Fåglar
Stockholms stadsteater, Lilla scenen
Premiär den 10 januari 2014
Regi: Christina Ouzounidis
En röd ridå döljer fortfarande scenen när pjäsen börjar med ett par som står och matar fåglar. Den ena säger att fåglarna bara äter så mycket de behöver medan den andra hävdar att fåglar fortsätter att äta tills de spricker.
Fåglar består av en rad mer eller mindre sammanhängande situationer. Gemensamt tycks vara att det rör sig om ganska destruktiva nära relationer.
En mor förminskar sin dotter som vill hjälpa till i trädgården. En annan mor har inte berättat för sin vuxna dotter att hon är på sjukhus. En barägare längtar bort från sitt liv. Ett ungt par och ett syskonpar relaterar till varandra med hjälp av våld.
Enligt regissören och manusförfattaren Christina Ouzounidis handlar Fåglar om motstånd – ”om osynliga och våldsamma inre motstånd, allt det där som kan vara en del av en människas bevekelsegrunder i hennes handlingar och val. Jag tänker att det också är kopplat till hierarkier, till frågan om vem som äger berättelsen”.
Kanske är det detta inre motstånd som Ouzounidis ibland låter komma ut från rollkaraktärerna genom plötsliga våldsamma handlingar eller som blod som oprovocerat framträder i deras ansikten.
Fåglar är inte helt lätt att förstå, men något som är tydligt är bilden av en värld utan absoluta värden. Ingen har rätt eller fel, karaktärerna säger emot varandra och sig själva och det enda som verkar vara riktigt viktigt är gravitationen.
I bakgrunden syns en storslagen grönskande regnskog och framför den två kantiga skulpturer som med lite fantasi skulle kunna föreställa vingarna på en störtande fågel. Vid ett tillfälle faller också en flock döda fåglar ned från himlen. Stämningen är olycksbådande och de fantasifulla kostymerna bidrar till en drömlik känsla.
Meta Velanders underbara gamla kvinna utgör ett befriande inslag – man vaknar till från den mardrömslika stämningen när hon bestämt konstaterar att man inte ska lyssna på gamla människor eller att hon aldrig har haft huvudvärk.
Christina Ouzounidis är fascinerad av grekiska dramer och hennes arbeten är ofta influerade av dessa. Och visst finns det lite av ödesdrama även över Fåglar. Men här döljs den slutliga katastrofen i ett allmänt pladder och den renande katharsis-effekten uteblir. Det gör att jag som publik känner mig lite övergiven när pjäsen är slut – och det kanske är meningen.
Av Christina Ouzounidis
Manus och regi: Christina Ouzounidis
Musik: Katharina Nuttall
Scenografi: Johan Bergman och Jenny Ljungberg
Kostym: Jenny Ljungberg
Ljus: Johan Bergman
Mask: Anna Olofsson
I rollerna:
Flickan: Sandra Huldt, Pojken/Ynglingen: Daniel Nyström, Unga modern: Mina Azarian, Systern: Pia Örjansdotter, Modern: Lilian Johansson, Mannen: Niklas Falk, Barägaren: Andreas Kundler, Fadern/Äldre mannen: Sten Ljunggren, Gamla kvinnan: Meta Velander
Bilder: hela ensemblen samt Lilian Johansson och Meta Velander. Foto: Petra Hellberg