Håpas du trifs bra i fengelset
– Nypremiär med teater Moped på Kilen (Fri scen), Stockholmsstadsteater 26/2 2015
I ett isolerat och skumgummilikt rum på scen börjar kvällens dramatisering. I detta rum, ser vi dessutom en kraftfull damsugare (en s.k. industridammsugare som man kan suga upp grus och cement med i verkligheten – fråga mig inte hur jag vet det!) och en domarläktare för tennis. Fantasin rusar iväg på mig som ett sockerrus. Man vet att det inte kommer att bli lätta samtal här. Tänk så mycket skit som måste sugas upp och vilka domar som kan behöva fällas. En kvinna kommer in på scen och man förstår att hon med blandade känslor ”måste” besöka ett gruppsamtal med en terapeut för sin bror skull.
Det är med stor befrielse som dramat, för en gångs skull, handlar om missbruk ur de anhörigas perspektiv (även kallade medberoende). Tack och lov behöver vi inte frossa i varför någon har ett missbruk, utan hur det påverkar de som står närmast när någon anhörig har detta problem. Dramatiseringen gör inte missbrukaren på något vis mindre eller utan problem, man lyfter dock upp den maktlöshet som man utsätts för som anhörig. Hur länge ska man orka? Hur mycket ska man behöva stå ut med? Får man någonsin säga att nu är det nog?
I drygt en timme spelar en skådespelare på scen och inte en enda gång är det jobbigt eller ointressant. Nanny Nilsson gör en strålande insats som lyckas behålla sin rollkaraktär fokuserad och trovärdig så länge. Ibland kanske budskapet leverades något snabbt och lätt sluddrigt, men vad kan man förvänta sig på en premiär, när man är helt ensam med att ansvara för energins klimax på scen.
När rollkaraktären frågar sig om man har rätt att säga nej till att vilja kännas vid sin bror igen, förstår man hennes känsla precis. För hur många gånger ska våra nära och kära få lov att stjäla våra liv och gång på gång göra oss besvikna? Ska man ännu en gång engagera sig för att till sist för hundrade gången bli så där besviken, eller får det lov att vara nog och nej tack och försvinn ur mig liv. För om jag vill och måste välja bort någon, kan jag inte få lov att göra det då? Ska jag känna skuld när jag inte kan eller vill förlåta mer. Måste man ha disfunktionella människor i sitt liv bara för att man är släkt?
När rollkaraktären Annie plockar dammråttor mellan skumplattorna eller ur damsugaren, känner man bokstavligen hur hon hanterar skiten hon fått utstå. Med alla medel försöker hon organisera eländet och till sist gömmer hon smutsen genom att trycka in den i ett hål i väggen. Hon orkar inte riktigt ta tag i det. Hon konstaterar, ”Alla dör på sitt sätt” och ”jag önskar att det var värt besväret”.
I någon form av tvetydig hoppfullhet slutar kvällens monolog. Reptilhjärnan i henne fungerar lika mycket till ena som till andra hållet, och ger inga klara svar kring hur vi måste göra. En medberoende är ju inte heller mer än en vanlig människa trots allt.
Efter föreställningen ingick ett samtal med författaren till boken med samma namn. Genom Susanna Alakoskis fick vi veta att hennes ”kall” i sina böcker handlar mycket om just missbruk och anhörigas frågor och situation pga. det. Jag ser fram emot att få följa hennes fortsatta karriär. Samtalet gav en skön avslutning på kvällens föreställning, med en ganska snygg rosett på en lortig påse.