Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Otroligt genomarbetad och slagfärdig feministshow – Slå pattarna i taket på Folkteatern i Göteborg

by

slapattarnaitaket

Slå pattarna i taket
Av: Bianca Kronlöf, Tiffany Kronlöf och Thom Gisslén
Kompositör/musik: Tiffany Kronlöf och Thom Gisslén
Scenografi & kostym: Daniel Åkerström Steen
Ljusdesign: Moa Viltok (från Folkteatern)
Mask: Daniela Krestelica
Urpremiär: 17 september 2015 på Folkteatern Göteborg

2013 såg jag Men det skulle ni aldrig våga och i fjol recenserades för Kulturbloggen succén Gruppen kartlägger den svenska teatern. I dessa gästspel på Folkteatern var Bianca Kronlöf en central figur. I satirserien Full patte på SVT flow sammanstrålade hon med sin två år yngre syster Tiffany. Deras sprillans nya cabaret är i vanlig ordning producerad av Riksteatern. Till sitt innehåll har den ovanligt mycket sång och musik i sig. Med på scen finns en trio under ledning av gitarristen Thom Gisslén, en trio som också medverkar i ett antal sketcher.

För den som händelsevis har missat systrarna, bör betonas att de har väldiga anspråk, vet hur man gör avtryck. Minst sagt intensivt kroppsspråk, forcerade skrikiga röster, fulländad behärskning av coola poser, sanslösa hypersnabba texter och oemotståndlig energi. Listan på vilka uttryck deras estetik tar sig kan göras lång. Man ber inte precis om ursäkt för sin existens och sina åsikter, tvärtom. Själva poängen är att ösa på i maxfart, även om det samtidigt handlar om att skapa vi-känsla. Snappade efteråt upp att en ganska ung kvinna ur publiken kände sig både överkörd och lycklig. Systrarnas explosiva humor döljer inte på något sätt deras motor, vreden över orättvisor. Man vill beröra, bejaka och bekräfta, vilket lyckas dem utomordentligt väl.

Musiken är tung och larmig, rytmisk och emellanåt lite gnisslig. Knappast någon slump att Gisslén är anlitad som kompositör då han tidigare samarbetet med Tiffany, en artist som mest ägnat sig åt rapp och reggaeliknande tongångar. Med sig har kompositören Jonas Pomo på klaviatur/ bas och trummisen med artistnamnet Neva Deelay. Jag gillar denna inramning, fast det jag tar med mig är Bianca & Tiffanys röster och rörelsemönster, sångerna och budskapet. Ska noteras att systrarna gör mycket goda insatser när de rappar och sjunger. Låttexterna görs extra tillgängliga genom att de för det mesta visas på en skärm.

Ibland förenklar de och hårdvinklar, men att här invända mot påståenden och polemik känns totalt fel. Båda besitter en enorm humanistisk urkraft, vilket gör dem super-angelägna i samtidsdebatten. Förtjusningen i upprepningar och överdrifter är påtaglig. De svingar bland begrepp som ”ta det som en man”, politisk korrekt” , ”vit kränkt man” , och ”omvänd rasism”. Bianca är precis så omåttlig och frenetisk i sitt överspel som förväntat, vare sig målbilden är att ta sig till toppen av Afrikas högsta berg eller att ragga på krogen för att begära tillfredställelse. Att de båda 80-talisterna fortfarande är så fixerade vid att vara sexuellt explicita och att se orgasm som en mänsklig rättighet, förvånar mig en smula. Monologen, sången och interagerandet med den fullsatta salongen när två fingrar i luften fungerade som erotisk bejakelseprocess, var en definitiv höjdpunkt enligt mig och andra.

Eftersom uppsättningen är rubricerad som cabaret går 1 ½ timme snabbt. Klädbytena är många, liksom skiftningarna av ämnen och känslolägen. Bestående intrycket är att här gick det undan utan att spara på effekter. Biancas You tube -karaktär Snubben med sin halvfåniga mustasch och mössa, passar perfekt som utfyllnad i väntan på nästa tablå. Med sina förnumstiga kommentarer där inte lyckas upprätthålla fasaden av att vara medveten blir han oerhört komisk. Det är antagligen förlösande för den övervägande kvinnliga publiken att få skratta åt hans klantiga formuleringar, även jag har roligt. Ska kanske inte avslöja en annat framgångsrecept. Jag tänker på finalnumrets utformning. Vill bara antyda att det var ett smart grepp att positionera oss betraktare.

