Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Väl investerad timme om en klassresa, familjeband och vikten av sagor – Flickan och vildpäronen på Backa Teater

by

pressfoton Ola Kjelbye

Idé och initiativtagare: Eleftheria Gerofoka

Av & regi: Eleftheria Gerofoka och Rasmus Lindgren

Dramatisk text: Christina Ouzounidis

Scenografi & ljusdesign: Bella Odenquist

Ljuddesign: Jonas Redig

Rörelseinstruktör: Joseba Yerro Izaguirre

På scen: Efeftheria Gerofoka och Vasiliki ”Kiki” Gerofoka

Från 15 år

Nypremiär 26/4 på Backa Teater Lindholmen Göteborg

Spelas till och med 29/4

Jag var på nypremiären i förra veckan och borde ha tecknat ned min upplevelse för länge sedan. Trist att återigen skylla på skrivkramp. Nu hög tid att återvända till en slags audiovisuell redogörelse för förhållandet emellan den till Sverige emigrerande aktrisen och hennes grekiska mamma. Föreställningens urpremiär ägde rum på Dans- och teaterfestivalen i fjol. Rörelser och kroppsspråk ingår följdriktigt som ett väsentligt inslag i berättandet. Föreställningen har samma åldersgräns som barnförbjudna filmer, vilket antagligen beror på att vad den förmedlar sker på tre språk – svenska, engelska och grekiska.

Vidare bör nämnas att modern förekommit i en tidigare uppsättning på Backa, nämligen DNA (dansa nära anhörig) från 2018 där fyra skådespelare ur ensemblen Backa/ Stadsteatern utforskade sitt förhållande till sina mammor och vise versa. Således gavs en kittlande intressant inblick i fyra barn- förälder relationer. Man tänker att Gerofoka den äldre näppeligen kan resa till Sverige utan språkkunnigt sällskap, eftersom engelska inte behärskas. I detta självbiografiska collage hälsar hon oss välkomna på svenska. I övrigt läggs texten ut på grekiska, repliker hon ibland uppmanar dottern att ”translate”. Hennes skådespelande dotter växlar vant mellan tre språk. 46-åringen upplyser om att hon fick sin teaterutbildning i Grekland, haft roller på engelska i flera länder innan hon flyttade till Sverige för elva år sedan. Avslöjar att hon låter bli att översätta somligt mamma säger. Mamma växte upp i en karg flykingby i norra Grekland, bebodd av armenier som fördivits av turkar.

Titeln Flickan och vildpäronen tillhör de sagor ”Kiki” berättade för sin dotter, sagor med så stort nostalgiskt värde att programhäftet förtäljer (i konsekvensens namn på tre språk) att samtal rings till hemlandet enkom för att få höra sagor. Mamma blev en lysande muntlig berättare. Eleftheria utmanar sig själv i Flickan och vildpäronen att på minimalt med tid berätta essensen ur den plus ett knippe andra sagor. Titel-sagan visar sig innehålla ett förunderligt drag av animism, besjälad natur böjer i detta fall grenar för att flickan ska komma åt frukter.

Att föreställningen varar i mindre än en timme (idealisk längd) bidrar till ett mycket positivt helhetsintryck. Scenografin känns spännande och lite gåtfull. Scenen avdelas med ett genomskinligt draperi, skulle kunna ses som en avgränsning mellan ett skeende pågående gentemot publiken och dotterns avvaktande moment. Lustigt nog står en overheadapparat på ett bord på båda sidor om skynket. Vi får veta genom oh-bilder att Gerofokas familj/ släkt varit offer för en massaker av turkar och tvingats fly, att mamma aldrig lärde sig läsa och skriva utan uppfann eget alfabet och att föräldrar och släkt slitit på tobaksplantage; en miljö och lukt dottern till varje pris ville bort ifrån.

Duon som biologiskt hör ihop turas om att förmedla sin historia. Och ett par gånger kommuniceras det öppet och rörande. Dottern har ömsint regisserat tillsammans med Rasmus Lindgren, vars funktion som betraktare på relationen utifrån och vilka nyckelsituationer som borde framhävas, var ett klokt beslut. (Därtill har Lola Arias varit konstnärlig mentor och Kristina Ros dramaturg. )Mindre klokt däremot att myggor skippats, vilket medfört att hörbarheten inte är optimal. I bästa fall kan vad som missats på svenska snappas upp när samma text levereras på engelska.

