Fruktkabaré med Gunnel och Gudrun
Regiöga: Carolina Frände
Kostym: Jenny Kronberg och Gudrun Rösnes
Koreografi: Catharina Allvin
Mask: Carina Saxenberg
Urpremiär 12 april på Kafé Klara
Att se på teater mitt på dagen, i enbart en timme eller så, ger ett väldigt behagligt upplägg. När man dessutom vet att man kommer att få en liten fruktsallad till, kan man inget annat att känna lättsamhet för ”Soppteaterns” föreställningsform. I en familjär stämning kollade karaktärerna av publiken, för att alla ska känna sig redo och på plats. Båda skådespelarna gick runt och hälsade på de barn och vuxna som vill hälsa. På en gång inger de oss den djupa vänskap som trovärdigt gestaltas mellan dessa två äldre kvinnor.
Det är inte ofta den ”äkta” vänskapen återges på scen och framför allt inte två äldre kvinnors vänskap. Man talar inte heller speciellt ofta om hur djup kärleken kan vara som finnas just vänner emellan. Trots att de är fler vänskapsband som håller genom årens lopp, än kärleksband.
Daniel Nyström och Per Öhagen, gestaltar denna totalt ”tajmade” kvinnliga vänskap på en bedårande vis. Det är en sådan närhet och djupet dem emellan att man önskar att alla pensionärer kunde få lov att ha en sådan vänskap att luta sig emot på gamla dar.
Föreställningens enda stor problem, är handlingen. Den saknar naturlig början och mitt. När slutet kommer och de senaste 45 minuterna förklaras av Gunnel och Gudrun, tänker man ”Tack gode Gud för det”. Tyvärr förlorar tanterna många av barnens uppmärksamhet eftersom de inte förstår det som händer i pjäsen. Vi vuxna kan njuta av lite lätt komik och roliga rörelser på scen, utan en konkret handling – bara för att det är lite skoj. Men även om man i kabaréer är vana vid skilda nummer efter varandra, så bör de åtminstone ha lite logiska övergångar. Tyvärr saknades det helt. När förklaringen till denna otydlighet serveras, önskar man att man hade fått veta den informationen i början. Då hade vänskapen blivit ännu finare, mer nyanserad och härligare i magen.
Stor eloge ska dock ges till männen som spelade tanterna när det gäller deras kroppsspråk. Det är inte lätt att vara medelålders man och spela en gammal dam, utan att överdriva på en allt för ironiskt och komiskt sätt. De återgav underbart trovärdiga rörelsemönster. Tanterna var så söta ibland att man ville ge dem en liten kram eller bara bära deras saker.
I rollerna: Daniel Nyström och Per Öhagen
