• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Alla dagar, alla nätter – Lättsmällt och underhållande familjedrama om kvinnlig försoning och frigörelse

7 mars, 2015 by Redaktionen

Lena B Eriksson och Cecilia Frode i Alla dagar, alla nätter. Premiär 5 mars på Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Alla dagar, alla nätter
Manus och regi Margareta Garpe
Scenografi och kostym Per A Jonsson
Ljus Magnus Mikaelsen
Ljud Lisa Norman
Kompositör Joe Williamson
Mask Maria Reis
Premiär på Lilla scenen, Stockholms stadsteater 5 mars 2015

Margareta Garpe slog 1974 igenom med det feministiska dramat ”Jösses flickor” tillsammans med Suzanne Osten. ”Alla dagar, alla nätter” hade premiär på Dramaten 1992 men spelas nu åter på Stadsteatern omskriven till nutid.

Vi får följa tre generationer kvinnor – de vuxna systrarna Krista och Nita, Kristas tonårsdotter Jonna och den åldrande modern Alice. Krista, spelad av Lena B Eriksson, är den intellektuella storasystern som valt att gå sin egen väg. Med nöd och näppe försörjer hon sig på sitt skrivande, lever som ensamstående mor och är i relation med den gifte försvarsadvokaten Henrik. Hon har hållit sig undan från sin kärnfamilj men tvingas i samband med faderns död och moderns insjuknande åter till kontakt. Nita hennes yngre syster, spelad av Cecilia Frode, är den skötsamma ”duktiga flickan” som under alla år fogat sig. Hon lever i ett på ytan perfekt familjeliv med man och barn och i nära kontakt med modern.

Syskonrivalitet och kvinnoförtryck beskriver bäst de båda systrarnas livsrealiteter och är pjäsens genomgående teman. Efter faderns arv får den äldre systern Krista, som enligt modern vid födsel ”föddes utan att be om lov”, ärva en värdelös garnsnurra med patent och ett jaktgevär. Präktiga lillasyster Nita ”belönas” för sin foglighet med familjens sommarstuga på Björkudden. Systrarnas relation genomsyras av bitterhet och avundsjuka vilket yttrar sig i syrliga kommentarer dem emellan – ”Du är en smitare Christa – alltid gömt dig bakom böcker” eller Christas ständiga förmåga att bokstavera högt för Nita som har dyslexi.

Pjäsens andra tema – kvinnoförtryck – löper parallellt och skildras bäst i systrarnas reservationslösa ansvarstagande i förhållande till sina respektive män. Christa släpper sina drömmar om att flytta till Paris så snart hennes obeslutsamma älskare Henrik ”väljer henne” och Nita flyttar till Bryssel för att rädda sitt äktenskap med mannen som under alla år vänstrat. Systrarna är inte sena att påminner varandra om den andres ”kvinnofälla”, såsom ”har alltid tyckt att du varit värd något bättre”.

Men i samband med faderns död, moderns insjuknande och dottern Jonnas jorden-runt-resa börjar de båda systrarnas världar – med män som alltid sviker – fallera. Rollerna förflyttas och förståelsen dem emellan växer. Och frigörelse och försoning lurar runt hörnet.

Berättelsen utspelar sig mestadels i ett realistiskt vardagsrum á IKEA och med hjälp av rekvisita såsom jaktgeväret och garnsnurran som får symbolisera det ojämlika förhållande mellan systrarna och faderns förlegade kvinnosyn. Berättelsen förs engagerat fram med hjälp av kvicka repliker och ett stort mått tragikomik. Såsom Nitas reaktion på mannens otrohetsaffär – ”Varför finns det ingen dubbelmoral längre? Att en man behandlar sin hustru lika bra som sin älskarinna” eller scenen då Krista faller ut i gapskratt med sin exman över livets absurdum. Resultatet blir hög igenkänningfaktor och en ”lättsmält” pjäs som likaväl kunde ha varit ett tv-drama. Karaktärerna har emellanåt övertydliga familje- och könsroller vilket gör att de förlorar i komplexitet samtidigt som detta bidrar till att tydliggöra den dysfunktionella familjedynamiken och de patriarkala strukturerna.

