Teaterkritik

Nattvarden
Av Lars Norén
Regi Björn Runge
Premiär 11 januari på Kilen, Stockholms stadsteater

Den där kuken ni har, det är ingen kuk, det är en navelsträng, utropar Charlotte i Nattvarden.

Charlotte är gift med John. John och hans äldre bror Allan har precis varit på en ceremoni då deras avlidna mor kremerats. Nu har de urnan med hem och de två bröderna träffas med sina fruar hemma hos John.

Allan och hans fru, Monica, ska sova över i Johns lyxiga sexrumslägenhet i Stockholm. De dricker starka drycker och medan fyllan breder ut sig kommer alla konflikter i dagen mellan bröderna, mellan männen och deras fruar. Det är smärtsamt och träffsäkert och gör ont att uppleva hur ingen egentligen lyssnar på någon annan. Var och en är så djupt inkapslad i sin egen smärta, sina demoner. När någon öppnar sig  är det ingen som lyssnar eller bryr sig. Ingen vill lyssna på någon annans smärta.

I centrum står urnan med moderns aska på vardagsrumsbordet, tillsammans med smörgåsar och drinkar. Modern är lika central som död som när hon levande. John har hela sitt liv känt sig övergiven av sin mamma, hon var kärlekslös och kall mot honom. Det är själva pjäsens kärna. Som litteraturvetaren Björn Apelkvist skriver i programbladet för föreställningen har livsdramat att inte vara älskad av sin mor präglat många stora författare, som Gunnar Ekelöf och Goethe, liksom Lars Norén. Gunnar Ekelöf citeras:
Ingenting märker en så djupt som att tvingas avsky vad man i grunden älskar.

Eller som Charlotte säger i en replik i föreställningen:
Allt blir bara ett nytt kapitel i boken Mamma. Det finns ingenting somnar berört dig så mycket som din lilla mamma. Ingen i hela världen kan ersätta din lilla hemska känslokalla mamma.

Väx upp vill jag ropa till alla dessa män. Det finns något som är mycket svårare att genomlida: att behöva följa sitt barn till graven, att behöva överleva ett älskat barn.

Det känns som att vuxna män som inte har fått tillräckligt med kärlek av sin mor som små pojkar lever ut sin sorg och frustration över detta i känslokalla sexuella relationer. Jag tänker att dessa män inte upplevt riktiga motgångar. Varje människa ska stå på egna ben, bli vuxen och lämna föräldrarna. Den som hakar sig fast vid sin mor har inte mött några andra stora svårigheter i livet, aldrig haft någon stor sorg.

Lars Norén vill säkert skildra hur den känslokalla modern fortfarande som död påverkar sin vuxna son och hans relationer. Men det är bara ett sätt att tolka föreställningen. Det är inte bara John som har sina demoner och inte kan leva ärligt. Hans fru Charlotte mår inte heller särskilt bra och är inte ärlig heller. Hon säger en sak men menar något annat. Hon låtsas inte bry sig och samtidigt bryr hon sig mycket mer än hon vill.  Hon lurar sig själv mest av alla. Det är att förenkla livet att mena att deras misslyckade äktenskap beror på Johns känslokalla mamma. Charlotte har helt klart sina problem, sin bakgrund, sina demoner, som alla människor har.

För mig är den stora behållningen av föreställningen de fyra karaktärerna, dialogerna och monologerna, som är så trovärdiga och visar människors oförmåga att verkligen nå varandra. De fyra skådespelarna, Samuel Fröler, Kajsa Ernst, Jacob Nordenson och Anja Lundqvist briljerar, de är äkta och hela föreställningens succé bygger på att vi tror dem, i varenda replik, varenda rörelse, vi tror på dem.

I rollerna:
John: Samuel Fröler
Charlotte: Anja Lundqvist
Monica: Kajsa Ernst
Allan: Jacob Nordenson

Foto: Carl Thorborg

Hitta hem med Teater Fredag
Skriven av: Pilippe Dorin
Översatt av: Beatrice Lindberg
Regi: Anders Alnemark
Scenografi, kostym: Anna Sigurdsdotter
Musik: Anders Nyström
Ljus: Mikael Tham
Producent. Christina Florell
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern Fri Scen 26 december 2013

Annandag jul. Vi går på teaterpremiären av barnpjäsen ”Hitta hem”, min tioåring och jag. Vi är cirka hundra personer som bänkar oss vid den lilla scenen. Det är många vuxna i publiken och cirka trettio barn. Scenografin är enklast tänkbara, en asfalterad motorväg, några pappkartonger, slitna koftor och en påse med stenbumlingar.

Föreställningen fungerar som en vårstädning av känslogarderoben. Varsamt lirkar ensamblen fram känsla efter känsla och granskar dem i dämpad strålkastarbeslysning. Det svåra och det magiska. Döden, en förlorad mamma, rädslan för att bli lämnad, vänskapen, flykten från ett sargat land, lojaliteten, närheten till en annan människa.

Jag blir först lite orolig. Min tioåring är väldigt rädd för döden. Kan få hysteriska ångestutbrott när tankar om döden knackar på. Men hon berättar efteråt att det var okej. Det kändes bra att tänka och känna på döden och vad som kan hända efteråt i det här sammanhanget.

Efter julhelgens glitter och glamour och ivriga spel av nya ultra-extra-allt-xbox-spel känns det som en befrielse att i detta lilla teaterstycke uppleva magin i de vardagsnära tingen. Hur spännande det kan kännas när den där stenbumlingen helt plötsligt springer iväg av sig själv. När den store kastar upp små röda stjärnor till himlavalvet. När de slitna koftorna plötsligt byts ut mot strålande vita skrudar. Den kvillrande glädjen när vi känner att fantasin kan förändra allt. Att allt kan bli möjligt.

