Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Flicka klädd i frack – intressant teaterexperiment som pågår och inte är helt färdigt

by

Flicka klädd i frack

Fritt efter Augsust Strindberg
Regi och bearbetning Magnus Roosmann
Lejonkulan, Dramaten
Premiär 14 april 2012

August Strindberg tar emot klädd i vita långkalsonger och gråbruna raggsockor när han nu hundra år efter sin död åter möter Siri von Essen och tar en närmare titt på vad som hände under deras förhållande.

Flicka klädd i frack är andra delen i den serie projekt, ”Satans Strindberg”, där en regissör och skådespelare i snabbfart (tre veckor) sätter ihop och repeterar in en föreställning. Den här gången är det Dramaten-skådespelaren Magnus Roosman som gör regidebut när han nu tagit uti med Strindberg tillsammans med skådespelarna Jennie Silfverhjelm och Mattias Silvell.

Siri von Essen dog i april för 100 år sedan, strax före August Strindberg. De var var gifta mellan 1877 och 1891.

Föreställningen börjar med att Siri von Essen tar emot, dansar lätt till diskomusik och hälsar publiken välkommen. Sedan vaknar Strindberg till liv, längre in på scenen, klädd i bylsiga vita kalsonger. Vilket uppvaknande för Strindberg: att möta Siri von Essen klädd i frack, i herrkläder, det värsta han kan tänka sig. Hellre ville han se henne klädd som ekorre.

Siri von Essen ställer Strindberg till svars, han har ju använt deras förhållande, deras kärlek och deras bråk och skrivit om det, gjort litteratur av det, tjänat pengar på att vräka ut deras samliv inför en stor publik.

Den som kan sin Strindberg och framför allt har läst ”En dåres försvarstal” känner igen mycket. Strindberg i form av Mattias Silvell bär omkring på ett collegieblocks-liknande papper – en bra bild av en författare. Samtidigt är det kanske en hjälp för skådespelaren att komma ihåg vad han ska säga.

Föreställningen är mer som en fas under produktionen, inte en helt färdig föreställning. Det säger sig självt att på tre veckor kan inte en regissör och manusförfattare skriva klart och samtidigt regissera en färdig föreställning. Detta hanterade skådespelarna bra och avslutet (utan att avslöja något) var bra valt för att markera just att det är ett pågående experiment.

Den som ser föreställningen måste se den medveten om att det är mer att betrakta som ett teaterprojekt, ett experimentellt sätt att arbeta med Strindberg på än en helt färdig föreställning. Om alla i publiken var medvetna om det är jag osäker på.

Som experiment är det intressant, i synnerhet Strindbergsåret. Den som är intresserad av Strindberg får ut mest eftersom den handlar om Siri von Essens och August Strindbergs relation, även om det är klart att det går att fundera vidare på relationen mellan det privata och det litterära. Strindberg är varken den första eller den enda eller den sista författaren som skildrar sitt personliga liv i sina romaner och i sina draman. Är författaren därför en vampyr som försörjer sig på sina medmänniskor? En intressant frågeställning som jag gärna skulle se fördjupad med tydliga paralleller till dagens medievärld. Där finns en hel del att ta upp för den som så vill.

Den som ser föreställningen ena dagen kan inte vara helt säker på hur den kommer att vara nästa gång den spelar. Den är ett pågående teaterexperiment.
– Vi ändrade något senast idag och i morgon ändrar vi nog något igen, berättade regissören Magnus Roosmann efter premiärföreställningen.

Här, i Dramatenbloggen, har Magnus Roosmann bloggat under repetetionsfasen.

På scen Jennie Silfverhjelm, Mattias Silvell
Regi Magnus Roosmann
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Lotta-Maja Öhman
Ljus Emma Westerberg
Peruk och mask Melanie Åberg
Premiär 14 april Lejonkulan

Bild ovan: Foto: Magnus Roosmann
Bilderna nedan: Foto: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Spökhotellet – skruvat och roligt

by

Spökhotellet av Georges Feydeau
Regi Philip Zandén
Scenografi Lars Östbergh
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär 11 april 2011

Två par i medelåldern bor grannar och båda paren har det lite trassligt i sina äktenskap. Den ena mannen är intresserad av grannens fru och lyckas få med henne till ett hotell en natt, för att hon ska hämnas på sin man som enligt henne inte är tillräckligt intresserad av henne. Nu råkar slumpen göra att de hamnar på precis det hotell dit hennes man kommer samma natt för att han ska undersöka ett misstänkt fall av spöken.