Margareta Garpe har i Alla dagar, alla nätter lyckats med konststycket att på ett lättsmält och underhållande sätt skildra inte bara en dysfunktionell kärnfamiljs konsekvenser på systerskap utan även två kvinnors väg mot försoning och frigörelse. Den kan därför rekommenderas varmt – även för den ovane teaterbesökaren!
Text: Victoria Kalen

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Alice Meta Velander
Krista Lena B Eriksson
Nita Cecilia Frode
Martin Lennart Jähkel
Jonna Molly Nutley
Henrik Björn Bengtsson

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Maria Garpe, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Minnesvärd föreställning av Mannen utan minne

7 mars, 2015 by Redaktionen

Mannen utan minne

Mannen utan minne
Av Aki Kaurismäki
Dramaten, Lilla scenen
Premiär den 5 mars 2015

En man anländer till en station, blir nedslagen, rånad och lämnad medvetslös. När han vaknar minns han ingenting. Aki Kaurismäkis film Mannen utan minne från 2002 har blivit teater och spelas nu i regi av Nadja Weiss på Dramaten.

Tanken att börja om från noll i en helt ny miljö är fascinerande och ligger till grund för en lång rad filmer och böcker. I det här fallet är Mannen helt utan minnen, har ingen identitet och ingen vet vem han är. Det skapar både möjligheter och problem.

Han kan inte få något jobb utan namn och personnummer. Samtidigt är han fri från måsten som tynger honom och förväntningar att leva upp till.

Mannen utan minne är en fin och lågstämd skildring av vänskap mellan dem som lever på samhällets botten. Mannen får hjälp att skaffa en egen container att bo i och sällskap till Frälsningsarméns soppkök. Där träffar han frälsningssoldaten Irma som ger honom nya kläder och tänder nytt hopp i honom.

Förutom Andreas Rothlin Svensson och Hulda Lund Jóhannsdóttir som spelar Mannen och Irma, så växlar skådespelarna mellan flera rollpersonligheter. Dialogen är ganska sparsam och musiken, av bandet Tonbruket med sång av Marie Richardson, spelar en viktig roll för att skapa stämning och föra berättelsen framåt.

En container får omväxlande vara bostad, soppkök, bankvalv och på den bortre väggen hänger ett gigantiskt, gulnat gammalt vykort som hälsar välkommen till staden.

Det finns ansatser till samhällskritik i pjäsen, men framför allt tycker jag att den visar på människors förmåga att anpassa sig till svåra villkor med hjälp av varandra. Och på att, som sångerskan konstaterar i slutscenen, Guds nåd verkar här på jorden.

Mannen utan minne

Medverkande:
Mannen Andreas Rothlin Svensson
Irma Hulda Lind Jóhannsdóttir
Sångaren/Frälsningsarméchefen Marie Richardson
Sjuksyster/Kaisa/Arbetsförmedlingskvinna/ Mannens fru/Bankkvinnan/Bartender Nina Fex
Nieminen/Rånaren Peter Perski Anttila /Spritmannen/Döende/Containermannen/ Polis/Förhörsledaren/Svetsare Jan Waldekranz
Läkaren/ Elektrikern/Arbetsförmedlingsmannen/ Ovaskainen/Svetsare Reuben Sallmander
Misshandlare/Advokaten/Frälsningsarmé/Musiker Dan Berglund
Gatumusikant/Polis 1/Frälsningsarmé/Musiker Johan Lindström
Misshandlarbossen/Polis/Frälsningsarmé/Musiker Ola Hultgren
Misshandlare/Potatismannen/Frälsningsarmé/Musiker Martin Hederos
Översättning Janina Orlov
Regi och dramatisering Nadja Weiss
Musiker Johan Lindström, Martin Hederos, Dan Berglund, Ola Hultgren
Musik Tonbruket
Scenografi och kostym Mikael Varhelyi
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange
Sångtexter Irena Kraus

Foto: Roger Stenberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik

Slutspel i regi av Thommy Berggren: ljus och varm trots mörkret och pessimismen

7 mars, 2015 by Rosemari Södergren

Anita Ekström, Ingvar Hirdwall och Peter Andersson i Slutspel. Premiär på Klarascenen 6 mars.