Naturligt nog innehåller produktionen grekisk musik. Man har valt Django´s Rainy Heart framförd av bouzouki-virtuosen och komponisten Micgael Paouris. Och redogörelsen av relationen avrundas med en text av svenska dramatikern Christina Ouzoundis vars Spår (av Antigone) recenserats från Göteborgs Stadsteater. ”Kiki” håller minst en längre monolog som bara delvis översätts, hon låter ett fat med kakor gå runt bland publiken. När hon tillfrågas vad hon helst vill ta sig för på scen efter att ha utfört stiliserad, talande koreografi noterar vi en liten spade i handen, spänner med jord och växter. Mamma vill jobba med händerna, ägna sig åt att plantera. På det svarta scengolvet simuleras med uthällda jordhögar att det planteras.

Den centrala scenen ska inte förbigås. Den rör i högsta grad klassperspektivet. När dottern som tidigare hetsat runt och prickat av sitt hektiska schema med avbrott för miniföredrag utifrån oh-bilder, står lutad över den mindre kroppen som fött henne och kammar bak hennes hår, undrar hon respektfylld om mamma kan förlåta att skådespelande dottern skämdes över henne under uppväxten. Svaret löd att hon sårades, men att hon självklart förlåtit. Gripande gest av försoning! Ett fundament i denna lika poetiska som lärorika berättelse utgörs av spektrumet trygghet – självförnekelse. Värt att upprepa att det icke-verbala ges generöst med utrymme plats i Flickan och vildpäronen, har lika stor betydelse som meningarna i manus. Finns biljetter kvar både dag- och kvällstid.

Teaterkritik: Juloratoriet – berörande om sorg och illusioner men förvånansvärt lite musik

by


Foto: Sören Vilks

Juloratoriet
Av Göran Tunström
Dramatisering Armin Kerber
Regi Linus Tunström
Scenografi Thilo Reuther
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och mask Nathalie Pujol, Ann-Charlotte Reinhold
Ljus Linus Fellbom
Musik Bert Wrede
Drmaturt Armin Kerber, Jacob Hirdwall
Medverkade David Book, Erik Ehn, Johan Holmberg, Elin Klinga, Elisabeth Meyer, Jennifer Amaka Pettersson, Shanti Roney, Alexander de Sousa, César Sarachu, Sixten Josefsson och Fredrik Nilsson
Inspelad röst av Göran Tunström läser Juloratoriet i en inspelning för Sveriges Radio 1984 Ytterligare citat skapade av Linus Tunström
Premiär på Dramaten, Stora scenen den 22 mars 2025

En storslagen teaterföreställning med en mängd skådespelare och roller och en scenografi som ändras efter de olika scenernas behov och utnyttjar en stor scens många möjligheter. Denna nya uppsättning av Juloratoriet i regi av Linus Tunström utnyttjar till fullo att den sätts upp på en stor nationalscen. Berättelsen bygger på Göran Tunströms prisade roman Juloratoriet och handlar om sorg och om att hitta ljus och hitta någon väg att fortsätta leva men den skildrar också den som inte klarar att leva med sorgen. En berörande berättelse om fäder och sönder och om illusioner vi behöver och illusioner vi inte behöver.


Stark föreställning många duktiga skådespelare. Jag är imponerad av hur Johan Holmberg kunde byta kostym och snabbt ta på sig en ny roll. Han gestaltade sex olika karaktärer. Skickligt. Jag är tacksam att regissör med team valt att låta många karaktärer vara med gestaltade av skådespelare och inte som videoprojektioner som börjar bli ett allt vanligare grepp.

Jag tycker mycket Alexander de Sousas karaktär av Splendid var jordnära gestalt gav både humor, ljus och värme åt vännen Sidner och åt föreställningen. En vacker symbol av hur en enkel, ärlig och öppen människa som inte gör så stor affär av sig själv och som helt enkelt är lojal och accepterande kan förändra mycket för den som har ångest.

Två viktiga delar av föreställningen är den underbara scenografin som utnyttjar den stora scenens många möjligheter och de omfattande olika kostymerna. Imponerade. Jag hade dock väntat mig mer musik. I såväl både bok och film är musiken betydligt mer bärande. Musiken är ett språk som förmedlar känslor och insikter på flera nivåer som inte riktigt utnyttjades som jag hade förväntat mig. Musiken hade jag väntat mig skulle vara väldig och tala om det stora som Bachs Juloratorium vill förmedla. Det saknar jag och det är nog därför föreställningen haltar lite.

