Av: Wajdi Mouawad (översättning Katrin Ahlgren)
Regi: Natalie Ringler
Scenografi & kostymdesign: Anna Heymowska
Maskdesign: Gunilla Bjerthin
Ljusdesign: Charlie Åström
Ljuddesign: Tova östman
Kompositör: Ekborg
I rollerna: Fabiola Cruz, Maria Salomaa, Vincent Grahl, Ashkan Ghods, Johan Gry, Anna Harling, Rasmus Lindgren, Owe Wolf
premiär 28/2 2025 på Studion Göteborgs Stadsteater (föreställningen 6/3 recenseras)
spelas till och med 2/4
Senaste tiden har Frida Röhl i egenskap av konstnärlig ledare på Folkteatern i Göteborg suttit i panel tre gånger, då det samtalats utifrån olika ämnen om teater(konsten. Har kunnat handla om faktorer som drivit eller haft betydelse för henne och övriga panelister. Två av gångerna var jag på plats och vid ett av tillfällena lyssnade jag via länk. Upprepade gånger uttryckte Röhl irritation över hur ofta tyckande råder i diskussioner om scenkonst. Hyser viss sympati med hennes ståndpunkt, men anser att teater-ideologen bortser från faktiska omständigheter. Vi regerar ju ständigt instinktivt på nya upplevelser, också scenkonst våra sinnen utsätts för.
Att bara timmar efter premiär skriva en kvalificerad recension är en utmaning. Antar att skribenten vanligtvis känner ett outtalat krav från såväl läsare som uppdragsgivare att entydigt ta ställning. För egen del låter jag verket sjunka in och hamnar i skrivprocessen ofta i ett resonemang om å ena sidan, å andra sidan. Väger för och emot och har dessutom som grundprincip att avstå, om jag lämnar salongen tom eller kommer fram till att verket inte håller måttet. Det fordras särskild sorts receptivitet och språklig förmåga, underlättas av rutin att falla tillbaka på, för att under tidspress bli en en omdömesgill och slipad recensent.
När gott om tid erbjuds ökar sannolikt mängden kloka tankar hos skarpa intellekt. Fruktbart resonerande kritik kan då uppstå. Inte sällan anser jag att omdömen i recensioner saknar täckning, även om jag också kan inse att jag personligen missat att lägga märkte till relevanta aspekter. . Hur subjektivt vi uppfattar en gemensam händelse live är recensioner ett utmärkt exempel på. Vad jag vill peka på med denna utsvävande inledning är att jag var på Bränder ett tag efter premiären. Blev delvis besviken för att jag inte kände igen mig i de pressrosor Stadsteatern lyfte fram, citat jag inte ville färgas av, behöva förhålla mig till.
Denna text borde ha skrivits för länge sedan, inte minst för att jag under en trekvart som ”uppvärming” inför pjäsen lyssnade på Salong för att få mer kött på benen. Inför en förbluffande fåtalig skara samtalade dramaturg Sisela Lindblom med två personer, vilka båda regisserat pjäsen skriven av libanesisk-kanadensisk dramatiker. På pallar på var sin sida om Lindblom satt Natalie Ringler och Gorki Glaser Müller, en man med Chilensk härkomst som satte upp Wajdi Mouawads pjäs från 2003 i fjol i Malmö. Hon är ett aktat namn förknippat med Radioteatern, Stockholms Stadsteater och minst en succé på Galeasen. 2005 såg jag hennes uppsättning av Två fattiga rumäner som talar polska på Folkteatern (har affischen uppsatt). Han har rönt framgång som filmare och skådespelare och debuterade (om jag hörde rätt) inom teatern med sin uppsättning. Jämnåriga 70-talisterna sa sig bära på ett trauma från respektive släkt. Ringler är tredje generationens förintelseöverlevare av polsk börd och genomgått högre utbildning i Polen. Glaser-Müller kom som barn till Sverige med föräldrar vilka flydde terrorn i Chile.