Systrarna med sina pådrivande musiker ska ut på turné efter att ha levererat Slå pattarna i taket till göteborgarna. Det var här i stan som Bianca för fyra år sedan examinerades från Teaterhögskolan Deras show får inte missas av alla vidynta själar som är sugna på en happening med patos. Ni tjejer vars drivkraft är att inte bara hänga med utan rent av vilja ta täten, ni blir stärkta av att underhållas och upplysas av två scenpersonligheter som skulle kunna utgöra förebilder. Vi andra, i mitt fall ”halvintellektuel”l man 55+, är tacksamma för att få tittat på och tittat in i en värld som har vissa beröringspunkter med våra liv.

Medverkande: Bianca Kronlöf, Tiffany Kronlöf
Musiker: Thom Gisslén, Dijle Neva Yigitbas (Neva Deelay), Jonas Pomo

Ladykillers på Oscarsteatern – rolig och varm föreställning som bärs av skådespelarnas komiska talang

by

lady_MB-3217

Ladykillers
Översättning Edward af Sillén
Reg Emma Bucht
Premiär på Oscarsteatern 16 september 2015

Ladykillers på Oscarsteatern är en rolig och lättsam komedi som fungerar mycket bra, tack vare att varenda en av skådespelarna är perfekt i sin roll. Huvudrollen som den gamla, lätt förvirrade damen Mrs Wilberforce gör Suzanne Reuter. Hon får applåder direkt när hon stapplar in på scen, sminkad och till ett kvinna i åttioårsåldern, med sned rygg och vitt hår. Hon äger scenen som Mrs Wilberforce och visar än en gång att hon är en av våra skickligaste svenska komiker.

Föreställningen är helt beroende av att skådespelarna är bra. Det är den typ av kategori där karaktärerna är något överdrivna, vilket kräver sin skådespelare. Det måste vara rätt tajming mellan karaktärerna och de får inte spela över, då blir det lätt löjeväckande. Gänget Suzanne Reuter, Johan Rheborg, Jonas Karlsson, Leif Andrée, Shebly Niavarani och Jacob Nordenson klarar utmaningen galant. Det är väl någon enstaka gång som tajming inte är helt rätt och något blir överdrivet, men det gör inget för helheten. Var och en måste vara direkt handplockad för sin roll, de passar alla så perfekt för sina olika karaktärer. Johan Rheborg som den väldigt snälla majoren som gärna går i klänning, Shebly Niavarani som den mer hårdhudade gangstens (åtminstone på ytan), Leif Andrée som den inte särskilt smarte Mr Lawson, Jonas Karlsson som den vältalande professor Marcus som gör allt med stil också när det går åt skogen och Jacob Nordenson som den fyrkantige polismannen.

lady-2421Ladykillers är ursprungligen en brittisk film från 1955 med Alec Guiness och Peter Sellers i huvudrollerna. Den blev sen omgjord i ny filmversion 2004 av Ethan och Joel Coen med Tom Hanks i rollen som professor Marcus och handlingen förlades till den amerikanska södern. Teaterversionen kom först 2011 och hade premiär på Liverpool Playhouse Theatre.

I regi av Emma Bucht är det en varm skrattfest där en äldre dam får vara något av föreställningens hjälte. Handlingen kretsar kring Mrs Wilberforce som bor ensam i London och vill hyra ut ett rum och får en professor Marcus som hyresgäst. I själva verket är professorn ledare för ett gäng bankrånare som planerar ett rån mot en värdetransport. Det blir förvecklingar och inget går som man väntar sig.

Den är helt enkelt jätterolig men bygger helt på att skådespelarna är så bra. Spelet bygger på en slags överdriven spelstil där alla karaktärer är lätta att skratta åt.

