Teaterkritik

Tankar kring Loranga på Orionteatern

26 september, 2015 by Lotta Altner

Loranga
Baseras på Barbro Lindgrens båda böcker ”Loranga, Masarin och Dartanjang” från 1969 och ”Loranga, Loranga” från 1970.
Regi: Sally Palmquist Procopé
Medverkande: Karin Bengtsson, André Nilsson, Kim Procopé och Per Sörberg Scenografi: Mats Sahlström & Johan Norlin
Kostym: Jonna Bergelin
Mask: Linda Sandberg
Ljud: Stefan Johansson
Ljus: Raimo Nyman
Premiär den 25 september 2015, Orionteatern

Det är i tt grovt sagolandskap som föreställningen tar sin början. Huset är stökigt, smutsigt och i flottigt gul femtiotals stil. Loranga går omkring i en tekansvärmare på huvudet och sonen Mazarin har bruna snickarbyxor. Båda är tufsiga, rufsiga och känns som syskon till chokladdryckspojken Plupp från Norrland.

Visst vet jag att föreställningen är baserad på barnböcker av Barbro Lindgren, men helt insatt i böckernas toner och pedagogik är jag inte. Under föreställningens gång slår det mig att handlingen är baserad på avsnitt ur böckerna och att många av barnen känner igen berättelserna och karaktärerna.

Min känsla är att man tryckt in en massa galenskaper och jag hittar inte direkt någon handling som ger ett avtryck efteråt. Jag avundas barnen som sett filmerna och läst böckerna och vet vem dessa karaktärer är. För som vuxen måste jag erkänna att de ibland känns de lite som att Peter Pan inspirerat de vuxna karaktärerna, dvs man är verkligen rädd för och aktar sig för att ta någon form av vuxet ansvar eller vilja växa upp.

et finns absolut en vits med människor som har barnasinnet kvar, men helt road blir jag inte hela tiden av denna ”tramsiga” pappa. Dock verkar barnen och den yngre delen av publiken förstå saker som jag helt enkelt inte uppskattar lika mycket. Jag tycker nog också att karaktärerna är lite för burleska för min smak. Samtidigt ler jag för barnen runt omkring mig skrattar så innerligt. Dom har roligare än jag.

Det mest spännande med föreställningen är förmågan till förlåtelse gentemot stöld, bedrägerier och fd fångar. Fängelser är mysiga och poliser vill man gärna följa med till stationen för det är ett spännande äventyr. På ett öppet och lättsinnat sätt värdesätter man det spontana och glada i varje situation – även i de tuffa situationerna. Inte heller läger man stor värderingar på renlighet, att arbeta och tjäna pengar. Det är mycket viktigare för karaktärerna att hitta på bus, göra skojiga utflykter och lura till sig massor av korv som man kan föda tigrar med i garaget.

Man skrattar dock lite för rått och elakt åt Dartanjang, Lorangas pappa som blir instängd i en vrå, bestullen och hyschad med. Hans förvirning och gestaltade demens och kluvna personlighet driver man med på ett sätt som gör att jag faktiskt blir lite illa berörd av vid några tillfällen.

När Loranga skrattar hysteriskt åt ”Tjuvens roliga näsa” går han precis hela vägen till gränsen för vad som är roligt, innan han lyckas vända det elaka till något fantastiskt, dvs att själv poängen är ju att våga ha en härligt rolig näsa. De bryter även här mot konventionerna dvs vad man får skratta åt eller inte. Väldigt befriade, men väldigt nära ”saved by the bell”.

Mest beundransvärd under kvällens gång är skådespelaren André Nilsson som byter rollkaraktär ett flertal gånger. Jag är mest förtjust i den arga gubben som beskyller Loranga och hans son för att det bor ugglor i hans brevlåda. Hans kroppskropp är den äldre snikne mannens och när han hoppar fram på ett ben ger han en känsla av Cleeses ”silly walk”. Jag skrattar mest.

Om du ska se föreställningen så ta med dig ett barn som läst böckerna och som kan förklara historierna bättre för dig. Då får du en avancerad sagokväll där allt och ingenting är möjligt.

Foto: Jonas Jörneberg

Göteborgs stadsteater: Markurells i Wadköping – både komedi och tragedi

26 september, 2015 by Rosemari Södergren

Markurells i Wadköping
Av Hjalmar Bergman
Bearbetning Dennis Magnusson
Regi Dennis Sandin
Premiär 4 september 2015, på Stora Scenen, Göteborgs stadsteater
Föreställning som recenseras: 25 september 2015

Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping är en komedi men den har som det mesta Hjalmar Bergman skrev mycket av tragedi i sig, den skildrar människor som vi är på gott och ont. I regi av Dennis Sandin känns den väldigt trogen Hjalmar Bergman i uttrycket. Den har mycket av komedi i sig men är samtidigt ett drama med tragedi.