Ja det låter som en knasig historia. Ännu knasigare och med ännu fler förvecklingar blir det.

Spökhotellet är en komedi och en fars, skriven av fransmannen Georges Feydeau 1894. Den är en av flera franska komedier som driver med en särskild slags pjäser som var vanliga på de franska teatrarna i mitten av 1800-talet. Handlingen utspelades i franska salonger i burgna hem där ofta en främling kom på besök och det mesta ställdes upp och ned, men i slutscenen ställdes allt till rätta. De nya komedierna av pjäsförfattare som Georges Feydeau drev med dessa och skruvade dem några varv till.

Spökhotellet kom till under en tid då stränga moraliska principer styrde och dubbelmoralen frodades bakom stängda dörrar. Att det därför är så många dörrar som öppnas och stängs i den här typen av fars blir som en metafor, om de många dörrar som var stängda och som skulle må bra av att öppnas i de borgerliga gemaken.

Det är inte direkt en föreställning jag går hemma efteråt och grubblar över. Visserligen är det på sätt och vis en rätt mörk bild av människorna som kommer fram: de flesta ljuger mer än de talar sanning och det är inte många som har ärliga relationer till varje sig familj eller vänner. Men jag känner att det är inte med sådana glasögon jag ser eller bedömer den här föreställningen. Den är rolig och för att den ska fungera kräver det att skådespelarna har tajming i sitt samspel – och det har de. Lennart Jähkel som herr Pinglet är klockren, ful och beräknande och Michael Segerström är som alltid bra i sin roll som den sliskiga hotellportieren Bastien. Maria Salomaa gör den rejält bortskämda hemmafrun Marcelle, som bara vill ha mer uppmärksamhet. En biroll, men riktigt lustig sådan, är kommissarie Boucard som Ulf Eklund gör med den äran. Han får dessutom utrymme till ett litet soloparti där han tveklöst inspirerat av Peter Sellers berömda Rosa Pantern. Oj vad jag skrattade.

Framför allt ser jag föreställningen som en underhållande komedi även om vissa paralleller med vår tid går ändå att dra. Handlingen utspelar sig från början i en tid i Frankrike då Paris blomstrade. Frankrike tjänade bra på att vara en kolonialmakt och de nyrika borgarna levde i välstånd, fast samtidigt hade allt gått fort och många kom från landet och var innerst inne rädda för att avslöjas som de lantbor de egentligen var. Välståndet vilade på en bräcklig grund, därför gick alla omkring på tå utan att säga saker vid dessa rätta namn. Att sopa problemen under mattan blir i längden ohållbart.

Förutom duktiga skådespelare tyckte jag om scenografin. I första akten utspelas handlingen i familjen Pinglets ljusa lägenhet och en stor del av andra akten i hotell Friheten, som kom fram genom en snillrik användning av vridscenen: hela hotellet visade sig finnas på andra sidan vridscenen. Ett riktigt spökhotell med läskig trappa.

Spökhotellet blir väl säsongens familjeföreställning – en komedi där alla i familjen hittar något att skratta åt.

I rollerna:
Pinglet Lennart Jähkel
Paillardin Jacob Nordenson
Mathieu Tomas Norström
Maxime Jörgen Thorsson
Boulot Kalle Malmberg
Bastien Michael Segerström
Kommissarie Boucard Ulf Eklund
Chervet m fl roller Siri Hamari
Ernest Joakim Gräns
Marcelle Maria Salomaa
Angélique Tova Magnusson
Victoire Ida Steén
Elever från scengymnasiet Kristina Falkborg
Naddine Edman
Tuva Maja Jansson
Wilma Enegren Ekström
Stella Hildersten
Arnold Vestin
Gustaf Asplund
Jonathan Bjuggfält
Niklas Smålänning
Alfred Stedt

Foto: Markus Gårder

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ola Salo spelar sårbar Jesus Christ Superstar på Göta Lejon

by

Jesus Christ Superstar
Göta Lejon, Stockholm
Premiär den 8 april 2012

Den numera klassiska rockmusikalen Jesus Christ Superstar berättar om Jesus sista dagar som människa, från inledningsscenen när Maria Magdalena smörjer Jesus med dyr olja i Betania till korsfästelsen.

På uppståndelsedagen var det premiär på Göta Lejons uppsättning i översättning av Ola Salo, som också spelar Jesus. Regissör är Ronnie Danielsen som även regisserade Ola Salos version av musikalen i Malmö. Den här uppsättningen är dock omgjord för Göta Lejon med ny ensemble, scenografi, kostym och orkester. Scenografin påminner om miljön i en post-apokalyptisk film med metallrör, galler och tunnelbanekakel. Undergångsstämningen förstärks av lärjungarnas svarta skinnkläder.