Jag skrattade gott och gick hem med lätta steg, även om föreställningen inte tar itu med de stora existentiella frågorna eller lär mig så mycket nytt om att vara människa och inte direkt är någon trovärdig historia. Fast på sätt och vis säger den ändå en del av hur människor är, hur män behandlar äldre kvinnor och hur polisen kan agera.

Den är överraskande och tar en del oväntade spår – och faktiskt finns det en liten fråga i slutet som vi inte får bestämt svar på utan måste fundera på själva. Det är bra. Är allt planerat från början – eller är det ren slump?

 

lady-2641

lady_MB-2898

Tankar efter premiären av Beckomberga på Elverket, Dramaten

by

beckomberga

Beckomberga
Av Sara Stridsberg
Regi Annika Silkeberg
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Peruk och mask Lena Strandmark
Musik Fredrik Arsæus Nauckhoff
Premiärföreställning på Elverket, Dramaten 12 september 2015

Föreställningen är redan igång när vi stiger in i lokalen på Elverket. Utan förberedelse kastas vi in i mentalsjukhusets uppluckring och nedläggning. Kanske skulle man kunna tro att alla tidigare inlagda nu kommer att jubla av glädje när de vid stängningsdags har möjlighet att lämna platsen. De kan nu ta bussen därifrån som går varje halvtimme.

beckomberga2Scenen har en lugn grön bakgrund som skulle kunna få vilken orolig själ som helst att sova bättre om nätterna. Men det är inte en avdelning av lugna och trygga patienter vi får möta. Det är trasiga människor som gör sig själva och andra mycket illa. De flyttbara glasvägarna mellan dem på scenen ger mig sken av dess avskildhet, instängdhet och vår oförmåga att kunna mötas på samma planhalva. Verkligheten blir aldrig densamma för någon. Vi ser varandra genom oslipat glass där skuggor och färger bryts med skilda linser.

Det är så lätt att till en början tycka synd om dem; mannen som suttit inne i över 60 år och som inga andra vänner har utanför, kvinnan som blev övergiven av sin man och ”tappade” förståndet eller mannen som försökte ta livet av sig för att han inte tyckte han hade något att leva för. Inledningsvis faller man lätt in i denna förenkling av verkligheten. Man tänker också ”stackars satar” och skönt att det inte skulle kunna hända mig. Men när du ser deras anhöriga och hör deras berättelser p.g.a. dessa patienter, så ser man deras utsatthet, fallenhet och lidande som både kan födas och ärvas. Det innebär att det hade kunnat vara du eller jag som hamnade på den där avdelningen. Psykisk hälsa är ett förfärligt lotteri, där ens psyke lever i en roulett.

I uppsättningen visar man b.l.a. på barnets enorma utsatthet när en förälder slutar vara förälder och tar sitt ansvar för det. Den unge slår nästan knut på sig själv för att pappans ska ge henne den faderskärlek som hon så desperat längtar efter. Hennes strävan blir självdestruktiv för att få någon typ av uppmärksamhet. Detsamma gäller i all den tvåsamhet som inte är jämbördig, där den ena utnyttjas och drivkraften enbart blir den andre.
Jag tycker nog att det fanns scener som man skulle ha kunnat ta bort. Vissa repliker som inte var tillräckligt nödvändiga för handlingen. Föreställningen höll inte ett tillräckligt högt tempo för att kunna trollbinda publiken i tre timmar. En del av berättandet kändes också likartat eller oviktigt i sammanhangen. Eftersom det var så många skådespelare på scenen kanske man hade kunnat välja bort någons berättelse, utan att för den skull förlorat stämning. Dessutom var många utgångspunkter för det dramatiska berättandet liknande, vilket gjorde att det med tiden förlorade viktig kraft.

Det mest fantastiska med föreställningen var att det trots allt elände och besvärliga öden för intagna och dess närstående, levereades en hel del bitande humor. Mitt i all sorg kunde de mentalt instabila ibland leverera helt träffsäkra kommentarer och ge varandra en och annan satirisk gliring. Dessa få, men regelbundna tragikomiska inslag var bärande och ledde till att man inte gick därifrån med ett sorgligt leende på läpparna.