Markurells i Wadköping gav ut 1919 och skildrar ett dygn 1913, dagen då herr Markurells enda barn, sonen Johan, ska upp i examen för studenten. Herr Markurell är född fattig och utan några fina anor men har lyckats bli förmögen, rent av oförskämt förmögen. Han vet dock att han ändå aldrig räknas med bland de fina folket. Han är nyrik och även om allt det förnäma folket drar nytta av hans rikedom vet han att han aldrig räknas med som en av dem. Men sonen Johan ska räknas med. Det är allt han brinner för. Sonen Johan är allt han älskar och bryr sig om. Herr Markurell är beredd att göra vad som helst för sin älskade son. Han låter till exempel grevinnan i staden ta hand om sonen väldigt mycket, mer än hans mor får. Markurells planering är att sonen ska lära sig att uppföra fint för att kunna umgås i de förnäma salongen.

Detta dygn som föreställningen – och romanen – utspelar sig är det dags för studentexamen för Johan. Att ta studenten i Sverige på den tiden var en svår uppgift. De blivande studenterna satt inlåsta i skolan och utsattes för flera förhör och prov. Den som inte klarade sig fick smyga sig ut genom någon bakdörr. Herr Markurell är orolig för att Johan inte ska klara sin examen. Det är med rätta han är orolig. Sonen har inte studerat särskilt hårt och han inte direkt hängt med näsan över skolböckerna. Herr Markurell skyr inga medel för att Johan ska klara examen och få sin studentexamen. Han är beredd att ta till hot, att muta – ursäkta donera, att bjuda examinatorerna på fin lunch med årgångsvin …

Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping utspelar sig under ett dygn 1913 men går genom tid och rum. Om ett småborgerligt samhälle där social kontroll och maktstrategier spelar en viktig roll. Allt detta finns kvar i Göteborgs stadsteaters uppsättning. Personerna är något överdrivna, som i komedier och farser på privatteatrar men samtidigt finns det sorg och dramatik.

Scenografiskt och kostymmässigt är det välgjort med en vridscen och tidsenliga kläder, förutom att de två pojkarna, Johan och Louis, går i kortbyxor och därför ser yngre ut än de unga män de ju faktiskt är.

Den skildrar människor som vi är, ingen är bara ond, ingen är bara god och de flesta går att muta på något sätt.
Dan Ekborg är strålande trovärdig som Markurell och det är en av de viktigaste sakerna med hela föreställningen. Flera av karaktärerna runt omkring honom görs också mycket bra av sina skådespelare, jag tänker bland annat på Johan Gry som häradshövdingen De Lorche, Mia Höglund-Melin som grevinnan, Carina M Johansson som fru Markurell, Sven-Åke Gustavsson som barberare Ström och Christer Fjellström som lektor Barfoth. Dessa fem karaktärer är viktiga vid sidan av Herr Markurell och att de är bekväma och trovärdiga i sina roller och i sitt samspel är ett skäl till att föreställningen fungerar så bra.

Ingen av karaktärerna är bara goda eller bara onda, de är som människor är, de är som typiska småstadsbor, som folk omkring oss, vi kan känna igen livet. Även om de inte är adligt folk som kan flyta lite ovanför i dagens samhälle finns det andra grupper som har tagit över den rollen, som inte behöver följa samma regler som vi andra.

Markurell själv går igenom en vändpunkt i sitt liv och lär sig det kanske viktigaste i livet, det som alltför många missar. Han lär sig vad det är som räknas, egentligen.

För den som tycker om teater med mycket scenografi, fina kläder, med bra skådespelare och med mycket humor och samtidigt handlar om människor som vi är – då är Markurells i Wadköping på Göteborgs stadsteater absolut ett bra alternativ.

Skådespelare
Kerstin Andersson, Marie Delleskog, Dan Ekborg, Christer Fjellström, Johan Gry, Sven-Åke Gustavsson, Mia Höglund-Melin, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Olof Mårtensson, Håkan Paaske och Ramtin Parvaneh

Foto: Ola Kjelbye

Tankar kring ”Direktören för det hela” på Malmö stadsteater

21 september, 2015 by Redaktionen

Direktören för det hela
av Lars von Trier, i dramatisering av Jack McNamara
Originaltitel: The boss of it all
Översättning: Ninna Tersman
Regi: Anders Lundorph
Sverigepremiär på Intiman, Malmö Stadsteater, 18 september 2015

Nils Poppe möter The office – det är min första tanke i pausen. ”Direktören för det hela” kombinerar folklustspelets kaotiska förväxlingar med cynismen från The Office, men tyvärr låter Lundorph komiken dominera allt för mycket. Missförstå mig rätt, det är roligt, men enligt min åsikt hade materialet tjänat på att låta svärtan och cynismen ta större plats.