Filmen Juloratoriet i regi av Kjell-Åke Andersson kom 1996 och har en rollista med flera yngre versioner av svenska skådespelare som Tomas von Brömssen, Jonas Karlsson, Lena Endre, Peter Haber, Johan Widerberg, Tomas von Brömssen Krister Henriksson och också flera av de som nu gått ur tiden som Per Oscarsson, Viveka Seldahl, Sif Ruud – Selma Lagerlöf, Ingvar Hirdwall och Hans Mosesson.

Det har sina sidor att göra teater av litteratur eller film. När det gäller att föra över en roman till scenkonst finns alltid en risk att det blir för mycket litteratur av föreställning. Ibland tycker jag att denna uppsättning blev lite för litterär. Däremot fungerade det utmärkt med David Book som författaren som berättarröst. David Book är så naturlig på scen.

Jag tänker inte jämföra föreställningen med vare sig boken eller filmen. Varje bok, varje film, varje uppsättning och föreställning måste alltid stå för sig och kunna bedömas för sig. Givetvis går det inte att låta bli för den som läst boken och/eller sett filmen eller sett den tidigare uppsättningen av Juloratoriet att ändå göra jämförelser.

Linus Tunström satte upp sin fars roman Juloratoriet som drama på Orionteatern 1996. Nu, trettio år senare, återvänder han till denna släkthistoria i en ny bearbetning.
Linus Tunström kommenterar detta på Dramatens hemsida:
– Jag är nyfiken på vad denna rika familjeberättelse kan locka fram ur mig nu, själv pappa, i en annan tid, i ett helt annat sammanhang.

Fakta om romanen och oratoriet:
Juloratoriet anses vara ett av författaren Göran Tunströms viktigaste verk. Den belönades bland annat med Nordiska Rådets litteraturpris 1984 och filmatiserades 1996.

Juloratoriet (Weihnachtsoratorium BWV 248) är ett oratorium av Johann Sebastian Bach skrivet för sångsolister (SATB), blandad kör och orkester. Oratoriet är uppdelat i sex kantater ämnade att sjungas på de tre första dagarna i jul, nyårsdagen, söndagen efter nyår och trettondedagen.

Teaterkritik: Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein – scenmagi på Dramaten

by


Foto: Sören Vilks

Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein
Av Marty Martin
Översättning Lotta Olsson
Regi Carl Johan Karlson
Scenografi Ernst Billgren
Kostymdesighner Camilla Thulin
Mask Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Anna Kölén
Ljusdesign Patrik Angestav
Premiär på Dramatens stora scen 18 mars 2025

Scenmagi, scenmagi, scenmagi – siffran tre är magisk i Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein på Dramaten. Denna uppsättning är ett ”måste ses” för alla konstintresserade, för alla litteraturintresserade och för den delen alla som har intresse av kultur och språk och hur vi kan kommunicera med vårt inre. Med Johan Rabaeus som Gertrude Stein i denna två timmars monolog rinner tiden undan. Jag satt som naglad med fullt fokus på scenen. Johan Rabaeus visar än en gång vilken enastående skådespelare han är. Trots att han är den ende människan på scen får han liv i allt han talar om och jag ser framför mig de olika karaktärerna han pratar om eller pratar med.

Gertrude Stein sitter i sin lägenhet i Paris och hon vet att hon borde börja packa eftersom flyttlasset ska gå i morgon. Hon och hennes livspartner Alice B Toklas har blivit uppsagda för att husägaren vill ge lägenheten till sin son. Men hur det än är börjar Gertrude Stein istället tänka tillbaka på sin livet och hur hon, en amerikansk judinna, hamnade i Paris. Tillsammans med sin bror Leon samlade hon sin tids mest spännande blivande världsnamn inom konst och litteratur. Picasso, Matisse, Cézanne, Renoir – är alla konstnärer som Gertrude och hennes bror upptäckte och gjorde kända. En del var också nära vänner med Gertrude Stein. Det är spännande att höra henne berätta om hur hon upptäcke deras konst och hur de var som personer, hon samlade dem både kring matbordet och på väggarna (konsten på väggarna förstås). En mycket spännande och tankeväckande del i hennes berättelse är hur hon försökte skapa litteratur som också följde kubismens form och idéer. Gertrude och hennes bror var viktiga för det som då kallades modern konst under första halvan av 1900-talet.

