Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

En folkefiende bjuder trots de tunga budskapen på en hel del skratt

by

folkefiende

En folkefiende
Fritt efter Henrik Ibsen
Bearbetning och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus William Wenner
Ljud Lisa Norman
Mask Anna Jensen Arktoft
Premiär på Stadsteatern i Stockholm den 6 december 2014

När man hör ordet ”folkefiende” (folkfiende) så drabbas man av en stark känsla av obehag. Det är nästan bland det vidrigaste man kan tänka sig, dvs. någon förråder sitt eget folk. Man kan gärna kritisera eller tycka illa om det land som burit en i sitt sköte, men att bedra moderlandet kan det nästan inte finnas någon förlåtelse för. Eller kan det de?

I stadsteaterns tolkning är Leif den hyperenergiska och självupptagna mannen. Leif har man till en början inte direkt mycket till övers för. Han är en jobbig jävel, även om man bortser från hans belastade brottsregister. Man förstår inte att någon över huvudtaget står ut med honom. Att han skulle vara dryg och dum, är snarare en underdrift än något annat. Trots att våld inte är något jag tar till, så tänker jag ”Kan inte någon slå ner honom och få tyst på den där dumma jäveln”.

Scenen är inledningsvis helt kal och svart. Det enda man ser är en markerad ruta med varningstejp. En vägg öppnas och skådespelarna kommer marscherandes in med en rullvagn, med mera rekvisita på. En dialog mellan skådespelare och publik påbörjas i en talkshowliknande atmosfär med snabba klatschiga överlappningar. Vi blir införstådda i att man arbetar fram en scen här och att vi är delaktiga i de skapade processer som sker genom det. På brun kartong blir skådespelarna mallar och tryck för kroppens former i fasta positioner. Det blir en försförståelse för de demokratiska processer som man gärna vill göra oss uppmärksamma på. Publiken tillfrågas om rätt och fel och att engagera sig på olika vis. De fasta strukturer som blir är därmed lika mycket vårt ansvar som skådespelarnas.
Genom att skådespelarna bryter konventionerna kring hur de får använda scenutrymmet så behöver publiken ifrågasätta hur de har möjlighet att få lov att reagera. Att smita från personliga beslut är inte möjligt och man känner sig mer än vanligt delaktig i de som blir till på scen. Man tänker, ”Skulle det där kunnat ha varit jag i en trängd situation?” För den vane teaterbesökaren är det här oerhört spännande och givande. Däremot kunde en del av publiken nog känna sig osäkra på hur de skulle få lov att reagera med jämna mellanrum. Därför kom det självklart ett och annat gapskratt eller tillkännagivande vid olämpliga tillfällen.

Det som var mest fascinerande på scen var de många utåtagerande karaktärerna som genom olika proklamerande tal kunde och ville tala för sig. Ständigt sattes du på pottkanten, å ena sidan och å andra sidan. Sanningen blev skamfilad gång på gång. För du kunde känna sympati för personen, samtidigt som du avskydde hans val. Ännu en gång slogs jag av det faktum att någonstans i mig, så önskar jag att alla människor med illvilja mot mänskligheten, skulle ha en varningstriangel i pannan, så man visste att de enbart handlade i egen sak. Men så enkel är ju inte sanningen. Våra sanningar går inte ihop och det egna intresset kommer väldigt ofta emellan. Vi kommer heller aldrig ifrån det aktiva valet i tuffa frågor. Stoppa huvudet i sanden, är enbart en kortare lösning.

Kvällen bjöd trots de tunga budskapen på en hel del skratt. Proggsångaren Jörgen hade klockrena ironiska kommentarer men visade sig också var förtjust i att sälja en och annan skiva, till i stort sett vilket pris som helst. I den patetiska Andreas som vägrade inse vinsten i att vara reporter för en gratis tidning, ser vi mannen i medelålderskris som sett alldeles för många dåliga porrfilmer. Sanningen är att båda dessa karaktärer också har sitt pris. Det handlar enbart om det finns en köpare där ute.

Det jobbiga med tilltron till mänskligheten, genom detta drama, är att desto mer du lär känna de ”goda” karaktärerna så uppskattar du Leif. Med hans eventuella fascistiska fasoner så vet du i alla fall var du har. Han byter inte åsikt beroende på hur det blåser, han står fast i sina övertygelser. Han är plump och synisk, men han har rätt i sak om nu sanningen verkligen är en enda åsikt som kan levereras.