Första akten skildrar intåget i Jerusalem – då Jesus prisas som kung – hur Jesus kör ut månglarna från templet, den sista måltiden när han förutspår att han ska bli förrådd och förnekad och hur Judas säljer ut honom. I första delen av pjäsen är det Judas som har den tydligaste rollkaraktären. Patrik Martinsson gör också en av de starkaste rollprestationerna när han sjunger han ut sin besvikelse på Jesus och när han sedan ångrar vad han har gjort.

Efter paus får Ola Salos Jesus en mer framträdande roll och han framför med stor känsla sin ångestfyllda solosång i Getsemane. Sedan kommer Judaskyssen och Jesus låter sig arresteras, misshandlas och smädas. Vi får se vändorna hos Pilatus och Herodes innan folket slutligen hetsar fram korsfästelsen.

Ola Salo gestaltar en väldigt sårbar Jesus. Salo säger i TV4 Nyhetsmorgon att han velat belysa frågan om föräldraskap och om barn som känner sig övergivna genom relationen mellan Gud och Jesus. Hans Jesusgestalt liknar också i mycket ett vilset barn som fått ett tyngre ansvar än han riktigt orkar bära. Ola Salos ganska ljusa röst och späda kroppshydda förstärker detta intryck. Även om jag själv tänker mig Jesus som mer kraftfull, så kan denna skörhet samtidigt ge en större insikt i hans utsatthet och offer.

Jesus Christ Superstar är en ganska komprimerad musikal där i stort sett all dialog sjungs. Musiken av Andrew Lloyd-Webber är storslagen och ensemblen är stor och välspelande. Anna-Maria Hallgarn skildrar en frustrerad Maria Magdalena, bland annat med det vackra solot ”Hur visar jag min kärlek?”. Morgan Alling gör en riktigt dekadent Herodes. Fred Johanson, som har spelat Pontius Pilatus även i Malmö och i flera andra uppsättningar, passar perfekt i rollen med sin starka stämma. Janne Åström och Rolf Lydahl gör en utmärkt tolkning av de obehagliga översteprästerna Kajafas och Hannas.

Musikalen slutar med Jesus sista ord på korset: “Det är fullbordat. Fader i dina händer överlämnar jag min själ”. Uppståndelsen får man tänka sig själv.

Medverkande
Jesus: Ola Salo
Judas: Patrik Martinsson
Simon Seloten: Anders Gjønnes
Petrus: Fredrik Lexfors
Jakob den äldre: Michael Jansson
Andreas: Martin Kagemark
Matteus: Johan Karlsson
Johannes: Oscar Pierrou Lindén
Bartolomaios: Camilo Ge Bresky
Taddaios: Emil Nyström
Jakob den yngre: Erik Høiby
Filippos: Kristoffer Hellström
Tomas: Magnus Borén
Maria Magdalena: Anna-Maria Hallgarn
Pontius Pilatus: Fred Johansson
Kajafas: Janne Åström
Hannas: Rolf Lydahl
Herodes: Morgan Alling

Musik: Sir Andrew Lloyd Webber
Text: Sir Tim RiceRegi: Ronny Danielsson
Svensk översättning: Ola Salo
Regi: Ronny Danielsson
Musikaliskt ansvarig: Kristofer Nergårdh
Koreografi: Roger Lybeck
Scenografi: Martin Chocholousek
Kostymdesign: Camilla Thulin
Mask- och perukdesign: Robin Karlsson
Ljusdesign: Hans-Åke Sjöqvist
Ljuddesign: Jacob Julin
Producent: Åsa Holmgren
Exekutiv producent:Kristjan Ra. Kristjansson

Foton: Peter Knutson

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ett drömspel – härligt respektlös uppsättning

by

Ett drömspel
av August Strindberg
Bearbetning och regi: Mattias Andersson
Musik Bach, Foreigner, Michael Nyman, Frank Ocean
Danskoreografi Anna Vnuk
Stockholms Stadsteater
Premiär 4 april 2012

Strindbergs Ett drömspel är en av världens största skildringar av mänsklighetens villkor. Guden Indras dotter kliver ner bland de dödliga för att ta reda på hur människorna har det. Är det synd om människorna? Det vill hon veta.

