Teaterkritik

Av Tennesse Williams (översättning Jacob Hirdwall och Björn Melander)

Regi: Sunil Munshi

Scenografi, ljusdesign: Jens Sethzman

Kostymdesign: Anne Bolander Looft

Maskdesign: Maria Ritvall

Ljuddesign: Dan Andersson

I rollerna: Caroline Söderström, Jesper Söderblom, Dag Malmberg, Carina M Johansson, Johannes Lindkvist (praktikant), Maria Salomaa och Martin Berggren

Premiär 19/9 2025 Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 30/11

Inte oväntat uppstår en känsla av déjà vu. Är tämligen säker på att jag inte tidigare sett den Pulitzer-prisade pjäsen göras på scen, även om jag sannolikt haft scener från någon av de tre filmerna baserade på samma manus på näthinnan, exempelvis Oscars-nominerade dramat där Elizabeth Taylor frustande spelar mot Paul Newman. I Sverige fick pjäsen som utspelas på plantage i amerikanska södern sin premiär hos Stadsteatern i Göteborg hösten 1955, redan samma år den hade haft sin premiär på Broadway.

Ligger nära till hands att hävda att berättelsen om livslögner, värderingar och girighet existerar i skuggan av O`Neills ikoniska verk Lång dags färd mot natt. Men faktum är att även om Nobelpristagarens ångestridna drama som jag recenserat gånger två i uppsättningar på Göteborgs Stadsteater tillkom tidigare, ägde urpremiären rum på Dramaten året efter Katt på hett plåttak hade mött sin publik. Hur som helst anses Tennesse Williams vara en av de främsta dramatikerna i USA under föregående sekel tillsammans med Eugene O´Neill och Arthur Miller, tre tungviktare som givetvis fått efterföljare vilka spelas hos oss. Alla tre prisade dramatiker har onekligen influerat den psykologiskt djuplodande och förbluffande produktive Lars Norén. För övrigt också aktuell på teatern vid Götaplatsen, vars nytillträdde vd jag passade på att presentera mig för.

Intrigen kretsar kring en minst sagt osympatisk patriark uppvaktad på sin födelsedag av sina två söner och deras respektive. I huvudrollerna träder Brick och Maggie fram, yngste sonen som avbrutit en tillvaro som professionell fotbollsspelare (amerikanska varianten) och kommentator till förmån för destruktivt drickande och den missnöjda skönhet han gift sig med vars begär efter ett möjligt arv gör henne oerhört sårbar. Till saken hör att Brick tröstar med kopiösa mängder sprit efter att han bäste vän, tillika sin stora kärlek, begått självmord. Insatt i hur det förhåller sig väljer ändå flärdfulla hustrun att stå ut med förnedrande behandling för att hon är besatt, åtrår svärfaderns förmögenhet.

Han är en vidrigt självupptagen self made man vars anhöriga har kunskap om att detta kommer vara sista födelsedagen på grund av långt framskriden cancer. Utsikten till tryggad ålderdom medför att Big Daddy´s hustru sedan fyrtio år hållit sig kvar på egendomen, trots att hon fått vänja sig vid makens hisnande förakt. Mot detta skenande vansinne ska ställas äldste sonen och dennes lika rekorderliga och mycket fruktsamma hustru. Fembarnsfamiljen med en sjätte på väg försörjs av den framgångsrike advokaten Gooper och har goda relationer med byns pastor. Advokatens försök att konsolidera och för framtiden utveckla familjeföretaget avvisas kategoriskt av Big Daddy Pollitt. Explicit demonstreras istället hur föräldrarna, till de vuxna sönerna med sina diametralt olika beteenden och öden, öppet tar parti för Brick som tycks ha gett upp. Homo- och bisexualitet och synen på dylik läggning sägs vara ett bärande motiv I Williams uppslitande tragedi.

Ska påpekas att den dystra dramatiken rymmer en stor portion becksvart humor, ett tacksamt estetiskt grepp som vår motsvarighet, läs Lars Norén, tagit intryck av och som bekant införlivat i egna manus. En sådan komisk ingrediens består i att odågan Brick tar sig fram med krycka och stödskena efter att ha brutit foten. Olyckan var framme när han i mörkret tävlade mot sig själv på en idrottsanläggning genom att snubbla på en utställd häck.

Ångrar inte att jag närvarade på premiären och nu försöker bringa klarhet i tankarna ett par dagar efteråt fast anteckningar förkommit. Men regissören misslyckades tyvärr i sitt uppsåt att få mig att lämna ”förtjust utmattad”. Vad finns att ta med sig förutom en brutal exponering av egoism och irrationalitet? anser att miniessän i programhäftet lagt för stor vikt vid Bricks fysiska dragning till Skipper, även om man var tvungen att smussla med samkönade förhållanden i 50-talets USA. Osäker på vad Sunil Munshi kan ha lagt till förutom bruket av mobiler och en moloken Brick ytterst diskret sjungandes vers ur obeskrivligt vackra God Only Knows.

