Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten
Av Simon Stephens
Efter en roman av Mark Haddon
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regi Kjersti Horn
Scenografi och kostym Erika Magnusson
Ljus Markus Granqvist
Ljud Michael Breschi
Ljud Håkan Åslund
Kompositör Erik Hedin
Mask Trille Hvidfeldt
– Premiär på Stockholmsstadsteater den 18e april 2015
Det är en djup och klinisk scen i vitt och svart som lyser mot oss på Stadsteaterns Klarascen. Något är ganska obehagligt och för fyrkantigt. Men trots det här intima och närgående ljuset i den kalla lådan, så väljer man inledningsvis att visa en dödad hund avdramatiserat. Man markerar ett avstånd genom att demonstrativt hälla ut s.k. blodsfärg på golvet och låta flaskan stå kvar. Allt för att visa att en hund blivit mördad av en tjuga där. Så ena stunden är luppnärhet obehagligt närgången och nästa målar man på med clownsmink! Någonstans har nog någon försökt vara lite tramsigt politiskt korrekt, känns det som. Jag tror att en publik helt självklart skulle kunnat hantera lite mer dramatik och verklighetsbaserad gestaltning av ett mord på en hund, utan att tro att det var plågsamma djurförsök på scen. Därmed börjar pjäsen mer platt än vad man skulle kunna önska.
Handlingen reser sig dock genom att man snabbt förstår att den här historien med den mördade Wellington, berör Christofers liv och vardag på ett mycket bokstavligt vis. Han vill verkligen gå till botten med dess bortgång, ”jag tycker hundar är lika viktiga som alla andra”. Det är väl också i den andan som hela pjäsen sedan fortsätter. För visst är det så att vi alla upplever att vi är lika viktiga som alla andra, åtminstone i våra egna liv. Vi letar ständigt efter den bekräftelsen.
Men vad gör en mor och en far som har ett barn med väldigt speciella behov som Christoffer? Om behoven är rimliga kan man naturligtvis le åt dem, och som förälder gör man säkert allt man kan för sitt barn så länge det är möjligt. Det spelar ju ingen roll att du bara äter vita bönor i tomatsås, så länge du får i dig allt som din kropp behöver. Men vad händer när du som förälder också har väldigt speciella behov? Du behöver få känna dig behövd. Du behöver få lov att vara i centrum också. Hur överkommer man behovet av det när ditt barn suger ur all livskraft ur dig? Kan man det? När får det lov att vara nog? Får man som förälder verkligen ge upp på sitt barn och konstatera att nu är det nog? Nu rymmer jag! Dessutom, hur ska en ny partner i en relation orka med dessa styvbarn? Är det rimligt att kräva det av den andra parten som inte är förälder till ditt barn!? För innerst inne är vi ju inte mer än människor. Eller hur känner du?
Vi lever i en värld där vi ständigt sätter diagnoser på varandra, ”du vet jag är ju lite depressiv i mina beteenden!”, ”ah lyssna inte på honom han pratar så mycket. Han har Asberger, så det får man leva med” och ”ja du vet ju hur folk med alkoholproblem är”. Självklart är det bra med dessa förklaringar och naturligtvis ska vi ha överseende och hjälpas åt, men var går gränsen för vad vi orkar med!? Är det någonsin okej att kräva något i alla fall!? ”jag är en sådan som har svårt för martyrer och gillar helst när folk snackar mindre och gör med”. I den här pjäsen får vi se hur två föräldrar tror att de gör sin son rättvisa genom att gömma sig bakom hans speciella egenheter. De vill ha närhet till honom på sina villkor, när allt han ber om och behöver är struktur, lugn och ro, enskildhet och få lov att prestera ett stort A på det där mateprovet. De ljuger för honom, för att de inte kan hantera sig själva, sina fel och brister som föräldrar, i kombination med hans speciella behov. De gömmer sig mest bakom hans egenheter, utan att kanske själv ta tag i sina egna först. Gång på gång säger de, ”de ordnar sig”, fastän det inte alls kommer att göra det. Ständigt påvisar de, ”du måste bara börja lita på mig igen” och det kanske han inte alls ska göra. Kanske skulle man vilja hjälpa Christoffer att slippa sina föräldrar. För vet du, man kan aldrig vara tillräckligt noga med valet av föräldrar.
David Fukamachi Regnfors (Christoffer) gör en väldigt trovärdig tolkning av en tonårskille med Asberger. De sk. logiska resonemangen för hans beslut har manusförfattaren gjort ett mycket bra arbete med. Jag misstänker att Simon Stehens verkligen känner någon intressant person med speciella behov.
Kvällens största besvikelse är scenografin. Scenen är alldeles för stor och skapar inte någon gång någon rumskänsla eller tillhörighet. Att skådespelarna sitter på sidan av scenen och ser på och byter från att vara sig själva och sedan olika karaktärer i pjäsen då och då, ger enbart ett rörigt och oprofessionellt intryck. Man vet inte när de är dem själva eller när de spelar en nödvändig karaktär. Ibland känns det också omotiverat varför det promenerar runt eller står med huvudet mot väggen bakom, i en konversation.
Med ett leende på läpparna kan jag dock beskåda kvällens dansinsats. Den är utan tvekan en mycket stor bärare av ett gott och viktigt budskap i pjäsen. Det är något som vi alla kan ta till oss i vår dagliga kamp med oss själva och andra, dvs skam den som ger sig, alltid retar det någon.
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Christopher David Fukamachi Regnfors
Siobhan Petronella Barker
Ed Jakob Eklund
Mrs Shears Gunilla Röör
Judy Helena Af Sandeberg
Roger Gerhard Hoberstorfer
Mrs Alexander Claire Wikholm
Father Peters Sven Ahlström
Rhodri Peter Gardiner
–
Övriga roller Ensemblen
