Nattvarden
Av Lars Norén
Regi Björn Runge
Premiär 11 januari på Kilen, Stockholms stadsteater
Den där kuken ni har, det är ingen kuk, det är en navelsträng, utropar Charlotte i Nattvarden.
Charlotte är gift med John. John och hans äldre bror Allan har precis varit på en ceremoni då deras avlidna mor kremerats. Nu har de urnan med hem och de två bröderna träffas med sina fruar hemma hos John.
Allan och hans fru, Monica, ska sova över i Johns lyxiga sexrumslägenhet i Stockholm. De dricker starka drycker och medan fyllan breder ut sig kommer alla konflikter i dagen mellan bröderna, mellan männen och deras fruar. Det är smärtsamt och träffsäkert och gör ont att uppleva hur ingen egentligen lyssnar på någon annan. Var och en är så djupt inkapslad i sin egen smärta, sina demoner. När någon öppnar sig är det ingen som lyssnar eller bryr sig. Ingen vill lyssna på någon annans smärta.
I centrum står urnan med moderns aska på vardagsrumsbordet, tillsammans med smörgåsar och drinkar. Modern är lika central som död som när hon levande. John har hela sitt liv känt sig övergiven av sin mamma, hon var kärlekslös och kall mot honom. Det är själva pjäsens kärna. Som litteraturvetaren Björn Apelkvist skriver i programbladet för föreställningen har livsdramat att inte vara älskad av sin mor präglat många stora författare, som Gunnar Ekelöf och Goethe, liksom Lars Norén. Gunnar Ekelöf citeras:
Ingenting märker en så djupt som att tvingas avsky vad man i grunden älskar.
Eller som Charlotte säger i en replik i föreställningen:
Allt blir bara ett nytt kapitel i boken Mamma. Det finns ingenting somnar berört dig så mycket som din lilla mamma. Ingen i hela världen kan ersätta din lilla hemska känslokalla mamma.
Väx upp vill jag ropa till alla dessa män. Det finns något som är mycket svårare att genomlida: att behöva följa sitt barn till graven, att behöva överleva ett älskat barn.
Det känns som att vuxna män som inte har fått tillräckligt med kärlek av sin mor som små pojkar lever ut sin sorg och frustration över detta i känslokalla sexuella relationer. Jag tänker att dessa män inte upplevt riktiga motgångar. Varje människa ska stå på egna ben, bli vuxen och lämna föräldrarna. Den som hakar sig fast vid sin mor har inte mött några andra stora svårigheter i livet, aldrig haft någon stor sorg.
Lars Norén vill säkert skildra hur den känslokalla modern fortfarande som död påverkar sin vuxna son och hans relationer. Men det är bara ett sätt att tolka föreställningen. Det är inte bara John som har sina demoner och inte kan leva ärligt. Hans fru Charlotte mår inte heller särskilt bra och är inte ärlig heller. Hon säger en sak men menar något annat. Hon låtsas inte bry sig och samtidigt bryr hon sig mycket mer än hon vill. Hon lurar sig själv mest av alla. Det är att förenkla livet att mena att deras misslyckade äktenskap beror på Johns känslokalla mamma. Charlotte har helt klart sina problem, sin bakgrund, sina demoner, som alla människor har.
För mig är den stora behållningen av föreställningen de fyra karaktärerna, dialogerna och monologerna, som är så trovärdiga och visar människors oförmåga att verkligen nå varandra. De fyra skådespelarna, Samuel Fröler, Kajsa Ernst, Jacob Nordenson och Anja Lundqvist briljerar, de är äkta och hela föreställningens succé bygger på att vi tror dem, i varenda replik, varenda rörelse, vi tror på dem.
I rollerna:
John: Samuel Fröler
Charlotte: Anja Lundqvist
Monica: Kajsa Ernst
Allan: Jacob Nordenson
Foto: Carl Thorborg