I rollerna:
Leif Stockman Leif Andrée
Kajsa Stockman Kajsa Ernst
Louise Stockman Louise Peterhoff
Cilla Stockman Cilla Thorell
Niklas Kiil Niklas Falk
Jörgen Billing Jörgen Thorsson
Andreas Hovstad Andreas Kundler
Janne Aslaksen Jan Mybrand
Peter Horster Peter Eggers

Foto: Petra Hellberg

Älskaren med Play Teaterkonst: Igenkännbar svartsyn tolkad med feminin finess

by

alskaren_pinter

Älskaren
Av Harold Pinter
Play Teaterkonst, Göteborg
Premiär 5 december 2014

Vad jag kan erinra mig är det första gången, förutom en teaser på Pustervik, som jag ser något med Play teaterkonst. Premiären tvingades frigruppen – som i denna uppsättning stöds av såväl Statens Kulturråd som regionen och kulturnämnden – skjuta upp fyra dagar på grund av sjukdom. Innan Pinters korta kammarspel kan ta sin början, leds vi en exklusiv skara på 55 personer, längst upp till det vindsutrymme som kallas Stora baletten. Vi anvisas sittplatser längs någon av rummets väggar, vilket sker till Ry Cooder-doftande musik framförd av ljudkonstnären Zofia William Åsenlöf. På den kompakta ytan i mitten stirrar två kontrahenter mot varandra . De har placerats i fåtöljer som tillsammans med övrig scenografi i form av bland annat ett antal olikformade lampskärmar, runda soffbord och duralexglas andas tidigt 60-tal. Hilda Fürst och regissören Johanna Larsson har antagligen velat återskapa en interiör från den tidsepok då dramat skrevs.

Tommy Berggren vars husgud är just Pinter, applåderade när den radikale engelsmannen fick nobelpriset eftersom hans pjäser är drabbande och mystiska. Jag har läst originalet och sett Berggrens teveversion av klassikern Fastighetsskötaren. På Stockholms Stadsteater såg jag 2008 samme regissör göra en oförglömlig uppsättning av Hemkomsten. Den svarta humorn samt oviljan att ge raka svar är beståndsdelar i författarens estetik som märks också i Älskaren. Men jag hade förväntat mig än mer konstant oberäknelighet, ett större inslag av latent hot. Det hotfulla och oberäkenliga pyr visserligen hela tiden i den närmast perverterade parrelationen mellan kvinnorna. Men det blir inte lika läskigt att skåda som jag föreställt mig. Antingen har regissören valt ett relativt subtilt tillvägagångssätt, eller så har hon inte lyckats krypa åskådarna in på skinnet. Jag är som sagt kluven till vilket intryck detta maktspel gjorde på mig, var lite tveksam mitt i, blev till slut rätt nöjd vid betraktrandet av detta allkonstverk. Måste vara sällsynt att i princip alla involverade är kvinnor, inte minst för att Pinter anses ha en problematisk kvinnosyn.

Har ingen aning om Karin de Frumerie tidigare delat scen med AnnaRuna Kax. Samspelet dem emellan är hur som helst oantastligt, varje åtbörd har en motsvarighet hos den andre. Blir ganska förvirrande några gånger innan man begriper hur raffinerat oannonserat nya karaktärer och andra miljöer introduceras. De multibegåvade aktriserna behärskar utmärkt sina roller, skiftningarna mellan att befinna sig i över- respektive underläge. Nobelpristagaren är säkerligen tacksam att ta sig an, eftersom han verkar besatt av att skildra dominans, egenkära rollfigurer som segrar om de tillskansar sig momentum. Skådespelarnas blixtsnabba vassa replikskiften, uppblandade med närmast malplacerad ömhet, är den täta pjäsens största tillgång. En annan plusfaktor var sjävfallet den ödesmättade musiken av Åsenlöf, vars sound skapade en förhöjande osäkerhetskänsla. Ett riktigt gott hantverk, även om jag trodde det skulle ge mer feel bad-vibbar.

Från Stockholmspremiären på Rådströms teaterversion av Bibeln

by

Abraham

Bibeln av Niklas Rådström
Regi: Åsa Kalmér
Kulturhuset Stadsteatern, Stora scenen
Premiär den 4 december

Bibeln är tryckt i runt sex miljoner exemplar och översatt till mer än 2 000 språk. Ändå lär Niklas Rådströms pjäs om Bibeln, som hade urpremiär på Göteborgs Stadsteater i februari 2012 vara världens första i sitt slag. Den 4 december gick den upp på Stockholms Stadsteater i en förkortad version i regi av Åsa Kalmér, där tre akter har blivit två och tempot har ökat.

Föreställningen inleds med Skapelsen och första akten baserar sig helt på Gamla Testamentet. Det är en episk berättelse där vi får möta Adam och Eva, Kain och Abel, Mose och Aron, Abraham, Sara och Isak. Handlingen ledsagas av Herrens änglar, spelade av Gunilla Röör som också får vara Guds röst, Michael Jonsson som Lucifer och Nadja Mimiran. Gizem Erdogan och David Arnesen som spelar Eva och Adam följer oss också genom hela föreställningen som Kvinnan och Mannen, med Höga Visans vackra ord av längtan som sina repliker.