Det var synd om människorna 1901 när Strindberg skrev dramat – det har inte ändrats sedan dess. Regissören Mattias Andersson sätter in dramat i nutiden. Scenen har en plåtvägg till bakgrund och människorna har nutida kläder och är av mångkulturell bakgrund, som det ser ur i storstäder i dagens globaliserade värld. Mattias Andersson har tagit sig friheten att ändra delar ur Strindbergs manus och dessutom lagt in dokumentära citat av människor som intervjuats av socialantropologen Kristina Ullgren och Åsa Andersen.

Indras dotter möter på sin vandring på jorden människor som lider, människor som lurar sig själva, människor som lever på falskt hopp och hon testar kärleken som ganska snabbt solkas ned av fattigdom och barnskrik. Det är inte mycket som människor blir lyckliga av, oftast är drömmen om lyckan den bästa. När vi väl får det vi drömt om är det aldrig perfekt, det blir aldrig som i drömmen vi hade. Mattias Andersson för in nutidens flyktingströmmar, krig och katastrofer – och det vidgar dramat.

Ett drömspel är en av de starkaste skildringarna av människornas existentiell villkor och ångest. Det finns en risk med att göra det alltför nutida, att dramat förlorar de existentiella frågorna. Den balansakten har regissören klarat utmärkt. Den existentiella ångesten snarare förstärks genom att den speglas genom nutidens våldsamma värld.

En liten fundering bara: Majoriteten av de människor som det är synd om verkar vara flyktingar, människor från andra länder som flyr från våld, krig och förödelse. När problemen som människor i västvärlden har framställdes det nästan som löjeväckande, som komiskt. Det finns stora, djupa tragedier i västvärlden med psykisk ohälsa, droger, våld och miljontals människor som aldrig släpps in på arbetsmarknaden för att åldersdiskrimineras, är för unga eller för medelålders. Det är inte synd bara om människor från länder utanför västvärlden, också västvärldens människor lider

En spännande lek kring vad som är dikt och verklighet plockas också fram ur Strindbergs pjäs, framför allt i slutet. Han ställer frågor kring om författare, diktare och skalder har ett annat högre uppdrag än att ta hand om sina barn och sina anhöriga. Indras dotter slits mellan sitt gudomliga uppdrag och att ta hand om sitt barn på jorden.

Ett drömspel har många lager i sig och det är precis så här som Strindbergs draman bör behandlas: att öppna dem, ta itu med dem utan respekt. Om Strindberg hade varit med i publiken hade han helt säkert gett föreställningen stående ovationer, precis som premiärpubliken gjorde. Eller så hade han gnällt lite över att ”Ett drömspel” i Mattias Anderssons regi blev ganska realistiskt. För även om det absurda i Strindbergs pjäs finns kvar sätts det in i ett nutida sammanhang som tyvärr inte är en dröm, det är den grymma verkligheten som är så absurd idag. ”Ett drömspel” är både rolig, skrämmande, underhållande, absurd och träffsäker med en lång rad duktiga skådespelare.

I rollerna:
Josefin Ljungman
Björn Bengtsson
Peter Eggers
John-Alexander Eriksson
Bahador Foladi
Samuel Fröler
Thérèse Svensson
Michael Jonsson
Bianca Kronlöf
Åke Lundqvist
Marall Nasiri
Ann Petrén
Gunilla Röör

Foto: Petra Hellberg

Relaterat: Recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Till Damaskus på Dramatens Stora scen, tankar efter premiären

by

Till Damaskus
Manus: August Strindberg
Regi: Karl Dunér
Scenografi Karl Dunér och Peder Freij
Musik på självspelande piano: Franz Liszt, Morton Feldman, Erik Satie och Franz Schubert
Övrig musik: Walter Fähndrich och Mats Persson
Piano: Ingvar Kjellson, Mats Persson
Dramaten, Stora scenen
Premiär 31 mars 2012

Scengolvet är en labyrint och från taket hänger flera långa snören. Där möter Den okände de klassiska karaktärna Tiggaren, Damen och de i första akten på Till Damaskus, i Dramatens uppsättning på Stora scenen.
En labyrint är en bra bild av vår vandring genom livet. I Till Damaskus som är ett av Strindbergs Inferno-draman känner vi förstås igen mycket av August Strindbergs eget liv, men dramat är mycket mer än en slags surrealistisk biografi över författarens liv.
Den skildrar livet och de existentiella frågorna och för den som någon gång haft en depression kan också känna igen sig i hur Den okände upplever det han möter under livet.