Ravn är en företagare i IT-branschen som inte klarar av de obehagliga delarna av ledarskapet. För att slippa ta konflikter med sin personal har han skapat en fiktiv chef som bara han kommunicerar med och det är denna fiktive chef som får bära hundhuvudet för de obehagliga beslut som Ravn fattar. Allt är frid och fröjd ända tills företaget skall säljas till en danskhatande Islänning som inte vill göra affär med Ravn utan med den fiktive chefen. Ravns lösning är att hyra in en skådespelare vid namn Kristoffer, vars uppgift är att skriva under köpehandlingen och sedan överlåta förhandlingen till Ravn för att sedan diskret försvinna. Naturligtvis spricker det och Kristoffer tvingas stanna kvar som Direktör för det hela.

Pjäsens behållning är dynamiken mellan Ravn, spelad av Olle Sarri och Kristoffer, spelad av Johannes Wanselow. Sarris Ravn är en figur vars obehagliga cyniska sida rullar upp bit för bit. Han har använt sin fiktive chef för att manipulera sin personal medan han själv maskerar sig en i en hemtrevlig mjukiskofta. Kristoffer å andra sidan är en totalt verklighetsfrånvänd figur som inte har så värst stor koll på världen utanför teatern. I hans sinne är världen en scen och inget han gör har konskevenser. Sarris kroppsspråk är magnifikt och hur Wanselow lyckas behålla en konstant svettig panna under två akter är fortfarande för mig en gåta. Övriga skådespelare i ensemblen är bra, men deras karaktärer placerar dem i bakgrunden.

Pjäsen utspelas i en klassisk kontorskub som roterar med ojämna mellanrum. Jag kommer på mig själv med att undra varför det finns en vattenkylarte i ett hörn. Ingen använder den.

Direktören för det hela begränsas av folklustspelets form. Det berättas ingen egentlig historia, utan behållningen är den komiska krocken mellan en cynisk feg skitstövel i vit mjukiskofta och en totalt vilsekommen fåntratt med öppen mun, svettig panna och stirrande panikblick. Den som vill roas och få ett gott skratt har kommit till rätt ställe. Den som söker en tankeställare får hitta den någon annanstans.

I rollerna: Tom Ahlsell, Emil Brulin, Susanne Karlsson,Cecilia Lindqvist, Aksel Morisse, Olle Sarri, Johannes Wanselow
Föreställningens längd: 2 tim och 10 min (inkl paus)

Tankar kring ”Mens the musical” på Dramaten

20 september, 2015 by Lotta Altner

Mens the musical
Regi Cardoso Rebecka
Musik Safoura Safavi
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Nina Sandström
Ljus Mira Svanberg
Mask Mimmi Lindell
Koreografi Jimmy Meurling
Urpremiär 18 september 2015, Unga Dramaten/Målarsalen
Föreställning som recenseras: 19 september 2015

Att prata ingående om något så vanligt som menstruation är inte något man gör varje dag. Inte för att det är konstig eller farligt, utan helt enkelt eftersom att det är väldigt privat och så självklart; alla kvinnor har ju det i en viss ålder. Eller är det så att mens fortfarande är lite äckligt, kletigt och fult!? Kan det vara därför som vi inte pratar om det!?

Enligt musikalen så finns det massvis av hinder för att en kvinna helt och fullt ska kunna få lov att njuta av det faktum att hon har mens. Uppsättningen berör kristendomens förtryck mot kvinnlig menstruation och på köpet klämmer man in de gamla grekernas syn också. Självklart ligger det en hel del i det som sägs, men det finns massor av andra synvinklar på kvinnligheten och den blödning som sker varje månad. Framförallt belyser man enbart mäns förakt mot blodet, vilket säkert ska vara en provokation av något slag. Dock är det inte sant att de enbart varit män som förundrat sig över ”lingonveckan” utan det har även kvinnor i historien varit ganska bra på att förtrycka också. Ett tag trodde jag att jag hade kommit till ett grupp8 möte, där alla mannen skulle presenteras som enbart vidriga typer. Det var dock skönt att det inte var så.

Det fanns en hel del roliga, sarkastiska och ironiska synsätt som levererades. När hajarna och vargen (i rödluvan och vargen) gör en hyllningen till blodet med järnlukt och sötma, kan man inte låta bli att le och konstatera att djur sannerligen gillar lukten av blod. Dock tog de inte upp det faktum att många kvinnor faktiskt tycker om sin egen lukt under menstruationen, och att deras eventuella partner också gör det. Det kan jag tycka är minst lika härligt att belysa!