Vilka viktiga synpunkter dryftades på en pjäs, vars underrubrik lyder ”poetisk thriller om kärlek och blodsband”? Emotionella kraften i texten betonades liksom den poetiska dimensionen samt frågan huruvida arbetet med den inneburit en form av katarsis för dem. Bränder sades behandla lögner och hemligheter under krig. Glaser-Müller nämner att pjäsen som spelats runtom i världen gjorts som Oscarsnominerad film – Nawals hemlighet från 2010. Ringler talade om att konstnärlige ledaren Linda Zachrisson gav henne pjäsen, varvid hon blev förtjust i dess förhöjda språk, de långa replikerna med eko av antikt drama betraktade hon som icke-europeiska. Hon fäste sig vid relationen barn – moder bortom patologisk eller idealiserande hållning. Båda uppehöll sig kring vad trauman inneburit. Upplyste om att existentiell tystnad varit standard i familjer vilka delar fasansfulla minnen. En faster till chilenskättade regissören ifrågasatte varför det ska rotas i det förflutna. ”Livet är tillräckligt jobbigt!! Hävdades att dramatikern smeker med ena handen och slår med den andra och att en av de starkaste relationer som existerar är den emellan förövare och offer. Vidare diskuterade duon eventuellt behov av förstärkande hjälpmedel såsom videokamera och mikrofoner.
Dramatiken baseras på fragmentariska inbördeskriget i Libanon med flera stridande parter. Finns fler pjäser på samma tema och mest närliggande i tiden är Bad Roads från Ukraina på samma scen. En mor lämnar efter sig två brev till sina vuxna barn, ett omaka tvillingpar vars roller görs av Vincent Grahl (medverkat i uppmärksammade film- och teveproduktioner och hos Galeasen) och Fabiola Cruz. De får i uppdrag att söka upp och leverera två brev. Ett till en far de trodde var död och ett till en bror de inte visste om.
Grahl gestaltar en storväxt impulsiv individ mitt uppe i en boxningskarriär medan Cruz levandegör en förhållandevis späd matematiker. Snacka om kontraster! Notarien delger publiken förutsättningarna, en docerande rollfigur som skräddarsydd för Johan Gry. Bränder pågår i många riktningar och hoppar emellan minst tre tidsplan under 2 ½ timma inklusive paus. Tre utförliga monologer inleder. I paus var en publikvärd nyfiken på mitt omdöme. Mitt korta svar: extremt förvirrande (skulle möjligen spegla krigets vansinne). Och även om det kanske inte är jämförbart att relatera till Brecht och dennes avsiktliga distanserings-effekt – pjäsen om krigs fasor saknar dessutom meta-perspektiv – uppstår ett avsevärt problem för mig. Jag betraktar istället för att känslomässigt dras med. Går därmed mestadels miste om den behållning jag bespetsat mig på. Förnimmer inte vad flera av mina kollegor tryckt på och rungat in.
Till slut sker en makaber upplösning utifrån ondskefulla gärningar, av gåtan i denna intrasslade familjehärva. Visst gestaltas scener här och var. Vi ser riktade vapen, kravallstaket, syskonparet sökande efter fakta, rödfärg i plastflaskor sprutas på plexiglas för att symbolisera tortyr och avrättningar och vi hör skräckfyllda skrik i omgångar när mammans smärta visas. Och från Johan Gry och Ove Wolf (vaktmästare med mera) delges publiken förklaringar, förvisso summariskt. Men regin redovisar i för hög utsträckning för att aktivera mig. Möjligen en distanserande teknik Ringler brukar använda sig av på exempelvis Galeasen. Anser att intrigen hade tjänat på mer utkristalliserade kommentatorer. Varför inte voice over eller projiceringar som orienterar publiken?
Ashkan Ghods övertygar i rollen som degenererad människa, obegripligt road av att utöva sin monstruösa läggning. För att håna sina offer än mer brister han ironiskt ut ut i älskat ledmotiv av Stephen Sondheim. Måste erkänna att den poetiska dimensionen kom bort för mig, även om repliker stundtals nästan innehåller en ceremoniell laddning. Beskrivningen av att ha bevittnat exempelvis en massaker mot busspassagerare ställde sig i vägen, satte sig istället på näthinnan. Medveten om att fler ur ensemblen förtjänar goda vitsord. Men i det här fallet blev jag kanske mest besviken över att detta skrämmande och gåtfulla drama inte fastnade som beräknat.