Slutspel
Av Samuel Beckett
Översättning: Lill-Inger Eriksson och Göran O Eriksson
Regi: Thommy Berggren
Scenografi: Anna Asp och Torulf Wetterot
Kostym: Lotta Petersson
Ljus: Alarik Lilliestierna
Ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask: Maria Lindstedt
Premiär 6 mars på Klarascenen på Stockholms stadsteater

En man, övertäckt av smutsiga lakan, sitter i en hemmasnickrad rullstol mitt på scenen som ser ut som ett soprum. På ena sidan av mannen i den sjaskiga rullstolen står två stora soptunnor i hårdplast och soprummet är mörkt, smutsigt och rörigt.

Peter Andersson i Slutspel.Mannen i rullstolen är blind och kan inte gå, det är Hamm och det är han som bestämmer. Snart kommer Clov in, en smal man klädd i svarta kläder som ser ut att vara utslitna paltor från en betjänt. Hamm bestämmer och Clov måste göra som Hamm säger: hämta trappstolen och kika ut genom de små fönstren, hämta tyghunden, hämta båtshaken. Men ibland säger Clov nej. Det är för tidigt för den lugnande tabletten.

Peter Andersson som Hamm och Lars Lind som Clov är en perfekt besättning av rollerna. De händer mycket i deras spel mellan dem. Hamm styr och ställer och har makten, men kanske ändå inte. Det är bara Lars Linds Clov som kan röra, som kan ta sig ifrån hela situationen.

I de två soptunnorna bor Hamms mamma och pappa, som förlorat sina ben i en trafikolycka. Pappan, Nagg, spelas Ingvar Hirdwall och mamma Nell av Anita Ekström. De är förstås ett drömteam att ha i soptunnorna. Även om Beckett inte vill att dramat ska tolkas är det svårt för oss i dagens Sverige som är världens mest åldersdiskriminerande land att inte se den tydliga symboliken i att två grovt skadade äldre människor får leva i soptunnor.

Är dessa fyra de sista överlevande varelserna efter att jorden gått under? Kanske. Det spelar dock ingen roll, egentligen. Vilka är Hamm och Clov? Många har spekulerat kring detta och en del har dragit paralleller till Shakespeares Kung Lear eller Hamlet eller till bibliska motiv eller menat att de är clowner. Beckett själv tog avstånd från sådana tolkningar och har istället slängt ur sig att de är Didi och Gogo (från ”I väntan på Godot”) på gamla dar eller att det är Beckett själv och hans fru.

Det spelar dock ingen roll vilka Hamm och Clov är. De är två människor som haft någon slags förhållande alldeles för länge.

Beckett själv avvisade överhuvudtaget tolkningar av ”Slutspel” och har sagt: Slutspel skall bara vara spel. Inget mindre. Alltså ingen tanke på gåtor eller lösningar. För sådana allvarsmakerier finns det universitet, kyrkor, stamfik och så vidare.

Nja, säger jag. Det går inte att låta bli att se ”Slutspel” som ett drama som ställer de stora existentiella frågorna, som i scenen när Hamm, Clov och Nagg (Hamms pappa) ber till Gud och försöker höra om någon svarar. Beskrivningarna av livet i soprummet är också starka beskrivningar av vad livet är, hur fångade vi är i denna existens.

”Slutspel” är på ett sätt förstås mörk och pessimistisk, men i regi av Thommy Berggren har den också en hel del humor. Beckett skrev Slutspel 1957, fem år efter I väntan på Godot. Det känns som att dessa två draman hör ihop. De är två varianter av ett likartat tema, fast för mig är ”I väntan på Godot” ett av teaterhistoriens stora mästerverk medan ”Slutspel” inte kommer upp på samma nivå. Å andra sidan är ”Slutspel” varmare och ger lite mer hopp om att vara människa. Där finns ändå någon form av slut på dramat. Båda är dock starka draman, underbart absurda.

Anita Ekström och Ingvar Hirdwall i Slutspel.Skådespelarna får högsta betyg av mig för sina roller liksom scenografin, kostym och ljus. Allt samverkar och blir en perfekt Beckettföreställning. Kanske lite för ljus och varm för att Beckett skulle vara nöjd, fast det vet man ju ändå inte. Föreställningen på premiären hade bara två minus: ljudet var svagt emellanåt och även om jag satt på femte raden kunde jag inte höra riktigt allt. Det tror jag ensemblen ser till att teknikerna löser till kommande föreställningar. Det andra som var minus var inget som regissör, skådespelare eller ensemble kunde påverka: jag hade fått plats längst ut på kanten på höger sida och då såg jag inte allt på scen. Så om du beställer biljett till föreställningen: se till att få plats mer i mitten av salongen och absolut inte på högerkanten.