Frågan Den Okände får i slutet är central för hela dramat: Är svårigheterna, motgångarna i livet till för att bättre uppskatta framgångarna, eller är framgångarna till för att ännu mer betona hur djupa motgångarna är?
Den som sitter fast i en depression kan inte ta sig ur den bara genom att tänka rätt, för det är vi alldeles för inlåsta i livets labyrint för att med en fingerknäpp förändra.

Olof Lagercrantz skriver om dramat i boken ”August Strindberg” 1979:
Den Okände har berövats ett individuellt namn just därför att i honom möts ett myller av gestalter, Kain, därför har han ett märke i pannan, Jakob, därför haltar han, tiggare, kejsare, brottslingar. I honom trängs i själva verket hela mänskligheten. När den Okändes motspelerska, Damen – också hon berövad sitt namn som ett tecken på att hon representerar många – grips av sådan medkänsla med honom, förstår vi varför. Han erbjuder en tidlös bild av en kämpande människa och vi igenkänner oss själva.

Johan Holmberg spelar Den Okände, Ylva Ekblad spelar Damen och Torkel Petersson gör läkaren. Den rutinerade teaterlegendaren Ingvar Kjellson gör flera roller som Krogvärden, Hotellvärden, Den gamle och Professorn. Roll-listan är diger med rutinerade duktiga skådespelare. Johan Holmberg är en duktig skådespelare som passar bra i rollen som den anonyme människan, han gör en sårbar man på livets vandring som pendlar mellan övermod och nedstämdhet.

Ändå lyfter föreställningen aldrig riktigt, den är för jämntjock på något sätt, som inte beror på några dåliga prestationer av skådespelarna utan har mer att göra med strukturen på dramat, på iscensättningen. Scenlösningarna är fantasifulla, med labyrinten i första akten och med huset med det kritade människoskelettet som hissas ned i andra akten. Ändå lyfter det inte.

Till Damaskus är liksom Ett drömspel drömlik, surrealistisk. Med modern teknik borde det filmatiska scenbilderna kunna utnyttjas mer. Kanske är Dramatens nya uppsättning för realistisk, för enkel, för att fånga publikens hjärta? När jag ser på bilderna från föreställningen efteråt ser jag hur fantastiskt visuella scenbilderna är, hur starka de är. Jag kan därför inte sätta fingret på varför föreställningen ändå inte grep tag i mig mer?

Strindberg har skrivit tre pjäser som heter Till Damaskus. Till Damaskus I blev klar i mas 1898 och i juli samma år blev Till Damaskus II klar. Till Damaskus III blev klar 1904. Oftast när Till Damaskus sätts upp är det Till Damaskus I som åsyftas. Dramatens uppsättning nu, i regi av Karl Dunér, innehåller alla tre. Ettan spelas för paus och akten efter paus består av Till Damaskus II och III.

Jag avslutar mina tankar om föreställningen med ett av många underbara tankvärda citat från dramat, som får mig att känna igen känslan för de för mig viktiga sammanträffanden i livet med de människor som kommit att betyda mest för mig:
Den Okände: Se, där är ni! Jag visste att ni skulle komma.
Damen: Ni kallade på mig, jag kände det. Varför står ni här i gathörnet?
Den okände: Jag vet inte, jag ska nånstans stå medan jag väntar.

I all sin enkelhet är citaten, Strindbergs egna ord, den stora behållningen av föreställningen för mig. Tyvärr betyder ju det att trots bra skådespelarinsatser skulle jag få ut lika mycket genom att läsa de tre pjäserna. Synd på ett sådant stort verk.

Hoppas det händer något efter att föreställningen spelats några gånger, att den lyfter mer. Det är trots allt ett stort drama om livet och fyllt av sceniska visuell fantasifullhet. Vissa scener är briljanta, som scenen i andra akten när Den Okände ska få sin fina utmärkelse, som är en underbar drift med den fina akademiska världen. Men som helhet grep föreställningen inte tag i mig, men jag vill ju att den ska göra det. Kanske jag ska se om den om några veckor, kanske den blir starkare då?

I rollerna:
Den okände: Johan Holmberg
Damen: Ylva Ekblad
Confessorn: Peter Engman
Läkaren: Torkel Petersson
Dåren: Niklas Ek
Systern, Krögerskan, Dottern: Mirja Turestedt
Modern: Malin Ek
Abbedissan, Kvinnan: Irene Lindh
Krogvärden, Hotellvärden, Den gamle: Ingvar Kjellson

Foto: Sören Vilks


Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,