Det som slår mig mest efter föreställningen, är det faktum hur svårt det är att mötas och skiljas med sina närstående, när man inte kan finna vägar för att förstå varandra på något sätt. När kommunikationen aldrig blir genuin och äkta. Vi har ju ibland helt skilda världsuppfattningar, behov och drivkrafter. Det gör ont när man bultar på dörren, men aldrig släpps in. Dessutom är det ju så, att hur mycket kan våra närstående kräva att vi ska bära upp dem i deras eventuella tillstånd!? Vad gör du när du står inför faktum att deras liv kräver så mycket att du kommer att ätas upp. För det finns verkligen människor som ”inte vet vad det betyder att bli frisk” och som gärna vill vara huvudrollsinnehavare i allas liv. Tänker du nöja dig med att vara statist i ditt eget liv!?

Medverkande
Emma Broomé, Danilo Bejarano, Rebecka Hemse, Alexandra Drotz Ruhn, Anna-Lena Hemström, Reuben Sallmander, Inga-Lill Andersson, Rolf Skoglund, Christopher Wagelin, Kristina Törnqvist, Jan Waldekranz, Magnus Ehrner

Foto: Roger Stenberg

beckomberga3

beckomberga4

För säkerhets skull på Klara soppteater – träffande och tankeväckande

by

For sakerhets skull

För säkerhets skull
Av: Per Naroskin
Regi: Fredrik Meyer
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Gudrun Rösnes
Urpremiär 9 september 2015 på Klara soppteater, Stockholm

Går det att förebygga problem i en relation? Eller är parterapi förödande för ett kärleksförhållande? Soppteatern på Stockholms stadsteater tittar lite närmare på hur det kan gå till hos en familjerådgivare i ett roligt men träffande och tankeväckande drama om ett par som beställer tid för att gå i terapi i tid, i förväg, innan problemen dyker upp.

Lina och Anna har varit ihop i ett och ett halvt år och de är jätteförälskade. Åldersskillnaden mellan dem är 13 år, men de är väl inget som påverkar relationen? De är så kära och så förälskade och nej, de har inga problem i sitt förhållande. De har inte ens bråkat någon gång, inte direkt i alla fall.

Det brukar sägas att många par som går på parterapi gör det för sent. Förhållandet har redan spruckit för mycket när de bestämmer sig för att gå i terapi för att försöka rädda det som fått för många törnar. Därför kommer Lina och Anna på idén att förebygga framtida problem genom att gå i parterapi redan nu, innan de fått någon fnurra på tråden.

Annika Hallin och Angelika Prick spelar övertygande, det är lätt att leva sig in i dem. Hela föreställningen vilar på att de är så trovärdiga och äkta i sina roller.

Allt börjar mycket fint och lugnt men sakta närmar sig en jobbig sanning, eller i vilket fall en krävande situation. Hur klarar de att ta sig ur detta? Dramat ställer intressanta frågor som vi i publiken kan fundera vidare på och prata om.

Är terapi lösningen? Gräver terapin fram saker som skulle kunna ordnat sig med tidens gång men nu kommer fram för snabbt, för abrupt? Kan man använda terapi som vaccin?

Föreställningen ger inte svaren, dessa svar får vi söka själva – och det är helt klart meningen. Varför skulle en kort föreställning ge oss svar på en av livets stora frågor: hur vi lever tillsammans och klarar att hålla en relation vid liv länge. Föreställningen ställer viktiga frågor och det gör den bra, mycket bra. Det finns flera bottnar i spelet och mycket är upp till oss betraktare hur vi vill tolka och se det som sker på scenen.

