Teaterkritik

Jag försvinner

I strålkastarljuset på en svart scen finns fem personer. Det är ”Jag”, ”Min väninna”, ”Min väninnas dotter, ”Min man” och ”En främmande kvinna”. Någonting dåligt är på väg att hända. Vad exakt vet man ej, men det obehagliga kryper i luften och människornas relationer till varandra sätts på prov.

 

Jag försvinna är en pjäs av norska dramatikern Arne Lygre och hade premiär i Paris redan 2011, detta är första gången den sätts upp i Sverige. Man har valt att spela föreställningen i Tornrummet på Dramaten vilket är en perfekt sättning för den intima och möra pjäsen. Salongen bjuder verkligen in publiken att på närahåll beskåda skådespelarens öden.

 

Man har skippat onödig rekvisita och scenografi och förlitar sig helt på kraften i monologerna vilket gör att man hela tiden måste vara närvarande. Här finns ingen tid att reflektera över vad man ska äta till middag när man kommer hem.

 

Skådespelarna är väldigt dukiga, inget överspel. Allt flyter på naturligt och känns äkta. Stor eloge till Elin Klinga som spelar ”Jag”. Man kan verkligen känna lidelsen när hon berättar om det oförklarliga som händer runt omkring henne.

 

Jag försvinner är en väldigt bra pjäs och jag rekommenderar den. Dock är den väldigt mogen och jag tyckte ibland att det blev lite väl tungt. Jag uppmanar definitivt till at gå och se den i grupp då den ger upphov till många intressanta diskussionsämnen. Jag tycker själv att det är synd att jag gick själv för nu vill jag diskutera existentiella frågor hela natten men har ingen att göra det med.

 

Jag försvinner spelas fram till den 7e December.

 

Konst
Regi: Clas Göran Söllgård
Malmö Stadsteater, Intiman
Premiär 4 oktober 2013

Det är så enkelt att avfärda modern konst som pretentiös och för svår för sitt eget bästa. Precis det gör Marc(Håkan Paaske) när hans konstälskande vän Serge(Hans-Peter Edh) visar upp en åtråvärd tavla han köpt för 250.000 euro. Tavlan, som enligt Serge är en äkta Antrios, är tillsynes helt vit. I rätt ljus kan nyanser urskiljas men detta övertygar inte den oförstående vännen som avfärdar det som ”vit skit” och blir nästintill provocerad. Tydligt kränkt tar Serge undan målningen och de båda männen säger adjö. Marc går sedan till deras gemensamma vän Yvan(Henrik Svalander) som är mitt uppe i ett giftermål,för att berätta om det vansinniga i att köpa en målning för 250.000 euro. Den diplomatiske och smått naive Yvan erbjuder sig att prata med Serge själv för att se hur han verkligen mår. Det går dock inte som han tänkt sig då han inte är förmögen till att kritisera inköpet och istället påstår sig börja se att målningen ”har något”.

På de här grunderna sätter så en storm sakta igång som ska skaka de tre männens relation i sina grundvalar.

I tre rum tagna direkt ur ett minimalistiskt design magasin får vi följa tre mäns sociala förfall. Över en en gånger en och en halv meter stor tavla.

Konst(Art) är skriven av Yasmina Reza och sattes upp för första gången i Paris 1994. Liksom i hennes pjäs Carnage(även den uppsatt på Malmö stadsteater 2009 som Massakerguden) placerar hon åskådaren i en alldeles vardaglig situation som hon sedan tar till sin absoluta spets. På scenen gör hon verklighet av det som kanske far genom våra huvuden i sådana situationer och får oss att hämma oss.

Under Clas Göran Söllgårds regi blir det väldigt underhållande att se hur det sakta men säkert spårar ur. I varje replik finns en absurd underton som ger ledtrådar åt vad som kommer att hända. Både Håkan Paaske och Hans-Peter Edh är briljanta som de två alltför stolta männen som vägrar vika sig när de väl bestämt sig. Mellan dem hamnar den lika briljanta Henrik Svalander och blir ofrivillig slagpåse.

Detta är så underhållande att det för min del gärna hade fått spåra ur mer än det faktiskt gör.

Text: Truls Mårtensson

I rollerna: Håkan Paaske, Henrik Svalander, Hans-Peter Edh

Vad som hände efter att Nora lämnat sin man
Av Elfriede Jelinek
Regi: Melanie Mederlind
Scenografi/Kostym: Katrin Nottrodt
Ljuskoncept: Carina Persson
Musikarr: Tommy Jonsson
Mask/Peruk: Lars Carlsson
Ljuddesign: Allan Anttila
Premiär 28 september 2013 Folkteatern i Göteborg

Av tidsbrist skrivs detta några dagar efter premiären på Folkteaterns stora scen, men jag har låtit bli studera bedömningar från kollegor.