Beckett är en av mina absoluta favoritdramatiker. Wikipedia har en hygglig biografi om honom som jag här delar vidare:
Beckett skrev i första delen av sitt författarskap mest lyrik och prosa på engelska. Han undervisade i engelska vid École Normale Supérieure i Paris under 1928–1929. Efter en uppgörelse med sin mor 1937 flyttade han permanent till Paris.1938 debuterade han som romanförfattare med Murphy innan krigsutbrottet och den tyska ockupationen tycks ha avbrutit hans litterära verksamhet. Under andra världskriget deltog han aktivt i den franska motståndsrörelsen och tvingades att fly till Roussillon i södra Frankrike för att undgå nazisterna, där han fullbordade den märkliga experimentella romanen Watt. Han fortsatte också sitt motståndsarbete och belönades efter kriget av den franska staten med medaljerna Croix de Guerre (Krigskorset) och Medaille de la Résistance (Motståndsrörelsens medalj).

Beckett övergick till att skriva helt på franska efter kriget, då pjäser som En attendant Godot, (I väntan på Godot, 1952) tillkom, tillsammans med Fin de partie (Slutspel, 1957) och Happy Days (Lyckliga dagar, 1962). De är lysande exempel på vad den engelske kritikern Martin Esslin kallade ”det absurdas teater” och som i Sverige kommit att få beteckningent absurdism. Beckett anses vara en av de främsta företrädarna tillsammans med Eugène Ionesco, Harold Pinter och Fernando Arrabal. Under senare år skrev Beckett omväxlande på engelska och franska och översatte genast sina arbeten till sitt andra språk.

Beckett belönades 1969 med Nobelpriset i litteratur. Motiveringen löd: ”För en diktning som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning.” Valet var dock kontroversiellt inom Svenska Akademien. I ett utlåtande från 1963 var Anders Österling starkt kritisk till hans kandidatur och ansåg att han ”skulle nära nog betrakta ett Nobelpris åt honom som en absurditet i hans egen stilart”.Vid ett samtal ett par år innan han fick priset kallade han det ”that annual joke” – det där årliga skämtet.

Beckett reste emellertid aldrig till Stockholm för att ta emot priset utan skickade sin vän och förläggare Jérôme Lindon.

Lars Lind och Peter Andersson i Slutspel.

I rollerna:
Hamm: Peter Andersson
Clov: Lars Lind
Nagg: Ingvar Hirdwall
Nell: Anita Ekström

Foto: Petra Hellberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Peter Andersson, Samuel Becket, scenkonst. Thommy Berggren, slutspel, Teaterkritik

Fosterlandet på Göteborgs stadsteater: Det finska kynnet blottas i märkvärdigt maraton

27 februari, 2015 by Mats Hallberg

fosterlandet

Fosterlande
tAv Lucas Svensson
Regi Anna Takanen
Premiär 25 februari 2015 på Göteborgs stadsteater

Jag har som hastigast träffat Kjell Westö och med stor behållning läst några av den prisade finlandssvenske författarens romaner. Han är en av dem som medverkar med text i det mycket påkostade tvåspråkiga programmet. Westö har liksom regissör Anna Takanen, indirekt erfarenhet av historiens största evakuering av barn. Deras pappor skickades nämligen till Sverige för att de skulle få slippa umbäranden. Finska föräldrar sände omkring 72 000 krigsbarn till svenska fosterföräldrar och barnhem, varav cirka 15 000 blev kvar. Min mamma hade ett sådant barn i sin småskoleklass. Av denna dramatiska omflyttning har Göteborgs största talteaterscen gjort en mastodontsatsning. För manus står Lucas Svensson, numera dramaturg på Stadsteatern, vars estetik kan vara ganska utmanande. Vad jag förstått har Takanen också lämnat bidrag till pjäsen.