Scenografin är vacker och storslagen och pjäsen utnyttjar hela scenen. Det är hela tiden många på scen – hela ensemblen tror jag– och ibland liknar det en välkoreograferad dansföreställning.

Det är många skeenden som skildras och för den mindre vane Bibelläsaren kan det nog vara lite besvärligt att hänga med i handlingen – även om många av berättelserna är välkända. I andra akten blir det ännu knepigare när kronologin bryts upp och Jesus korsfästelse, den sista måltiden och ökenvandringen varvas med Jonas vistelse i valens buk och Jobs lidanden. Dessutom tillkommer glimtar från moderna människors syn på tro och kyrka.

Det är svårt att bedöma Bibeln på samma sätt som en dramatisering av en vanlig bok. Visst är det en bra sammanfogad resumé av ett antal olika kapitel som är ganska skiftande i berättarstil och innehåll. Men jag kan tycka att Bibelns kärnbudskap om att Jesus, Guds son, dog för våra synder och övervann döden så att vi kan få evigt liv tillsammans med honom inte riktigt kommer fram. Kopplingen mellan profeternas tal om en son som ska födas i första scenen och mannen som döms till döden i den andra är ganska vag.

Men Bibeln är mångbottnad och berättelserna är också intressanta ur psykologiskt och moraliskt perspektiv. Många av frågorna som ställs om godhet och ondska kan engagera alla. Och jag tror att pjäsen Bibeln också kan vara en inkörsport till boken Bibeln, för den som inte har bekantat sig med den förut.

Bibeln

BIBELN av NIKLAS RÅDSTRÖM

Regi och scenografi Åsa Kalmér
Scenografi och kostym Ann Bonander Looft
Ljus Patrik Bogårdh
Mask Susanne Von Platen

I rollerna:

Herrens ängel Gunilla Röör
Herrens andra ängel Michael Jonsson
Herrens tredje ängel Nadja Mirmiran
Mannen David Arnesen
Kvinnan Gizem Erdogan
Körledare, Maria från Magdala m fl roller Petronella Barker
Noa, Jona m fl roller Lennart Jähkel
Kain, Jesus m fl roller Joaquin Olsson
Jafet, Job m fl roller Anders Johannisson
Adataneses, Shifra m fl roller Ann-Sofie Rase
Aron m fl roller Lars Göran Persson
Abraham, Saul m fl roller Sten Ljunggren
Sara, Ateisten m fl roller Marika Lindström
Lots hustru, Tempelvärd m fl roller Jessica Liedberg
Josua, Översteprästen m fl roller Gerhard Hoberstorfer
Pilatus, Elifas m fl roller Ralph Carlsson
Predikaren, Vandraren m fl roller Kirsti Stubø
Mose, Petrus m fl roller Emil Almén

Foto: Markus Gårder

Johanna – pjäsens sammansatta budskap var kvällens behållning

by

johannapressbild

”Johanna” på Dramaten
Manus Mirja Unge
Regi Jenny Andreasson
Scenografi och kostym Marika Feinsilber
Ljus Erik Berglund
Peruk och mask Peter Westerberg, Johan Lundström
– premiär den 4 december 2014

Stark övertygelse och hjältemod är fantastiska utgångspunkter för vilket teatraliskt drama som helst. All förreklam på stan och i programmet på Dramaten, trycker på att föreställningen blivit inspirerad och fascinerats av Jeanne d’Arc. Kvinnan som på 1400-talet på grund av sin starka tro och övertygelse ledde Frankrikes arméer men våldtogs och dog martyrdöd för sina åsikter.

Så när Johanna födds med duvor fladdrandes omkring sig, och vi ser faders oro, förstår vi att detta självklart inte är vilken unge som helst. Något speciellt borde ju definitivt vara på gång.

Vid första anblicken av den vuxna Johanna återges hon som en blek, beige, tunn och androgyn kvinna. En kvinna som inte ens vid 18 års ålder fått sin menstruation eller tillges en sexualitet. Dessutom stirrar hon mer ut i intet, än verkar i kontakt av någon direkt uppenbarelse eller stark övertygelse av något slag. Men jag tänkte först att ett sådant val att göra henne ointresserad av sitt kön, eventuellt skulle vara för att låta rollkaraktärens känsloliv och övertygelse, få briljera retoriska känslouttryck i kampen för miljön. Att hon skulle kunna få lova att vara urmänniska först och främst, snarare än dotter, syster och älskarinna. Under hela föreställningen satt jag och väntade på att få känna och uppleva den drivkraft och den glöden som måste finnas, om man frivilligt offrar allt för något. Tyvärr så blir inte Johanna mer än en schablon för det goda, det rätta och det medmänskliga för jordens natur. En människa som använder väldigt många bra ord, så många vettiga meningar och i vissa sammanhag levererar direkta sanningar som skulle kunna vara hämtade från en urkraft som vet bäst dvs. ”moder jord”. Manuset är bra. Jag hör vad Johanna säger och jag väntar på att vilja bli engagerad och berörd. Men det blir nästan lite tramsiga floskler ibland och det går inte ihop i slutendan. Jag vet inte om det är så att känslan och retoriken inte hunnit sätta sig eller om det är så att regin inte fullföljts hela vägen.

