Vad som hände efter att Nora lämnat sin man
Av Elfriede Jelinek
Regi: Melanie Mederlind
Scenografi/Kostym: Katrin Nottrodt
Ljuskoncept: Carina Persson
Musikarr: Tommy Jonsson
Mask/Peruk: Lars Carlsson
Ljuddesign: Allan Anttila
Premiär 28 september 2013 Folkteatern i Göteborg
Av tidsbrist skrivs detta några dagar efter premiären på Folkteaterns stora scen, men jag har låtit bli studera bedömningar från kollegor.
I höst har man på teatern vid Järntorget valt att satsa på Elfriede Jelineks minst sagt bångstyriga och didaktiska dramatik. Ett lika modigt som vanskligt beslut om ni frågar mig. Av den kontroversiella nobelpristagarens verk har jag bara tagit del av Babel (som Göteborgs Stadsteater satte upp för några år sedan), den minst sagt obehagliga filmen Pianolärarinnan samt max första hälften av Romanen Lust.
Jag borde varit mer utvilad, mer i behov av påfyllning och möjligen mer påläst. Såg emellertid en tilltalande teaser i form av inledningsscenen under ombudsträff, då repetitionerna var i sin linda. Då blev jag fångad av en stormvind, syftar på huvudrollsinnehavaren Julia Moa Sande. Hon liksom övriga två praktikanter från högskolan – Christopher Rasimus och Maria Lindström – tar sig an sina roller med oerhörd frenesi. Pjäsen börjar med att den långbenta chica Nora vill ta anställning på trikåfabrik i Tyskland sent 20-tal. Personalchefen efterfrågar hennes kvalifikationer och referenser. Att Nora såväl som skådespelaren Julia är av norskt ursprung är språkförbistring som drivs till sin spets. När sufflösen högst avsiktigt bistår med rätt översättning då jublar jag åt regissör Mederlinds tilltag. Men denna och andra upprepningar blir i längden ganska ansträngande. Vad som förtjänar stort beröm från första scen är det reptilsnabba samspelet mellan Julia Moe Sande och personalchef Isak Hjelmskog.
Nora blir upptagen i det kvinnokollektiv som utgörs av vokalensemblen Sve:a, vars operasång blir ett andningshål i de agitatoriska tirader som författaren dränker detta stycke i. Samtidigt går Nora utanpå resten av arbetsstyrkan eftersom hennes uppenbarelse får männen med makt att tävla om hennes gunst. Hennes gymnastiska talanger kommer väl till pass då företaget får prominent besök. Då Nora på kommando högst påtagligt demonstrerar härskarteknik kan vi skratta, liksom när herrarna puttar golfboll medan de filosoferar. Flera enskilda scener bjuder således på underhållning. Att synliggöra manligt förtryck genom att förlöjliga männen är en av Jelineks käpphästar, något vi publik roas av. Den karaktär som hos Ibsen lämnade sin familj, är i ”Vad som hände efter…” ute på ett omöjligt uppdrag. Målet är att kunna förverkliga sig trots rådande kapitalism. Framgångsrik feminism kräver en annan ordning än den sedvanliga ekonomiska pyramiden är ett centralt budskap. I paus uttrycker min recensentgranne en lättnad över att vi sluppit vapen och destruktiva handlingar. I andra akten kom ändå de motbjudande ingredienser vi förknippar med en österrikiska, fylld av vrede över världens galenskap.
Varför är jag inte mottaglig? Varför känner jag mig överkörd? Skådespelarna är av god kvalitet, även om några kan bli lite entonigt mässande emellanåt. Kören som har åtskilliga repliker är en tillgång. Tror min motvilja bottnar i att man gradvis tappar intresset för den egendomliga intrigen. Jag struntar till slut i hur det går för Nora och hennes män. Jag lyckas inte ta med mig nya insikter och på grund av det distanserade förhållningssättet blir jag inte berörd, fast slutet signalerar somligas makabra läggning. Pjäsen flödar över av flera lager, fördjupningar i form av videoillustrationer. När långa passager ur Elfriede Jelineks Nobelprisföreläsning reciteras av Maria Lindström, förvisso i väldigt genomarbetad tappning, då tappar detta drama onekligen styrfart. Ska kanske inte hävda att Folkteatern denna gång tagit vatten över huvudet, däremot undra vem (förutom akademiker som trivs med alla metanivåer) som kommer tillgodogöra sig ensemblens vedermödor.
Text: Mats Hallberg
Medverkande: Isak Hjelmskog, Lars Magnus Larsson, Maria Lindström (praktikant från Högskolan för scen och musik, musikal, GU), Julie Moe Sandø (praktikant från Högskolan för scen och musik, drama, GU), Lena Birgitta Nilsson, Åsa Persson, Christopher Rasimus (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö), Ove Wolf samt Vokalensemblen Sve:a. Piano: Niklas Román
Fotograf/Källa:Patrik Gunnar Helin
