Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Seriös frågesport men med glimten i ögat på Odenteatern

by

LiveQuiz
Odenteatern i Stockholm
Premiär 26 januari 2011

Högt och lågt, snabbt och roligt, gapskratt och glädjetårar, det är premiär av livequiz och jag älskar nästan varje sekund av detta. Det är fyra damer/tjejer på scen som mimar till olika låtar, som det ofta sen ställs frågor om. Schlager är grunden, och sen finns det lite andra frågor där också. Känslan i salongen är generös. Publiken sitter runt olika bord, och den som har tur, får en soffa att sitta i. Det bjuds på en enkel men god plockbuffé. Det känns mer som att komma hem till någons privata fest. Publiken lever med, och det är en väldigt god stämning. Daisy White blev min personliga favorit. Den närvaron och glädjen verkligen strålar om henne. När hon ska vara allvarlig på scenen, så har hon svårt. Hon vill bara le hela tiden.

Att det är en seriös frågesport ser man på det ambitiösa upplägget. Den som mot all förmodan får alla rätt, har fått hela 106 poäng. Känns lite konstigt att dela upp frågesporten i tre akter, och det kommer nog att förändras till nästa gång. Detta var första av fem tänkta livequiz, och jag kan varmt rekommendera att gå, om man vill utmana sina kunskaper, och samtidigt skratta lite. Ta med dig en kompis som kan sin schlager, så har ni kanske en chans. Jag var totalt chanslös. Vårt lilla bord fick 49 rätt, vinnaren 86 om jag hörde rätt.

Olof Palme – En pjäs från Sverige – Philip Zandén gör föreställningen

by

Olof Palme – En pjäs från Sverige
Stockholms stadsteater
Premiär 26 januari 2012

Olof Palme är i centrum i den nyskrivna pjäsen av Lucas Svensson. Spelet börjar under valvakan 2010 då Socialdemokraterna gjorde ett dåligt val, den borgerliga alliansen fick sitta kvar med regeringsmakten och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Några personer börjar prata kring tv:n med valvakan och den äldre damen Rosa börjar tänka på Olof Palme och vad Socialdemokraterna betytt för henne och för samhället.

Pjäsen är upplagd lite som en revy, med flera olika trådar som drar iväg åt olika håll och scener från olika tidsperioder, stundtals väl spretigt och rörigt. Tage Erlander, Torbjörn Fälldin, Cornelis Vreeswijk och Jimmie Åkesson dyker upp. Tyvärr mer som karikatyrer. Jimmie Åkesson är med på en kräftskiva som en lustig och väldigt okunnig person och när vi får reda på vem som röstat på honom och han travar iväg sjungande med armen kring sin väljare är det utan någon analys av vad han står för. Jag tror att det är att förenkla alltför mycket, vi får inget svar på varför den person som hela sitt liv röstat på Socialdemokraterna plötsligt röstat på Sverigedemokraterna.

Jag är ambivalent till denna föreställning. Den lyfter fram olika aspekter på politik och Socialdemokraterna i synnerhet, men på ett alltför ytligt plan och rent av med för mycket klyschor.

När Philip Zandén kommer in på scen, i rollen som Olof Palme, då brände det äntligen till. Philip Zandén gör en fantastisk gestaltning av Olof Palme, i miner, i kroppsspråk, i blicken, i gångstilen, i talet. Föreställningens behållning är gestaltningen av Olof Palme. Vi får se olika sidor av denne politiker som väckte sådan stort engagemang, det gick inte att förhålla sig neutral till honom.

En scen som var extrastark var när han befinner sig på partihögkvarteret och börjar samtala med två städerskor. Han är genuint intresserad av deras situation, vill veta hur de mår, vad är bra och vad kan partiet göra för att försöka förbättra deras livssituation. Pressfolket kring Palme försöker dra iväg honom från städerskorna för att diskutera ett tal eller ett pressutskick. En bild som säger mycket om hur partifolk kan skilja politiken från människorna och därmed också förlora kontakten med verkligheten. Politiken blir ett syfte i sig och politrukerna glömmer bort att vara en del av och tala med och lyssna på de människor de säger sig vilja företräda.