Johan Rabaeus strålar på scenen. Han är ensam men fyller scenupplevelsen med en mängd olika karaktärer då han gestaltar Gertrude. Monologen är drygt två timmar med en paus, men jag tänkte inte på tiden och jag skulle kunna sitta där och suga in allt Rabaeus/Gertrude pratar om i ett par timmar till. Marty Martin som skrivit monologen har lyckats göra så den känns som om det var Gertrude Stein själv som skrivit och som pratar – och Johan Rabaeus förvaltar detta mästerligt. Gertrude Stein var nyfiken och öppen för den nya konsten och hon var öppen med vem hon var och vad hon stod för. Hon var frispråkig och säkert rätt envis att ha att göra med. Hon stiger fram som en levande trovärdig personlighet i Johan Rabaeus framförande. Det är fascinerande hur tankar och idéer om konst och litteratur kan förmedlas tillsammans med en skildring av en människa, som delar av samma helhet.

Ett stort plus också för scenografin, skapad av konstnären Ernst Billgren. Möbler, bokhylla, tavlor står runt om på scenen, som en lägenhet vars invånare är på väg att flytta men inte orkat packa klart. Tidstrogna möbler och tavlor som signalerar tiden och deras liv. På scenväggen finns en långsmal glipa där olika stillbilder projiceras med video. Varje bild hänger kvar rätt länge, det är skönt med videoprojektioner som ger oss tid att ta in dem.

Ofta kan jag inte engagera mig i kultur som handlar om människor som är ordentligt välbeställda och inte behöver oroa sig för sin försörjning, som inte behöver sköta ett arbete för att få mat och bostad. Gertrude Stein borde därför inte locka fram mitt engagemang eller intresse. Hon levde ekonomiskt tryggt. Men hon var en banbrytare och stod upp för sig själv och vem hon var på ett imponerade sätt och denna skildring av henne ger mycket att förstå och tänka på.

Regissören Carl Johan Karlson har tidigare på Dramaten bland mycket annat satt upp publik- och kritikersuccén Arv. Carl Johan Karlson om varför pjäsen är viktig idag:
För att den handlar om att sätta konsten främst. Förutom det extravaganta karaktärsporträttet så för Stein fram en mission, hon presenterar ideal som tyvärr vår samtid råder en chockerande brist på. Ideal som handlar om integritet, att rakryggat stå för något och stöta sina idéer mot andras. Möta och utmana den andre med en intellektuell hederlighet. Ideal som handlar om konsten, att konsten kan förändra världen och kan få människan att få en fördjupad förståelse om sig själv.

Johan Rabaeus är i stort ensam på scen hela föreställningen, fast med ett uppskattat undantag: i andra delens inledning har han sällskap av en helt underbar vacker och duktig vit pudel som fick motta välförtjänta applåder.

Mycket bra och talande musik också. Här är låtlistan:
”Undertow” (Per Störby Jutbring),
”Gnossienne No.1” (Erik Satie)
”Picassopiano” (Johan Adling)
”Four saints in three acts / Intermezzo” (Virgil Thomson)
”A kiss to build a dream on” (Louis Armstrong)
”Bolero” (Ravel)
”Susuwatari” (Per Störby Jutbring / New Tide Orquesta)
”Leaving home” (Johan Adling)

Johan Rabaeus och Ernst Billgren om Gertrude Stein:

Redogörelser av ondska präglar förvirrande skildring – Bränder på Göteborgs Stadsteater

by

pressbilder Ola Kjelbye

Av: Wajdi Mouawad (översättning Katrin Ahlgren)