Scenografin i föreställningen var helt unik och fantastisk. Man skapade miljöer och övergångar som genom den genomtänkta musiken, utmanade skådespelarna i den roterande rotundan på scen. Det var vackert, det var smakfullt och det gav otroliga scenmöjligheter. Mina ögon ville aldrig sluta titta på bildspelen på den snurrande scenen.
Första akten bands upp av de satiriska och ironiska inslagen i föreställningen. Den uppbackande brodern var kaxigt bråkig, men charmant och hans manliga bekanta, påvisade hur det var möjligt för alla att vilja stödja en Johanna som faktiskt hade rätt i sak. Dock kan jag aldrig sluta att förbluffas över vad det är publiken tycker är roligt. Man skrattar hellre åt en ölmage och svordom än åt en riktigt bra ”punch line”. Moder jord borde ta sig i kragen in för sin skapelse, kan man tycka. Bra humor borde inte vara så svårt att skänka.

Däremot hade föreställningens enda dansnummer i samband med en demonstration, kunnat koreograferas på ett annat vis. Det märktes lite för tydligt att skådespelare och statister inte var riktigt hemma på området. Men de var ju inte dansare. Jag tror dock att det fanns större potential i dem, än vad de fått möjlighet till.
Det är pjäsens sammansatta budskap som var kvällens behållning. Det gör att jag väldigt gärna skulle vilja läsa manuset. Så när applåderna skalla i slutet av föreställningen, kände jag för första gången någonsin att publiken gav manusförfattaren den allra största hyllningen.

Medverkande
Johanna Nina Zanjani
Brodern Jakob Adam Pålsson
Mamman Marie Richardson
Pappa Reuben Sallmander
Morgan, Sekreteraren mfl Danilo Bejarano
Polly, journalist mfl David Book
Kvinnan på länsstyrelsen, Psykiatern mfl Kicki Bramberg
Håkan, Karl Erik Ehn
Greve Karl, Advokaten mfl Jon Karlsson
Krogägare, Journalist mfl Otto Hargne Kin
Leif, Trevor David Mjönes
Kvinnan med barnet, Agnes mfl Ester Uddén
Statister Dejmis Rustom Bustos, Allis Lindqvist, David Nzinga

Foto: Sören Vilks

Blodet droppar på Stadsteatern i splatter-Othello

by

othello-splattter

Othello
Stadsteatern
Regi: Ole Anders Tandberg
Bearbetning, dramaturgi: Mia Törnqvist
Premiär 4 december 2014

William Shakespeares drama Othello behandlar svartsjukans väsen och mynnar ut i mord. Det är Othellos bäste vän Jago som ormlikt intrigerar och förgiftar Othello sinne så han till sist mördar sin älskade Desdemonda. Karl Dyall är perfekt i rollen som den imponerande Othello, med en stark fysisk närvaro på scenen. Den som egentligen lider av svartsjuka är förstås inte Othello utan den bleke Jago som förtärs av avund mot den ståtlige, svarte mannen Othello. Han som kvinnorna åtrår.

Det är många gånger välspelat. Scenografin är mycket enkel, helt i vitt med ett litet tält. Och pjäsen börjar med att alla skådespelarna ålar sig ut ur tältet. Detta tält är förstås idealiskt att använda när Othello och Desdemonda ska visa oss sin passion bakom tältduken. Dock sitter jag under föreställningen och funderar på var pjäsen är på väg och vilken målgruppen är egentligen. Det kränger hit och dit.
Shakespeares blankvers blandas upp plötsligt upp med modernt språkbruk, som knulla, hon är kåt etc. och man lägger in en dikt av Baudelaire. Ibland skruvas ljuset upp till strålkastare. Och så kommer en musikalscen där Desdemonda gör ett framträdande (som vore det Idol) och falsksjunger I will always love you av Dolly Parton.
För ett ögonblick känns det gripande och sen vänder stämningen och blir komisk.

När blodet sprutar som i en splatterfilm över det vita golvet är jag lite chockad. Slutscenen får jag helt enkelt blunda för, kräsmagad som jag är. Efteråt drar jag mig till minnes vad det vita tältet påminde mig om. Den klassiska b-skräckfilmen där några ungdomar åker ut och campar och blir mördade en efter en. .
Text: Ulrika Bergman