Scenografen stannar kvar i inledande spatiös interiör som lyser i guldgult med parkett, avsatser och blankt glänsande ytor, vilket i jämförelse med andra inte sällan spektakulära iscensättningar framstår som futtigt. Skådespelarna gör oftast entré bakifrån. Den inledande långa monologen från Carina Söderström (Maggie) avbruten av rappa bittra ifrågasättanden från den hon krälar för, introducerar dramats premisser. Skulle jag ha påstått att uppsättningen floppar, hade det funnits anledning att utse Jesper Söderblom till någon som på egen hand räddade premiären, blir den stora behållningen genom sitt pendlande mellan återhållsamhet och korta utbrott av raseri. Han har anförtrotts allt större roller senaste åren. Övertygar allt som oftast lika mycket som här med sitt kroppsspråk och brännheta repliker. Har åtskilliga gånger strött beröm över Caroline Söderström vars uppdrag här är en utmaning. Lysande på att nerverna utanpå och i sättet att varva upp för att därpå sjunka ihop. Men i rollen som personen alluderandes på pjäsens titel blir inte hörbarheten lika fläckfri som den brukar. Söderblom och Söderström exponerar mycket hud och man förstår att intimitetskoordinator anlitats.

Dag Malmberg äger scen när han vandrar in i strålkastarljuset. Men eftersom jag starkt tvivlar på att han tidigare porträtterat en lika usel individ med grandios självbild som man instinktivt avskyr blir han enbart motbjudande. Inga samtidsmarkörer förekommer. Noterade ändå en rubrik som förutsägbart nog drog paralleller till en viss president på andra sidan Atlanten. Carina M Johansson har på sin lott att antingen signalera kontroll genom sarkasmer eller finna sig i att bli förödmjukad. Hon som gett mig så många minnesvärda upplevelser genom åren kommer inte riktigt till sin rätt. Prydliga mönsterfamiljen vilka andra trampar på, bortsett från ömkliga pastorn, framställs med viss trovärdighet. I biroll som Mae märks rutinen hos finlandssvenska aktrisen Maria Salomaa (debut på Göteborgs Stadsteater?)

Slog mig efteråt att uppsättningens längd uppgår till ungefär minus tolv minuter den ursprunglig beräknande. Osäker på om Sunil Munshi jobbat tidigare i Göteborg. I Stockholm har han varit flitig i olika funktioner i skilda genrer. Problemet med regin är att storyn inte når fram, att det inte går att ta personerna på allvar. I filmversioner och pjäser torde storyn runt familjens förmögenhet, konsekvensen av cancerbeskedet, söndervittrade äktenskapet på plantagen, skillnaderna i hur sönerna och deras familjer behandlas samt homosexuella dragningen utgjort en rad fästpunkter för åskådaren. Uppskattar uppsättningens rytm och kunde roas av svängningar i manus, fast detta rubbar inte mitt besvikna intryck.

Kollektivt skapad efter idé av Nadja Hjorton och Lisa Berkert Wallard

Regi: Nadja Hjorton

Scenografi & kostymdesign: Lisa Berkert Wallard

Maskdesign: Katrin Lind

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Ljuddesign: Jesper Lindell

Musikarrangemang: Backa Teater musiker

Musiker: Julia Schabbauer, Daniel Ekborg och Jonas Redig

Medverkande: Marta Andersson-Larsson, Tuva Börgö (praktikant), Ylva Gallon, Alexander Gustavsson, Kjell Wilhelmsen, Daniel Ekborg, Julia Schabbauer, Jonas Redig

Urpremiär: !9/9 2025 på Backa Teater på Hisingen

Från 10 år

Spelas till och med 4/10

Kom på läktaren efter applådtacket i samspråk med kvinnan som råkade sitta intill mig. Hon sa att hon inte sett något liknande på samma scen. Jag kontrade med att ta upp tämligen utflippade visuella version av Odysséen härom året. Djupet med underrubriken ”Havets råaste gig” utspelas längst ner i mörkret och kylan under våra oceaner där det är kilometrar ner till botten. Här huserar trots ogynnsamma förhållanden fiskar och skaldjur och i undervattensvärlden med rykande vulkaner virvlar så väl revirstrider som bortglömda melodier omkring. Enligt dramaturg Kristina Ros står förutsättningar på havsbotten på randen till kollaps i en ekologi med unikt anpassade arter som kan bli väldigt gamla: maskar, svampar, sjögurkor, snigelfiskar och en rosa havsgris. Ett belysande exempel är den ishaj som heter håkäring, ryggradsdjuret med längst livslängd. Den dyker upp i lie läskig monolog av Ylva Gallon.