Regi: Natalie Ringler

Scenografi & kostymdesign: Anna Heymowska

Maskdesign: Gunilla Bjerthin

Ljusdesign: Charlie Åström

Ljuddesign: Tova östman

Kompositör: Ekborg

I rollerna: Fabiola Cruz, Maria Salomaa, Vincent Grahl, Ashkan Ghods, Johan Gry, Anna Harling, Rasmus Lindgren, Owe Wolf

premiär 28/2 2025 på Studion Göteborgs Stadsteater (föreställningen 6/3 recenseras)

spelas till och med 2/4

Senaste tiden har Frida Röhl i egenskap av konstnärlig ledare på Folkteatern i Göteborg suttit i panel tre gånger, då det samtalats utifrån olika ämnen om teater(konsten. Har kunnat handla om faktorer som drivit eller haft betydelse för henne och övriga panelister. Två av gångerna var jag på plats och vid ett av tillfällena lyssnade jag via länk. Upprepade gånger uttryckte Röhl irritation över hur ofta tyckande råder i diskussioner om scenkonst. Hyser viss sympati med hennes ståndpunkt, men anser att teater-ideologen bortser från faktiska omständigheter. Vi regerar ju ständigt instinktivt på nya upplevelser, också scenkonst våra sinnen utsätts för.

Att bara timmar efter premiär skriva en kvalificerad recension är en utmaning. Antar att skribenten vanligtvis känner ett outtalat krav från såväl läsare som uppdragsgivare att entydigt ta ställning. För egen del låter jag verket sjunka in och hamnar i skrivprocessen ofta i ett resonemang om å ena sidan, å andra sidan. Väger för och emot och har dessutom som grundprincip att avstå, om jag lämnar salongen tom eller kommer fram till att verket inte håller måttet. Det fordras särskild sorts receptivitet och språklig förmåga, underlättas av rutin att falla tillbaka på, för att under tidspress bli en en omdömesgill och slipad recensent.

När gott om tid erbjuds ökar sannolikt mängden kloka tankar hos skarpa intellekt. Fruktbart resonerande kritik kan då uppstå. Inte sällan anser jag att omdömen i recensioner saknar täckning, även om jag också kan inse att jag personligen missat att lägga märkte till relevanta aspekter. . Hur subjektivt vi uppfattar en gemensam händelse live är recensioner ett utmärkt exempel på. Vad jag vill peka på med denna utsvävande inledning är att jag var på Bränder ett tag efter premiären. Blev delvis besviken för att jag inte kände igen mig i de pressrosor Stadsteatern lyfte fram, citat jag inte ville färgas av, behöva förhålla mig till.

Denna text borde ha skrivits för länge sedan, inte minst för att jag under en trekvart som ”uppvärming” inför pjäsen lyssnade på Salong för att få mer kött på benen. Inför en förbluffande fåtalig skara samtalade dramaturg Sisela Lindblom med två personer, vilka båda regisserat pjäsen skriven av libanesisk-kanadensisk dramatiker. På pallar på var sin sida om Lindblom satt Natalie Ringler och Gorki Glaser Müller, en man med Chilensk härkomst som satte upp Wajdi Mouawads pjäs från 2003 i fjol i Malmö. Hon är ett aktat namn förknippat med Radioteatern, Stockholms Stadsteater och minst en succé på Galeasen. 2005 såg jag hennes uppsättning av Två fattiga rumäner som talar polska på Folkteatern (har affischen uppsatt). Han har rönt framgång som filmare och skådespelare och debuterade (om jag hörde rätt) inom teatern med sin uppsättning. Jämnåriga 70-talisterna sa sig bära på ett trauma från respektive släkt. Ringler är tredje generationens förintelseöverlevare av polsk börd och genomgått högre utbildning i Polen. Glaser-Müller kom som barn till Sverige med föräldrar vilka flydde terrorn i Chile.

Vilka viktiga synpunkter dryftades på en pjäs, vars underrubrik lyder ”poetisk thriller om kärlek och blodsband”? Emotionella kraften i texten betonades liksom den poetiska dimensionen samt frågan huruvida arbetet med den inneburit en form av katarsis för dem. Bränder sades behandla lögner och hemligheter under krig. Glaser-Müller nämner att pjäsen som spelats runtom i världen gjorts som Oscarsnominerad film – Nawals hemlighet från 2010. Ringler talade om att konstnärlige ledaren Linda Zachrisson gav henne pjäsen, varvid hon blev förtjust i dess förhöjda språk, de långa replikerna med eko av antikt drama betraktade hon som icke-europeiska. Hon fäste sig vid relationen barn – moder bortom patologisk eller idealiserande hållning. Båda uppehöll sig kring vad trauman inneburit. Upplyste om att existentiell tystnad varit standard i familjer vilka delar fasansfulla minnen. En faster till chilenskättade regissören ifrågasatte varför det ska rotas i det förflutna. ”Livet är tillräckligt jobbigt!! Hävdades att dramatikern smeker med ena handen och slår med den andra och att en av de starkaste relationer som existerar är den emellan förövare och offer. Vidare diskuterade duon eventuellt behov av förstärkande hjälpmedel såsom videokamera och mikrofoner.