fosterlandet2Uppsättningen kändes ojämn och minst sagt tung i gumpen. Ett definitivt problem är formatet. Uppsättningen varar i i omkring fyra timmar och fyrtio minuter inklusive två pauser. Längden i sig skulle kunna hanteras bra av mottagaren, om det funnes samma spänning som i lika långa Bibeln för några år sedan. Men här blir tyvärr första akten på tok för mastig. När krigsbarnet själv efterhand träder fram i helfigur som pensionerad polis och brottningstränare (Iwar Wiklander) återtar pjäsen greppet om åskådaren. Att man bestämt sig för att göra Fosterlandet lika tillgänglig oavsett om biljettinnehavaren bara behärskar svenska eller finska, gör att detta drama stundom tappar styrfart. Ändå används textmaskin ganska flitigt. Väldigt konstigt blir det några gånger när någon karaktär växlar över till det språk hen sagt sig vara oförmögen till. Sedan ska tilläggas att hela ensemblen har pluggat in ett antal finska fraser, vilket i sig är mäkta imponerande.

På 80-talet såg jag Willy Russells musikal Blodsbröder både i London och i Göteborg. Denna publiksuccé som här hemma sågades friskt av sura recensenter, handlar om enäggstvillingar som genom en adoption får totalt motsatta liv. Åtminstone krigsbarnet vars förnamn försvenskas till John, är ivrig att betona skillnader och antyda orättvisor gentemot sin bror som blev kvar i Finland (Thomas Backlund). Pjäsen erbjuder roliga och rörande scener mellan de bröder som i pjäsens nutid umgås i fin förbrödring. Vad beträffar deras telefonsamtal utan substans, blir det lite för mycket av den varan även om vi skrattar gott första gångerna.

Berättandet hoppar kronologiskt mellan 40-talets krigsår och 2007 när finska nationen jubilerade. Den som först gör entré är Johns ömsom aggressiva, ömsom kärlekstörstande dotter ( Tanja Lorentzon); som i och med att hon skrivit boken Fosterlandet är dramats sammhållande länk. Medan hennes far grubblar på deras relation och sin livsinställning, är det istället hon som blivit traumatiserad. Apropå tidens gång återkommer en nyckelreplik från Birgitta Ulfssons ådersdigna Elsa: Var börjar historien? Ett obegripligt nedslag görs när vi landar i en mytomspunnen konsert på Ullevi med the Boss -85 (jag var där). Visst är det kul att få lättsamt agerande till rockstomp, Mattias Nordkvist i ömsint akustisk version av I´m on fire samt spektakulär breakdans. Men även om mellanspelet piggade upp, var det oerhört malplacerat. Hjäpler inte att bröderna umgicks förtroligt i samband med att de besökte konserten. Stördes också av frossandet i schablonbilder från ett Finland som slets i tu av krigets fasor. Ynglingarna i uniform var ordkarga och tafatta. Flickorna var fulla av kättja och sprit som de halsade från medhavda pluntor. Kvinnor som i bastun piskade varandra med björkris var en annan typisk schablon. Lagom sorgen tangosång levererades förstås, både från scen och i foajén under pauserna. På ett ofta övertydligt sätt förmedlas att finländare ger uttryck för direkta sinnesrörelser, inga finesser. Den unga heta Elsa påpekar att hon och den blivande barnafadern agerar i fel ordning när de dansar efter att kroppsligt förenats.

Jag har inte nämnt scenografin. Jag kan visualisera de cyklande militärerna, John med brynja och sportbag, den döende Elsa i sin sjukhussäng, de roterande pontonbryggorna, interiören från Finska föreningen samt ett klipp ur filmen Okänd soldat. Vid scenens vänstra sida fanns det piano som kompositören Matti Ollikainen trakterade. Han är en utomordentlig teatermusiker som jag hört i energiska Franska trion. Matti är en mycket positiv tillgång för hela detta jätteprojekt. Vill understryka att det otroligt rutinerade paret Ulfsson & Wiklander gör helgjutna insatser. Med den äran tacklar de ett knepigt manus med en del egendomliga replikskiften. Av birollerna gillar jag främst Johan Gry i rollen som finne med bred göteborgsdialekt och Emelie Strandberg som omtänksam fostermamma. Vidare bör nämnas de många barnstatisterna som tillför en stark känslomässig dimension.