Om uppsättningen haft en urskiljbar handling med inlagda konflikter, skulle den kunna klassificeras som musikal. Nu går verket vars fyndiga idé kommer från två kvinnor under beteckningen show. Nadja Hjorton har varit verksam som regissör, koreograf och performer i Sverige och utomlands i snart tjugo år och varit konstnärlig ledare för Regionteater Väst.

I en dryg timma avlöser scener och sångsolister i ett pärlband likt en lyckad happening. Sammanhållande grepp är således vad som med god fantasi kan tänkas försiggå i en miljö delvis outforskad. Regissörens avsikt har varit att belysa sådana oexploaterade och svåråtkomliga miljöer i en tid hon anser stå på ett sluttande plan vad beträffar demokrati, jämlikhet och klimat. Ensemblen på åtta personer inklusive tre musiker som också agerar, är förmodligen nybildad enkom för detta äventyr. Och de gör ett alldeles strålande ifrån sig! Som kollektiv och var för sig är de en fröjd att bevittna dem i en uppseendeväckande happening kryddad av väsensskild musik, minst lika fräck koreografi som i Mello jämte lustifikationer, några kusliga inslag och tänkvärdheter.

Innan skådespelare och musiker träder fram ges i mörker en kort introduktion i speaker-format om betingelserna där nere i djupet. Minns jag rätt försätts vi i stämning av inbjudande pianomusik. Ljusdesignern har fullt upp, levererar atmosfär med synnerligen gott resultat, skapar skuggor, rök och ljuskällor vilka går bortom det realistiska. Men detta spännande verk är en fest både för ögon och öron. Scenens golv i svart ska förmodligen föreställa dyig stenig botten och i fonden finns en ramp som används i omgångar. Ansvariga för mask- och kostymdesign har varit otroligt fiffigt kreativa. Läder och fiskfjäll sägs leva i perfekt symbios. Man kan bara i enstaka fall identifiera vem som döljer sig bakom varje huvudbonad och kostymen blir som en rustning, ett skyddande skal. Till höger på scen finns också instrumenten: trumset, piano, gitarr, bas med mera.

Finurliga repliker förekommer. Till exempel tillfrågas en figur hur denne parar sig. Och de icke nedbrytbara plastpåsarna som flyter omkring blir en dyster påminnelse om ständigt försämrade villkor. Är dock ganska övertygad om att den fjärde klass som entusiastiskt levde med i premiärens skiftande scener liksom vi vuxna, främst tog med oss olika stämningarna i musiken jämte publikfriande vokala soloinsatser från skickliga skådespelare.

På Ringo starr-manér sjunger Julia Schabbauer sittandes bakom sitt trumset Beatles-trumslagarens solo på Abbey Road, Kjell Wilhelmsen får leka kompromisslös hårdrockare i Holy Diver medan Alexander Gustavsson (känd från film och tv-serier) bestämmer sig för att göra sin Mello-imitation maxad, genom att kliva omkring bland bänkraderna och ta emot hi-fives. Dessutom framfördes med lika välklingande som vibrerande stämband en varmblodigt passionerad tolkning av Celine Dion och hennes ledmotiv ur Titanic. Torde ha varit med sopranen Marta Andersson-Larsson vars skådespeleri vi kunnat njuta av på Stadsteatern senaste åren. Överhuvudtaget kunde konstateras att ensemblen uppvisade avsevärda kvalitéer i ett knippe sånginslag. Musicerande trion ser till att upprätthålla Backa Teaters höga musikaliska standard och stod för begåvade arr.

Hinner hända mycket på cirka sjuttio minuter. Hade det inte varit för passionen och kunnandet i sättet att ta sig an låtarna, hade det varit frestande att dra till med klyschan att det ibland ”trampas vatten” , att utvikningarna blir dör många. Förvisso existerar i varje låt någon slags koppling till hav och natur. Blir förtjust i enorma spännvidden, från sfäriska elektroniska sound och soundtrack till pop, schlager och till och med frenetisk trance. Vi får musik av bland andra Hans Zimmer, Rochard Starkey, Thomas Stenström, Sarek, Dio, Gyllene Tider och Billie Ellish. Live-ackompanjemang blandas raffinerat med storslagen och förförisk musik i högtalarna.

Två faktorer till som bidrar till denna lustfyllda lyckade upplevelse måste nämnas. Dels att 10-åringarna verkade ha lärt sig låtarna ( Spotify-lista finns att tillgå). Dels ska den/de som skapat innovativa koreografin framhållas. Rörelserna rymmer många betydelser, som om djur och växter där på botten ges ett känsloliv och som en förstärkande faktor när doa-körer bildas. Uppfattar att synkade kroppar inte minst drev med de hysteriska moves vilka kringgärdar tävlande i ESC, ofta ett löjets skimmer som här blir en på-pricken-parodi klurigt framställd. Förtjänar att upprepas hur duktiga ensemblen är och vilken glädjekick som anrättats.