Dramatiken baseras på fragmentariska inbördeskriget i Libanon med flera stridande parter. Finns fler pjäser på samma tema och mest närliggande i tiden är Bad Roads från Ukraina på samma scen. En mor lämnar efter sig två brev till sina vuxna barn, ett omaka tvillingpar vars roller görs av Vincent Grahl (medverkat i uppmärksammade film- och teveproduktioner och hos Galeasen) och Fabiola Cruz. De får i uppdrag att söka upp och leverera två brev. Ett till en far de trodde var död och ett till en bror de inte visste om.

Grahl gestaltar en storväxt impulsiv individ mitt uppe i en boxningskarriär medan Cruz levandegör en förhållandevis späd matematiker. Snacka om kontraster! Notarien delger publiken förutsättningarna, en docerande rollfigur som skräddarsydd för Johan Gry. Bränder pågår i många riktningar och hoppar emellan minst tre tidsplan under 2 ½ timma inklusive paus. Tre utförliga monologer inleder. I paus var en publikvärd nyfiken på mitt omdöme. Mitt korta svar: extremt förvirrande (skulle möjligen spegla krigets vansinne). Och även om det kanske inte är jämförbart att relatera till Brecht och dennes avsiktliga distanserings-effekt – pjäsen om krigs fasor saknar dessutom meta-perspektiv – uppstår ett avsevärt problem för mig. Jag betraktar istället för att känslomässigt dras med. Går därmed mestadels miste om den behållning jag bespetsat mig på. Förnimmer inte vad flera av mina kollegor tryckt på och rungat in.

Till slut sker en makaber upplösning utifrån ondskefulla gärningar, av gåtan i denna intrasslade familjehärva. Visst gestaltas scener här och var. Vi ser riktade vapen, kravallstaket, syskonparet sökande efter fakta, rödfärg i plastflaskor sprutas på plexiglas för att symbolisera tortyr och avrättningar och vi hör skräckfyllda skrik i omgångar när mammans smärta visas. Och från Johan Gry och Ove Wolf (vaktmästare med mera) delges publiken förklaringar, förvisso summariskt. Men regin redovisar i för hög utsträckning för att aktivera mig. Möjligen en distanserande teknik Ringler brukar använda sig av på exempelvis Galeasen. Anser att intrigen hade tjänat på mer utkristalliserade kommentatorer. Varför inte voice over eller projiceringar som orienterar publiken?

Ashkan Ghods övertygar i rollen som degenererad människa, obegripligt road av att utöva sin monstruösa läggning. För att håna sina offer än mer brister han ironiskt ut ut i älskat ledmotiv av Stephen Sondheim. Måste erkänna att den poetiska dimensionen kom bort för mig, även om repliker stundtals nästan innehåller en ceremoniell laddning. Beskrivningen av att ha bevittnat exempelvis en massaker mot busspassagerare ställde sig i vägen, satte sig istället på näthinnan. Medveten om att fler ur ensemblen förtjänar goda vitsord. Men i det här fallet blev jag kanske mest besviken över att detta skrämmande och gåtfulla drama inte fastnade som beräknat.

Teaterkritik: 1984 – blottlägger förtryckets strukturer

by


Foto Sören Vilks

1984
Av George Orwell
Översättning Thomas Warburton
Dramatisering Gustav Tegby
Regissör Sara Cronberg
Scenografi och kostym Lizzie Clachan
Ljus Susanna Hedin
Ljud och komposition Lisa Nordström
Videodesign och ljudkonsult Stefan Stanisic
Mask Susanne von Platen
Dramaturg Amanda Fromell
På scen Pekka Strang, Matilda Ragnerstam och Lennart Jähkel
Premiär på Kulturhuset stadsteater 14 mars 2025

När vi sätter oss på våra platser får vi ta på oss hörlurar som gör att vi kan höra många fler detaljer från föreställningen men samtidigt blir vi lite avstängda från alla andra. Spelet kan börja och vi får uppleva en resa till ett samhälle där det är farligt att tänka och där Partiet styr allt och individernas uppgift är att lyda och vara lojala i tankar, ord och handling. En skildring av hur diktaturer byggs upp.