I höst har man på teatern vid Järntorget valt att satsa på Elfriede Jelineks minst sagt bångstyriga och didaktiska dramatik. Ett lika modigt som vanskligt beslut om ni frågar mig. Av den kontroversiella nobelpristagarens verk har jag bara tagit del av Babel (som Göteborgs Stadsteater satte upp för några år sedan), den minst sagt obehagliga filmen Pianolärarinnan samt max första hälften av Romanen Lust.

Jag borde varit mer utvilad, mer i behov av påfyllning och möjligen mer påläst. Såg emellertid en tilltalande teaser i form av inledningsscenen under ombudsträff, då repetitionerna var i sin linda. Då blev jag fångad av en stormvind, syftar på huvudrollsinnehavaren Julia Moa Sande. Hon liksom övriga två praktikanter från högskolan – Christopher Rasimus och Maria Lindström – tar sig an sina roller med oerhörd frenesi. Pjäsen börjar med att den långbenta chica Nora vill ta anställning på trikåfabrik i Tyskland sent 20-tal. Personalchefen efterfrågar hennes kvalifikationer och referenser. Att Nora såväl som skådespelaren Julia är av norskt ursprung är språkförbistring som drivs till sin spets. När sufflösen högst avsiktigt bistår med rätt översättning då jublar jag åt regissör Mederlinds tilltag. Men denna och andra upprepningar blir i längden ganska ansträngande. Vad som förtjänar stort beröm från första scen är det reptilsnabba samspelet mellan Julia Moe Sande och personalchef Isak Hjelmskog.

Nora blir upptagen i det kvinnokollektiv som utgörs av vokalensemblen Sve:a, vars operasång blir ett andningshål i de agitatoriska tirader som författaren dränker detta stycke i. Samtidigt går Nora utanpå resten av arbetsstyrkan eftersom hennes uppenbarelse får männen med makt att tävla om hennes gunst. Hennes gymnastiska talanger kommer väl till pass då företaget får prominent besök. Då Nora på kommando högst påtagligt demonstrerar härskarteknik kan vi skratta, liksom när herrarna puttar golfboll medan de filosoferar. Flera enskilda scener bjuder således på underhållning. Att synliggöra manligt förtryck genom att förlöjliga männen är en av Jelineks käpphästar, något vi publik roas av. Den karaktär som hos Ibsen lämnade sin familj, är i ”Vad som hände efter…” ute på ett omöjligt uppdrag. Målet är att kunna förverkliga sig trots rådande kapitalism. Framgångsrik feminism kräver en annan ordning än den sedvanliga ekonomiska pyramiden är ett centralt budskap. I paus uttrycker min recensentgranne en lättnad över att vi sluppit vapen och destruktiva handlingar. I andra akten kom ändå de motbjudande ingredienser vi förknippar med en österrikiska, fylld av vrede över världens galenskap.

Varför är jag inte mottaglig? Varför känner jag mig överkörd? Skådespelarna är av god kvalitet, även om några kan bli lite entonigt mässande emellanåt. Kören som har åtskilliga repliker är en tillgång. Tror min motvilja bottnar i att man gradvis tappar intresset för den egendomliga intrigen. Jag struntar till slut i hur det går för Nora och hennes män. Jag lyckas inte ta med mig nya insikter och på grund av det distanserade förhållningssättet blir jag inte berörd, fast slutet signalerar somligas makabra läggning. Pjäsen flödar över av flera lager, fördjupningar i form av videoillustrationer. När långa passager ur Elfriede Jelineks Nobelprisföreläsning reciteras av Maria Lindström, förvisso i väldigt genomarbetad tappning, då tappar detta drama onekligen styrfart. Ska kanske inte hävda att Folkteatern denna gång tagit vatten över huvudet, däremot undra vem (förutom akademiker som trivs med alla metanivåer) som kommer tillgodogöra sig ensemblens vedermödor.

Text: Mats Hallberg

Medverkande: Isak Hjelmskog, Lars Magnus Larsson, Maria Lindström (praktikant från Högskolan för scen och musik, musikal, GU), Julie Moe Sandø (praktikant från Högskolan för scen och musik, drama, GU), Lena Birgitta Nilsson, Åsa Persson, Christopher Rasimus (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö), Ove Wolf samt Vokalensemblen Sve:a. Piano: Niklas Román

Fotograf/Källa:Patrik Gunnar Helin