Bland premiärpubliken var det massor av kändisar från politikens värld och från medievärlden, jag har nog aldrig sett en sådan mängd mediekändisar på en gång på en teaterpremiär. Olof Palme berör, också nu två och ett halvt decennium sedan han mördades. Att premiären kom på precis samma dag som den numer ganska sargade socialdemokratiska partiet meddelat vem dess partiledning vill ska bli tillförordnad partiledare efter Håkan Juholt gjorde premiären ruggigt vältajmad.

Socialdemokratin står inför ett vägskäl och har gjort under en längre tid. Hur ska Socialdemokratin vara det parti som tar tillvara på de grupper som är längst ner på samhällsstegen, hur ska socialdemokratin kunna vara kraften mot ökade klyftor i samhället?

Tyvärr tycker jag inte att pjäsen ställer dessa frågor, jag saknar problemställningarna som vi står inför idag. Det är ju där som Olof Palme blir extra intressant. Han var så tydlig i sitt engagemang för att förbättra människors villkor. Var finns dessa engagerade politiker idag? Kan sådana politiker växa i den miljö där unga fackligt aktiva och unga politiskt engagerade idag håller till, där deras politiska och fackliga engagemang blir deras yrke med oftast betydligt högre lön än andra ungdomar?

I rollerna:
Palme Philip Zandén
Rosa Meta Velander
Dottern Lena B Eriksson
Erlanderskådespelaren Niklas Falk
Bomanskådespelaren m fl roller Henrik Johansson
Fälldinskådespelaren m fl Mats Blomgren
Jimmie Boy m fl roller Sofi Helleday
Nexø m fl roller Ida Steén

Av Lucas Svensson
Regi Tobias Theorell
Scenografi Sven Dahlberg
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Ellen Ruge
Ljud Michael Breschi
Håkan Åslund
Mask Maria Reis

Foto: Carl Thorborg

Relaterat:
Dagens Nyheter,

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Strindberg skulle uppskatta Mats Eks version av Spöksonaten

by

Spöksonaten
Dramaten
Premiär 22 januari 2012

Den unge studenten Arkenholz räddar livet på människor som drabbas av ett husras och tidningarna skriver om hans bragd. Dagen därefter hamnar han i ett mystiskt gammalt hus där han får hjälp av en gammal flicka och strax därpå hamnar han i klorna på direktör Hummel, en äldre man i rullstol som hävdar att han kände studentens far. Studenten är skyldig att hjälpa den rullstolsburne mannen eftersom hans far en gång blev hjälpt av den mannen.
Det är ramhandlingen i Strindsbergs Spöksonaten som regisseras av Mats Ek. Fast Spöksonaten handlar egentligen om något annat, något som inte riktigt går att sätta ord på. Spöksonaten talar till fler sinnen än vad vi hör med ord. Det är synintryck, det är rörelser, det är det outtalade, det är våra rädslor, det är våra känslor – som Spöksonaten säger något till.

Att en föreställning får stående ovationer händer då och då – vilket Spöksonaten fick. Men att publiken applåderar flera gånger under föreställningen hör inte till vanligheterna. Mats Ek är en av Sveriges stora dansare och koreografer och har valt att låta dans vara en viktig del i handlingen. Varje enskilt dansframträdande fick applåder. Det blir kanske extra starkt i det här sammanhanget för att det är skådespelare som dansar, det är inte perfekt dansmässigt utan det handlar om uttrycket, skådespelarna säger något med dansen.

Spöksonaten är mycket, mycket, mycket, mycket mer än ramhandlingen. Frågan är om karaktärerna i huset ens är människor. Genom att berätta med dans och därmed gå utanför vad ord och dialog kan ge har Mats Ek fördjupat och förtätat Spöksonaten. Jag tror att Strindberg skulle uppskatta Mats Eks version av Spöksonaten. Mycket. Det är som om Strindbergs Spöksonaten först nu får rättvisa och på scen får det djup den har.
Ett av de berömda citaten ur Spöksonaten handlar just om att ord är till för att dölja sanningen, att tystnaden säger mycket mer.

Mats Eks spel med könsrollerna stryker också under det surrealistiska. Stina Ekblad gör Gubben, direktör Hummel, Gunnel Fred gör översten, Malin Ek gör Bengtsson och Etienne Glaser gör Vita damen, Niklas Ek gör flickan och Staffan Göthe gör Överstens hustru.