Medverkande: Annika Hallin och Angelika Prick
Foto: Petra Hellberg

Klara soppteater

Ägget på Studion, Malmö Stadsteater ställer den viktiga frågan: Är vi verkligen vad vi ville bli?

by

aggetmalmo

Ägget
Av Lennart Hellsing
Regi: Anders Andersson
Scenografi och kostym: Karin Ragnarsson
Ljus: Sven-Erik Andersson
Premiär på Studion, Malmö Stadsteater, 5 september 2015

”Först vill man bli någonting. Sen tror man att man är det som man ville bli. Till slut blir man kanske det som man trodde att man var.” Lennart Hellsing

Lennart Hellsing är en författare som tar sin läsekrets på allvar, oavsett ålder. Barnboken Ägget gavs ut 1978 och behandlar frågor i grunden existentiella frågor som angår alla.

Pjäsen Ägget vänder sig till alla som känner sig inkluderade i gruppen ”fem år och uppåt”, vilket är de flesta. Jag var inte lite nyfiken på hur de skulle klara av att inte bara fånga utan behålla fokus hos en publik bestående av så pass unga barn.

Ägget spelas i Studion, den minsta scenen på Malmö Stadsteater. Vi är cirka 30 personer, ungefär hälften barn som är upp till tio år. De har byggt en intim miljö där barnen placeras på kuddar direkt på golvet och deras föräldrar på bänkar bakom. Det finns ingen direkt scen, eller också kan jag säga att hela lokalen är en scen och vi sitter alla på den.

Skådespelarna inleder med att presentera sig, och den person som sköter ljud, ljus och rök. De bränner av lite rök för att visa att det inte är farligt, frågar vilka som varit på teater förut, någon fråga om var de bor och nämner lite så där i förbigående att de hittat ett ägg och smyger med det igång pjäsen.

Scenen domineras ett av gigantiskt rede med ett lika gigantiskt ägg i. Jag får vibbar av ugglan Helges bo i den klassiska TV-serien ”Från A till Ö”. Så småningom kläcks ägget och ut kommer, inte Helge, men väl en fågelliknande varelse som mest påminner mig om Stig Vig, basist i Dag Vag.

De båda skådespelarna är väldigt duktiga på att inkludera barnen, de bjuds in som aktiva deltagare i vissa scener och får kloka svar när de barns vis kläcker ur sig en fråga. De har ju ännu inte lärt sig att det går inte för sig på teater.

Ägget tar upp livets stora frågor. Innan Ägget kläcks ställs frågan om vad som ska komma ur det. Samma frågar som alla gravida föräldrar ställer sig. De vet att de förhoppningsvis kommer att få minst ett barn, men det är också allt. När ägget är kläckt och fågeln kommer ut ställer den samma frågor som alla barn gör. ”Vem är jag?” Var är jag på väg”. Det nykläckta Ägget vill saker. Det vill bli starkare, större och vackrare.
Jag imponeras hur Ägget lyckas lägga sig på en nivå och använda en metod som passar de barn som finns framför dem, utan att förfalla till flams. De båda skådespelarna tar på ett väldigt professionellt sätt sin unga publik på allvar och det ska de ha all heder av.

aggetmalmo2Om jag ser Ägget ur ett vuxenperspektiv ser jag en kuslig parallell till dagens verklighet. Ägget kan ses som en symbol för det ofödda eller det väldigt unga barnet. Ett oskrivet blad med ett helt liv framför sig. Eller inte. Många av oss har sett bilden på den drunknade pojken Alan och de flesta av oss har känt fasa över bilden. Det finns ett cyniskt talesätt som säger att ”man kan inte göra en omelett utan knäcka nåra ägg”, vi måste alla ställa oss frågan om omeletten är värd priset. Om ett samhälles sanna måttstock hur det behandlar sina unga har vårt misslyckats å det allra skändligaste.

Jag återgår avslutningsvis till det inledande citatet av Lennart Hellsing.
”Först vill man bli någonting. Sen tror man att man är det som man ville bli. Till slut blir man kanske det som man trodde att man var.”

Är vi verkligen det vi ville bli? Om världens rasister och nättroll sätter en spegel framför sina ansikten och försöker se den tioåring de en gång var, försöker komma ihåg de drömmar de då hade. Är de idag verkligen vad de då ville bli.

Samma sak borde världens makthavare, men även de som ser sig själva som ”vanliga människor” göra. Är vi verkligen vad vi ville bli?

I rollerna
Erik Olsson, Sandra Stojiljkovic