Idé och initiativtagare: Eleftheria Gerofoka
Av & regi: Eleftheria Gerofoka och Rasmus Lindgren
Dramatisk text: Christina Ouzounidis
Scenografi & ljusdesign: Bella Odenquist
Ljuddesign: Jonas Redig
Rörelseinstruktör: Joseba Yerro Izaguirre
På scen: Efeftheria Gerofoka och Vasiliki ”Kiki” Gerofoka
Från 15 år
Nypremiär 26/4 på Backa Teater Lindholmen Göteborg
Spelas till och med 29/4
Jag var på nypremiären i förra veckan och borde ha tecknat ned min upplevelse för länge sedan. Trist att återigen skylla på skrivkramp. Nu hög tid att återvända till en slags audiovisuell redogörelse för förhållandet emellan den till Sverige emigrerande aktrisen och hennes grekiska mamma. Föreställningens urpremiär ägde rum på Dans- och teaterfestivalen i fjol. Rörelser och kroppsspråk ingår följdriktigt som ett väsentligt inslag i berättandet. Föreställningen har samma åldersgräns som barnförbjudna filmer, vilket antagligen beror på att vad den förmedlar sker på tre språk – svenska, engelska och grekiska.
Vidare bör nämnas att modern förekommit i en tidigare uppsättning på Backa, nämligen DNA (dansa nära anhörig) från 2018 där fyra skådespelare ur ensemblen Backa/ Stadsteatern utforskade sitt förhållande till sina mammor och vise versa. Således gavs en kittlande intressant inblick i fyra barn- förälder relationer. Man tänker att Gerofoka den äldre näppeligen kan resa till Sverige utan språkkunnigt sällskap, eftersom engelska inte behärskas. I detta självbiografiska collage hälsar hon oss välkomna på svenska. I övrigt läggs texten ut på grekiska, repliker hon ibland uppmanar dottern att ”translate”. Hennes skådespelande dotter växlar vant mellan tre språk. 46-åringen upplyser om att hon fick sin teaterutbildning i Grekland, haft roller på engelska i flera länder innan hon flyttade till Sverige för elva år sedan. Avslöjar att hon låter bli att översätta somligt mamma säger. Mamma växte upp i en karg flykingby i norra Grekland, bebodd av armenier som fördivits av turkar.
Titeln Flickan och vildpäronen tillhör de sagor ”Kiki” berättade för sin dotter, sagor med så stort nostalgiskt värde att programhäftet förtäljer (i konsekvensens namn på tre språk) att samtal rings till hemlandet enkom för att få höra sagor. Mamma blev en lysande muntlig berättare. Eleftheria utmanar sig själv i Flickan och vildpäronen att på minimalt med tid berätta essensen ur den plus ett knippe andra sagor. Titel-sagan visar sig innehålla ett förunderligt drag av animism, besjälad natur böjer i detta fall grenar för att flickan ska komma åt frukter.
Att föreställningen varar i mindre än en timme (idealisk längd) bidrar till ett mycket positivt helhetsintryck. Scenografin känns spännande och lite gåtfull. Scenen avdelas med ett genomskinligt draperi, skulle kunna ses som en avgränsning mellan ett skeende pågående gentemot publiken och dotterns avvaktande moment. Lustigt nog står en overheadapparat på ett bord på båda sidor om skynket. Vi får veta genom oh-bilder att Gerofokas familj/ släkt varit offer för en massaker av turkar och tvingats fly, att mamma aldrig lärde sig läsa och skriva utan uppfann eget alfabet och att föräldrar och släkt slitit på tobaksplantage; en miljö och lukt dottern till varje pris ville bort ifrån.
Duon som biologiskt hör ihop turas om att förmedla sin historia. Och ett par gånger kommuniceras det öppet och rörande. Dottern har ömsint regisserat tillsammans med Rasmus Lindgren, vars funktion som betraktare på relationen utifrån och vilka nyckelsituationer som borde framhävas, var ett klokt beslut. (Därtill har Lola Arias varit konstnärlig mentor och Kristina Ros dramaturg. )Mindre klokt däremot att myggor skippats, vilket medfört att hörbarheten inte är optimal. I bästa fall kan vad som missats på svenska snappas upp när samma text levereras på engelska.
Naturligt nog innehåller produktionen grekisk musik. Man har valt Django´s Rainy Heart framförd av bouzouki-virtuosen och komponisten Micgael Paouris. Och redogörelsen av relationen avrundas med en text av svenska dramatikern Christina Ouzoundis vars Spår (av Antigone) recenserats från Göteborgs Stadsteater. ”Kiki” håller minst en längre monolog som bara delvis översätts, hon låter ett fat med kakor gå runt bland publiken. När hon tillfrågas vad hon helst vill ta sig för på scen efter att ha utfört stiliserad, talande koreografi noterar vi en liten spade i handen, spänner med jord och växter. Mamma vill jobba med händerna, ägna sig åt att plantera. På det svarta scengolvet simuleras med uthällda jordhögar att det planteras.
Den centrala scenen ska inte förbigås. Den rör i högsta grad klassperspektivet. När dottern som tidigare hetsat runt och prickat av sitt hektiska schema med avbrott för miniföredrag utifrån oh-bilder, står lutad över den mindre kroppen som fött henne och kammar bak hennes hår, undrar hon respektfylld om mamma kan förlåta att skådespelande dottern skämdes över henne under uppväxten. Svaret löd att hon sårades, men att hon självklart förlåtit. Gripande gest av försoning! Ett fundament i denna lika poetiska som lärorika berättelse utgörs av spektrumet trygghet – självförnekelse. Värt att upprepa att det icke-verbala ges generöst med utrymme plats i Flickan och vildpäronen, har lika stor betydelse som meningarna i manus. Finns biljetter kvar både dag- och kvällstid.