Skådespelarna spelar med fin närvaro och känslan är att vi alla är en på den här resan. Resan till att hitta hem. Även de små barnen tycks njuta av föreställningen eftersom de sitter stilla och storögda och betraktar skådespelet. Annars kan det lätt bli en hel del vinterstövelsparkar på bänkarna och prassel i godispåsar som distraherar.

Den fina musiken följer och förstärker känslosvallen och ett stort plus för den vackra översättningen av den franska originaltexten.

Text: Marja Koivisto

Skådespelare:
Den store: Bert Gradin
Den lilla: Ellen Fosti

Macbeth
av William Shakespeare
Översättning: Göran O Eriksson
Regi och koreografi: Fredrik Benke Rydman
Scenografi: Fredrik Benke Rydman och Lehna Edwall
Kostym: Lehna Edwall
Ljus: Linus Fellbom
Ljud: Simon Mårtensson
Mask: Katrin Wahlberg
Videoproduktion: Andreas Skärberg
Premiär Stockholms stadsteater, stora scenen 22 december 2013

Shakespeares ”Macbeth” drar iväg mot det komiska där dans, scenografi och ljussättning berättar mest när Fredrik Benke Rydman regisserar den skotska pjäsen. Enligt myterna är det farligt att uttala namnet på pjäsen, för då kan något hemskt hända, att nämna dess namn kan framkalla de förbannelser den skildrar. Därför omnämns den ofta bara som ”Den skotska pjäsen”.

Berättelsen om Macbeth och hans fru Lady Macbeth som båda förgörs av sin makthunger har flyttats till en karikatyr av en gangstermiljö från sjuttiotalet. McDuff, Dunken, Macbeth och alla skotska kungar och fältherrar är smågangstrar med färgstarka kläder med byxor med vida ben nedtill. Där är många blinkningar till populärkultur och det är tydligt att filmen Scarface inspirerat regissören.

Regissören Fredrik Benke Rydman kommer från dansscenen och har ett förflutet som ledare för danskompaniet Bounce. Han koreograferade och regisserade succéföreställningen Svansjön på Dansens Hus. I ”Den skotska pjäsen” är dansen, förstås, en bärande pelare. Många dansstilar förmedlar berättelsen. Funkmusiken är grunden och till det dansas locking, popping, breakdance, mim och modern dans. Kampsport finns också med. Trots att dansen är så viktig är det dock bara fyra professionella dansare, övriga roller och dans utförs av skådespelare.

Dramat skildrar hur Macbeth brottas med makthunger. Han är tacksam mot kungen som gett honom sitt förtroende och hedrat honom, samtidigt drivs han av en hunger efter att själv bli kung. Lady Macbeth puschar också på, hon vill inget hellre än att bli drottning. När Macbeth gett efter för sin mörka sida och mördar för att bli kung då finns ingen återvändo. Ett mord tvingar fram fler mord. Samvetet plågar honom och han blir galen. Också Lady Macbeth drabbas av ångest och demoner.

Makthungern och längtan efter att bli kung startar med att några häxor siar om framtiden och lovar Macbeth att han ska bli kung. När Macbeth blivit kung och tyrannisk märker han att det finns motstånd mot honom. Han söker åter upp häxorna – och blir då lovad att ingen av kvinna född ska kunna döda honom. Det är sådär med spådomarna, de säger aldrig hela sanningen. Macbeth drar förstås fel slutsats och tror att han är odödlig.

Som jag sagt: föreställningen är snygg. Scenlösningen elegant med triangelformer staplade på varandra och där ljuset förändrar scenbilden. Det är en rolig föreställning och skådespelarna är skickliga. Däremot kan jag inte säga att den är särskilt skrämmande. Det är väl i och för sig inget som säger att ”Den skotska pjäsen” alltid måste vara en skräckföreställning.

Föreställningen hade en betydligt yngre publik än premiärer på Stockholms stadsteater brukar ha annars. Det är bra. Att fler ur den yngre generationen upptäcker teaterkonsten och möter Shakespeare-draman ger hopp om framtiden.

Premiärföreställningen fick stående ovationer. Jag noterade dock att de få i publiken som satt kvar på sina platser och inte reste sig var teaterkritiker som jag känner igen. Om de inte reste för att applådera för att de inte var nöjda eller om de aldrig reser sig, av någon princip, det vet jag inte.

För min del var föreställningen mest en skickligt presenterad underhållande dansteater med enormt mycket bra musik. Den kröp inte under skinnet på mig och talade inte till mig om mitt eget liv. Det tycker jag dock inte att alla teaterföreställningar behöver göra. Den berättar ändå något om livet och samhället. Makthungriga män och kvinnor är inte sällsynt. Jag kom, inte direkt osökt, att tänka på Nordkoreas galne diktatur som idag mördar och avrättar alla han upplever som ett hot mot sin ställning.

I rollerna:
Macbeth: Jörgen Thorsson
Lady Macbeth: Sofia Ledarp
Banquo: Kristofer Kamiyasu
Duncan: Ulf Eklund
Malcolm: Shebly Niavarani
Donalbain: Ylva Olaison
Lennox: Peter Gardiner
Ross: Henrik Norlén
Macduff/Hekate: Mats Qviström
Häxa 1/Hovdam: Thérèse Svensson
Häxa 2/Lady Macduff: Kirsti Stubø
Dansare m fl roller:
Markus B. Almqvist, Anton Borgström, Yared T. Cederlund, Alexander Dam

Foto: Petra Hellberg