Hade uppsättningen reducerats med halvannan timme hade jag kanske varit lika entusiastisk som den premiärpublik som nästan omedelbart gav stående ovationer. Det var för komplext för mycket bredvid-material och för mycket språkövningar för att till fullo tilltala mig.
fosterlandet3

Foto: Ola Kjelbye

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Fosterlandet, Göteborgs stadsteater, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Recension av nypremiär på scen för Håpas du trifs bra i fengelset

27 februari, 2015 by Lotta Altner

Håpas du trifs bra i fengelset

Håpas du trifs bra i fengelset
– Nypremiär med teater Moped på Kilen (Fri scen), Stockholmsstadsteater 26/2 2015

I ett isolerat och skumgummilikt rum på scen börjar kvällens dramatisering. I detta rum, ser vi dessutom en kraftfull damsugare (en s.k. industridammsugare som man kan suga upp grus och cement med i verkligheten – fråga mig inte hur jag vet det!) och en domarläktare för tennis. Fantasin rusar iväg på mig som ett sockerrus. Man vet att det inte kommer att bli lätta samtal här. Tänk så mycket skit som måste sugas upp och vilka domar som kan behöva fällas. En kvinna kommer in på scen och man förstår att hon med blandade känslor ”måste” besöka ett gruppsamtal med en terapeut för sin bror skull.

Det är med stor befrielse som dramat, för en gångs skull, handlar om missbruk ur de anhörigas perspektiv (även kallade medberoende). Tack och lov behöver vi inte frossa i varför någon har ett missbruk, utan hur det påverkar de som står närmast när någon anhörig har detta problem. Dramatiseringen gör inte missbrukaren på något vis mindre eller utan problem, man lyfter dock upp den maktlöshet som man utsätts för som anhörig. Hur länge ska man orka? Hur mycket ska man behöva stå ut med? Får man någonsin säga att nu är det nog?
I drygt en timme spelar en skådespelare på scen och inte en enda gång är det jobbigt eller ointressant. Nanny Nilsson gör en strålande insats som lyckas behålla sin rollkaraktär fokuserad och trovärdig så länge. Ibland kanske budskapet leverades något snabbt och lätt sluddrigt, men vad kan man förvänta sig på en premiär, när man är helt ensam med att ansvara för energins klimax på scen.

När rollkaraktären frågar sig om man har rätt att säga nej till att vilja kännas vid sin bror igen, förstår man hennes känsla precis. För hur många gånger ska våra nära och kära få lov att stjäla våra liv och gång på gång göra oss besvikna? Ska man ännu en gång engagera sig för att till sist för hundrade gången bli så där besviken, eller får det lov att vara nog och nej tack och försvinn ur mig liv. För om jag vill och måste välja bort någon, kan jag inte få lov att göra det då? Ska jag känna skuld när jag inte kan eller vill förlåta mer. Måste man ha disfunktionella människor i sitt liv bara för att man är släkt?

När rollkaraktären Annie plockar dammråttor mellan skumplattorna eller ur damsugaren, känner man bokstavligen hur hon hanterar skiten hon fått utstå. Med alla medel försöker hon organisera eländet och till sist gömmer hon smutsen genom att trycka in den i ett hål i väggen. Hon orkar inte riktigt ta tag i det. Hon konstaterar, ”Alla dör på sitt sätt” och ”jag önskar att det var värt besväret”.

I någon form av tvetydig hoppfullhet slutar kvällens monolog. Reptilhjärnan i henne fungerar lika mycket till ena som till andra hållet, och ger inga klara svar kring hur vi måste göra. En medberoende är ju inte heller mer än en vanlig människa trots allt.

Efter föreställningen ingick ett samtal med författaren till boken med samma namn. Genom Susanna Alakoskis fick vi veta att hennes ”kall” i sina böcker handlar mycket om just missbruk och anhörigas frågor och situation pga. det. Jag ser fram emot att få följa hennes fortsatta karriär. Samtalet gav en skön avslutning på kvällens föreställning, med en ganska snygg rosett på en lortig påse.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 186
  • Sida 187
  • Sida 188
  • Sida 189
  • Sida 190
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 293
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Tre pjäser av Harold Pinter: … Läs mer om Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Miss Li, Avicii Arena, Betyg: 3 … Läs mer om Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 … Läs mer om Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Sjung för mig Arja Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Betyg 4 (5) Det är Genom Natten som … Läs mer om Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

I den brittiska kriminalserien Skulden … Läs mer om Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

A busstop in Vasco da Gama Av Dan … Läs mer om Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in