Det slår mig också att jag saknat bra svensk absurd eller surrealistiska draman. Det är svårt att göra teater som spränger ramarna. Strindberg skrev Spöksonaten 1907. Enligt uppgifter i Wikipedia anspelar namnet på Beethovens pianosonat i d-moll (op.31, nr 2), i vilken Strindberg tyckte sig höra anderöster och därför gav detta namn. Drygt hundra år gammal är den ändå en av de mest modernistiska svenska draman av kvalitet som sätts upp på teatrar.

När Spöksonaten sattes upp 2007 på Strindbergs intima teater för att fira att den lilla scenen vid Norra Bantorget fyllde 100 skrev Expressens teaterkritiker Nils Schwartz:

Uruppförandet av Spöksonaten på Intima teatern för 100 år sedan lär inte ha varit någon höjdare. Det var nog snarare något i den här stilen Strindberg hade tänkt sig. Hade han fått se de gamla operasångarna Erik Sædén och Margareta Hallin i rollerna som gubben Hummel och Mumien skulle han ha rest sig upp och jublat under pågående föreställning.

Jag kan tänka mig att det var häftigt med operasångare i några av rollerna, men jag tror att Strindberg skulle vara mycket nöjd med Mats Eks version också. Mats Ek har låtit skådespelarna framföra dans och förstärker det drömlika tilltalet. Spöksonaten suddar ut gränsen mellan dröm och verklighet och talar till oss på ett annat plan är traditionell realistisk teater.

På Dramaten har Mats Ek tidigare regisserat Don Juan, Andromaque, Köpmannen i Venedig och Ett drömspel. Nu har Spöksonaten kommit in på hans imponerande CV och en sak är säker: med Spöksonaten har Strindbergsåret som firas nu, 100 år efter Strindbergs död, fått en perfekt start. Föreställningen har så mycket att ge och jag är säker på att jag tänker se den minst en gång till. Där finns många detaljer att uppleva.

Dramatenbloggen berättar en hel del om föreställningen och Strindbergsåret.

I rollerna Stina Ekblad, Hamadi Khemiri, Niklas Ek, Thérèse Brunnander, Yvan Auzely, Ana Laguna, Gunnel Fred, Staffan Göthe, Melinda Kinnaman, Jonas Bergström, Johan Holmberg, Malin Ek, Etienne Glaser, Hulda Lind Jóhannsdóttir

Regi och koreografi Mats Ek
Bearbetning Mats Ek, Irena Kraus
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Erik Berglund
Peruk och mask Thea Kristensen , Barbro Forsgårdh

Bilden ovan:
Hamadi Khemiri och Stina Ekblad
Fotograf: Sören Vilks

Bilden nedan:
(Hamadi Khemiri), Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman, Malin Ek, Stina Ekblad, Ana Laguna, Johan Holmberg, Gunnel Fred och Etienne Glaser
Fotograf: Sören Vilks

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären av det psykologiska dramat Zoo på Teater Pero

by

Zoo
Teater Pero, Stockholm
Premiär den 14 januari 2012

En välklädd kvinna sitter på en parkbänk när publiken tar sina platser. En bok, en kaffetermos och en kanelbulle indikerar att hon tänkt sig en stillsam och trevlig eftermiddag. På scengolvet framför bänken ligger en gräsgrön matta.

Det är Studio Enigma som gästspelar enaktaren Zoo på Teater Pero. Pjäsen, med originaltiteln Zoo Story, är skriven av den amerikanske dramatikern Edward Albee, mest känd för Who’s Afraid of Virginia Woolf? Ursprungligen handlar pjäsen om två män, Jerry och Peter. Nu är det kvinnorna Carmen och Olivia som möts i parken.

Carmen kommer inskuttande på scenen som en liten flicka, med knästrumpor och sparkande på en boll. ”Jag har varit på zoo” deklamerar hon och börjar fråga ut kvinnan på bänken. Vi får veta att Olivia är gift, har två döttrar, två katter, två undulater och arbetar som bokförlagsredaktör.