1984 är en roman av den brittiske författaren och journalisten George Orwell, som skrevs 1948 och publicerades den 8 juni 1949. Romanen är en av världens mest kända skildringar av ett förtryckande samhälle. Tiden har gått sedan boken kom och när den nu sätts upp på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm känner jag tydligt igen både Sovjetunionen och Östtyskland men också nutidens Iran. Parallellerna är tydliga mellan nationella diktaturer och farliga sekter – samma strukturer används överallt där någon ska vara Storebror/diktator som förväntar sig de underlydandes totala lydnad. De underlydandes brist på rätt att tänka självständigt tas sakta men säkert bort i båda dessa strukturer.

Ett plus är att föreställningen inte tog upp nutiden utan låter oss själva dra slutsatser och tänka. Men det som är ett plus är också ett minus. Jag saknar aspekter som visar hur övervakningen idag inte bara sker av politiker eller religion och stater utan också av internationella kommersiella krafter som Meta/Facebook. Facebook övervakar allt vi gör online och det finns ingen support hos företaget där vi kan göra oss hörda. Om Facebooks algoritmer beslutar att vi brutit mot Metas regler stängs vi av i det antal dagar Meta finner bäst och vi kan inte på något sätt överklaga eller kommunicera med Facebook/Meta. Det är en form av övervakning som sker idag av kommersiella aktörer som skiljer sig från myndigheters och politiska partiers övervakning som skildras i boken 1984.

Frågorna om övervakningssamhället är inte enkla att ta ställning till. Övervakningskameror och övervakning av kommunikation med mobiler, surfplattor och datorer ökar. Det är verktyg för att till exempel polis ska kunna stoppa våldspiralen av kriminella gäng. Det är verktyg för att landets försvar ska kunna upptäcka och hindra terrorattacker. Att bli utsatt för en sprängning för att man råkar bo i samma hus som en släkting till en gängkriminell är inte särskilt tryggt. Å andra sidan: all övervakning kan missbrukas.

Handlingen på scen kretsar kring statens tjänsteman Winstom som arbetar med att radera och skriva om historien för att passa den berättelse som regimen vill ha för tillfället. Samhället styrs med järnhand av det allsmäktiga Partiet och dess ledare, Storebror. Winston har varit i de fattigas område och köpt en dagbok där han börjar skriva ner sina tankar. Hans tankar visar sig vara farliga, han ifrågasätter systemet. Han lär samtidigt känna en annan partimedlem, Julia. Winston och Julia inleder en kärleksaffär, också det något som är förbjudet. Sex ska bara göras för att barn ska komma till, några känslor mellan människor får inte växa. Medborgarna ska älska staten, Partiet och Storebror. Inget annat för ta plats i medborgarnas känslor.

Föreställningen är intensiv och det är otäckt. Skådespelarna är enastående. Pekka Strang som Winston, Lennart Jähkel som OBrien och Matilda Ragnerstam som Julia får högt betyg för sina roller. Samtidigt är delar av handlingen lite oklar och missar målet. Winston och Julia får kontakt med en ledare inom motståndsrörelsen och måste då lova att vara beredda att döda hundratals oskyldiga om det behövs för sakens skull. Det är ganska motsägande då motstånd mot storebror borde handla om rätten att tänka själv och inte om att lyda rörelsen blint. Ska de som kämpar inom motståndsrörelsen göra samma hänsynslösa gärningar som det förtryckande Partiet och Storebror?

Motståndsrörelsen har en hemlig bok som Winston får tag på. Han och Julia läser högt ur den. Innehållet förvånar mig. Innehållet verkar inte säga något om frihet eller rätten att tänka eller om rätten att älska – innehållet låter mer som ett udrag ur Marx Kapitalet fast med tillägget att det i 1984:s års samhälle finns en medelklass som springer överklassens ärenden.

Föreställningen är självklart värd att se, trots mina små invändningar. Den skildrar mycket som är viktigt att vi sätter fingret på och funderar kring och pratar om. En mycket intressant del av förtrycket från Storebror och Partiet handlar om ord och sanningar. Hur ord förvrängs för att betyda något annat. Ord och kommunikation är viktigt och där finns en hel del att observera i nutiden också och fråga sig vad som är tillåtet att säga och tänka och vad som är omöjligt att uttrycka.