark som kung Agamemnon.
Pjäsen är hård och brutal, den lämnar mig inte oberörd. Samtidigt som jag emellanåt blir lite uttråkad.

Den grekiska mytologin av en dysfunktionell familj är en metafor som är lika aktuell i dag. Vi möts av Agamemnon som just har offrat sin dotter Ifigenia för att hans krigsfärja ska få vind i seglen.
Vi brottas ständigt av att bli bedömda av andra och frågan blir är vi våra handlingar? Eller är det kort och gott omständigheter som gör att vi just för stunden handlar som vi gör. Men det är inte lika med att jag är mina handlingar. Vad gör vi med skulden?
Pjäsen känns aktuell och träffsäker och väcker många tankar hos mig. Pjäsen går hem hos publiken som ger den varma applåder.

Susanne Westerman

Teater Galeasens hemsida.

Lite fakta om Teater Galeasen från Wikipedia:

Teater Galeasen ligger vid Slupskjulsvägen 30 på Skeppsholmen, Stockholm, bildades 1983 och är en fri teatergrupp.

Galeasens strävan är att skapa en säregen och nyskapande teater baserad på effektsökeri. Hittills har gruppen producerat ett trettiotal föreställningar, flera i nära samarbete med svenska dramatiker. Ett genombrott kom 1987 med Sakrament, fritt efter Lars Norén.

Läs även andra bloggares åsikter om ,