Sedan börjar Carmen med rasande fart berätta om sig själv: om betonghöghuset i förorten där hon bor i ”ett skrattretande litet rum”, om den slemmiga hyresvärden och hans monster till hund. Hon framhåller också flera gånger nödvändigheten av att ibland gå omvägar för att nå dit man vill. Olivia är uppenbart obekväm med situationen, men hålls kvar av nyfikenhet inför vad som egentligen hände på zoo.

Zoo är en psykologisk skildring av ett möte mellan två människor från helt olika miljöer. Makten förskjuts under föreställningen och den till synes maktlösa Carmen får med psykologiska medel den trygga Olivia att agera som hon har förutbestämt. Helena Lewins Carmen är full av nerv och skörhet, samtidigt som den underliggande aggressionen skymtar fram mellan raderna i hennes svada. Med sitt uttrycksfulla minspel visar Caroline Ilea att den behärskade Olivia reagerar på det hotfulla i situationen samtidigt som hennes nyfikenhet driver henne att stanna.

Det är ett komprimerat psykologiskt drama som ger lite att fundera på. Det finns nu fyra chanser att se Zoo som framförs på  Teater Pero  den 15 (två föreställningar), 21 och 22 januari.

Översättning, bearbetning och regi: Christo Burman och Håkan Järund.
I rollerna: Caroline Ilea och Helena Lewin.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Från premiären på Äktenskapet – (Retreat from Moscow) på Stockholms stadsteater

by

Äktenskapet (Retreat from Moscow)
Stockholms stadsteater
Premiär 13 januari 2012

Äktenskapet (Retreat from Moscow) av den hyllade författaren William Nicholson hade premiär på Stockholms stadsteater – och det vimlade av kulturpersoner i premiärpubliken, ska inte rada upp alla här. Författaren själv var också där.

William Nicolson som bland annat skrivit böckerna bakom storfilmer som Shadowlans och Gladiator har i dramat Äktenskapet – (Retreat from Moscow) skildrat ett medelålders pars skilsmässa.

Paret i pjäsen heter Edward och Alice. De har varit gifta i 33 år. Rollerna görs av äkta paret Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos (ja, Lennart Hjulströms son, skådespelaren Niklas Hjulström, fanns förstås i premiärpubliken).

Föreställningen börjar en helg då 30-årige sonen Jamie är på besök. Alice känner att det gått för mycket slentrian i äktenskapet, det finns inget liv i deras samvaro, hon upplever inget gensvar från maken Edward och hon försöker tvinga fram något genom att tjata och pressa. Edward är undvikande, hon når inte fram till honom. Ganska snart får vi också förklaringen: han släpper bomben: han vill skiljas. Han har redan packat sina saker, han har träffat en ny kvinna.

Alice bryter ihop totalt. Livet tar slut. Hon blir helt förkrossad. Hon är troende katolik, för henne är en skilsmässa otänkbar. Hon klamrar sig fast och försöker på alla möjliga sätt att tvinga kvar Edward.

Eva Bergman har regisserat och hon berättar i en pressartikel om sina tankar kring pjäsen:
− Pjäsen är en kärleksfull skildring av hur svårt det är att skiljas och hur dessa tre människor förändras under skilsmässoprocessen. Hur förändras vi av uppbrott i livet? Vad händer med människor när de utsätts för en svår konflikt? I botten finns en moraldiskussion om vilken rätt vi har att göra våra närmaste illa för att själva överleva.

Föreställningen står och faller med att skådespelarna gör bra ifrån sig. Vilket de gör. Ena stunden kan jag bli så irriterad på Alice, hur hon tjatar och pressar på Edward. Nästa stund blir jag så arg på Edwards feghet, att han aldrig kan säga vad han tycker.

Scenografin är föredömligt stram och ändå talande, en stor välfylld bokhylla av äldre modell till höger på scenen, en jättekrukväxt till vänster, en soffa i mitten och ett köksbord med några stolar framför bokhyllan. Scenografin placerar oss direkt i rätt sammanhang, vi förstår att det är en familj med utbildning men ändå inte någon överklass, en enkel men utbildad medelklass.

Manus är träffsäkert, dialogen, grälen mellan ett par som varit tillsammans länge men inte tagit itu med sina konflikter känner vi nog alla igen. På något sätt har väl alla någon gång varit med om liknande ordväxlingar. Pjäsen skildrar ett äktenskap som spruckit men skulle kunna handla om andra krissituationer i livet också. Det handlar om hur människor tar sig igenom uppbrott i livet och svåra händelser. På så sätt har föreställningen något att säga alla. Varje människor hamnar någon gång i en livssituation där livet förändras, där saker går i kras, det må vara att skilja sig från vänner, familj, älskare, barn eller från arbetet eller drabbas av svår sjukdom.

Gunilla Nyroos gör rollen som den övergivna Alice så äkta att det gör ont i mig ibland och jag vill rusa upp på scen och skaka om henne. När det är som värst är hon precis så jag-centrerad i sin olycka som bara den mest deprimerade kan vara. ”Det vore bättre för mig om Edward var död, då hade jag en grav att gå och sörja vid”, menar hon.

Richard Forsgren som spelar sonen Jamie pasar perfekt i sin roll. Också för vuxna barn kan det vara svårt att uppleva  föräldrars skilsmässa. Richard Forsgren gör en eftertänksam man, lugn och väldigt ärlig. Det känns befriande med ett drama där mycket händer under ytan men det inte är några stora gester med blod och slagsmål. Dramatiken ligger nära de vardagsliv vi känner igen oss i. De stora gesternas draman kan ibland kännas för mycket teater och för lite av äkta vara. Här möter vi livet i dess tillkrånglade form. Livet i all sin komplicerade enkelhet.

Behöver jag säga att föreställningen fick stående ovationer när regissören och författaren kom upp på scen? Fast redan de tre skådespelarna var själva värda dessa ovationer: föreställningen står och faller med att skådespelarna tar hand om rollerna väl. Vilket de alla tre gjorde.

Det var en stark föreställning som gav många tankar om livet och om kärleken och äktenskapet.

Lite bakgrundsfakta från pressmaterialet:
Pjäsens engelska originaltitel Retreat from Moscow hänger samman med att Edward i pjäsen läser en bok om Napoleons fruktansvärda reträtt från Moskva 1812 där de franska soldaterna var tvungna att lämna sårade och försvagade kamrater för att själva överleva. Edward överför detta till sitt eget liv – att han måste såra för att hålla sig själv levande.
William Nicholson, som skrivit pjäsen, har inte gjort någon hemlighet av att det är sina föräldrars skilsmässa han skildrar . Retreat from Moscow gick fem månader på Broadway och nominerades till tre Tony Award, bland annat för bästa pjäs. Nicholson, nu en hyllad manusförfattare, startade som dokumentärfilmare på BBC och gick så småningom över till att skriva tv-drama. Sitt internationella genombrott fick han med Shadowlands som vunnit alla tänkbara priser först som BBC-film, sen som Broadwaypjäs och sist men inte minst filmversionen med Anthony Hopkins och Debra Winger i rollerna. Sen dess är han flitigt anlitad i Hollywood. Han har skrivit manus till Gladiator, Elizabeth:The Golden Age och First Knight för att nämna några.
Äkta paret Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos har arbetat tillsammans på teaterscenen och film tidigare. Bland annat i Willy Russells ”Timmarna med Rita” där de spelade mot varandra (Folkteatern i Göteborg och SVT). Filmerna ”Berget på månens baksida” och ”Rusar i hans famn” som gav Gunilla en guldbagge och en guldbaggenominering för bästa kvinnliga huvudroll regisserades av Lennart.
Eva Bergman kom till Stadsteatern 2005 med den mycket uppmärksammade dokumentära pjäsen Guantanamo. Just nu spelar hennes hyllade uppsättning av Påklädaren på Göteborgs stadsteater.

Richard Forsgren sågs senast i Orestien och Tartuffe här på Stadsteatern.
RETREAT FROM MOSCOW Sverigepremiär 13 januari på Lilla scenen
Av William Nicholson
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Eva Bergman
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus William Wenner
Ljud Jens Ingolf och Ola Stenström
Mask Erika Nicklasson

I rollerna:
Edward: Lennart Hjulström
Alice: Gunilla Nyroos
Jamie:  Richard Forsgren

Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos i Äktenskapet – Retreat from Moscow.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,