Det var lite motsägelsefullt i musikalen. För å ena siden skulle vi vara glada och tacksamma för de 456 ägg som ligger på lut i oss, men när kvinnorna skulle vänta ut och se vem av dem som blivit gravid, var det ingen av dem som till en början ville få barn. När sedan den ena fick barnet och stod med det i sin famn, så ville hon helt plötsligt ha det och det ville då de andra också. Min logik gick inte ihop där och förvandlingen från starka kvinnor som vet vad de vill (oavsett ja eller nej till barn), till kvinnor som är slavar under sin biologi, blev något för klyschaktigt och befängt för min smak.

Att dessa skådespelare inte var dansare och sångare, kunde höras ganska tydligt. Framförallt för att några av dem var något skolade, medan andra inte. Likadant var det med dansandet. Tyvärr blir det lite jobbigt för intrycken och helhetsbedömningen när skillnaderna blir för stora mellan det som funkar och det som inte fungerar.

Kvinnorna i uppsättningen hade genomgående ett väldigt komiskt kroppspråk, som jag uppskattade. De vågade dessutom att ibland ta för sig på ett ganska klassiskt manligt sätt. Utan problem sa man ekivoka ord eller kliade sig i skrevet, på ett sätt som allt för få kvinnor ger sig frihet till. Det kändes befriande.

Jag hade gärna sett att manuset hade haft en ”röd” tråd. Med mens som tema hade väl det varit strålande. Att kastats mellan här, nu, fiskar, grekerna och ”så gör djur”, blev väldigt rörigt. Uppsättningen fick ingen helhet och inte ett gemensamt ställningstagande till något direkt angående menstruation. Det hade jag gärna velat ha, eftersom jag tycker det är en bra ide att just prata om mens med både flickor och pojkar. Uppsättningen blev inte en hel musikal utan istället blev det oberoende sketcher huller om buller med lätt populistiskt tänk kring dessa.
Ibland var det tyvärr svårt att höra sångtexterna och det försvårade ännu mer handlingen att på något vis bäras framåt av just texterna och musiken.

Det som var riktigt roligt och som skådespelerskorna var riktigt bra på var att prata dialekter och andra språk. Både den fejkade norskan och danskan, var riktigt bra, men framförallt var skånskan och göteborgskan riktigt klockrena trots att de inte var helt korrekta. Men roligt var det! Jag var inte ensam om att skratta åt det. Dessutom var det väldigt spännande att höra enskilda historier om hur det kändes att få mens för första gången. Det är fascinerande hur generationer förändrats och hur hyllningen av att barnet blivit kvinna varierar.

Medverkande
Sofia Pekkari, Maia Hansson Bergqvist, Asta Kamma August, Mia Benson, Rakel Gajdusek Benér

Astrov på teater Giljotin – fantastiskt hur skådespelaren i uppsättningen kunde variera sitt spelsätt så trovärdigt

19 september, 2015 by Lotta Altner

Astrov (från Tjechov)
Regi: Kia Berglund
Kompositör: Rikard Borggård
Animation/Projektion: Lena Rammi
Ljus: Anders Shorty Larsson
Ljud: Rikard Borggård
Producent: Maria Johansson
Skådespelare: Josef Säterhagen
Föreställning som recenseras: 18 september på teater Giljotin

På en jordig scen med smuts och mull, får vi gå till botten med en av Tjechovs grundkaraktärer i Doktor Vanja. Det är läkaren Astrov som inte är vid sina sinnens fulla bruk, ”På 10 år har jag blivit en helt annan människa”. Det underlättar således att man kan den ryska dramatikerns verk för att helt och fullt förstå enaktaren och monologen på scen. Många av de typiska dragen i Astor och problematiken är direkt hämtat från Doktor Vanja. Dock är det inte en total nödvändighet att man vet den bakgrunden och det gör ju att manuset ger utrymme för att publiken ska bli mer nyfiken på att ta reda på mer om just denna doktor efter föreställningen. Varken Tjechov gick, eller föreställningen går i täten för att sondmata publik med enkelheter och det är du själv som måste komma med dina egna svar på moraliska dilemman.

Ganska omgående känner man ångesten och eländet han får utstå på fältsjukhuset. Det är blod, sår och död, som man på en gång känner av. Astrov jobbar dessutom för mycket och inser att det inte alls är konstigt om han förlorar förståndet när som helst. Han försöker rädda liv och kan inte ens säga nej till någon trots att han jobbat för många timmar i sträck och är olämplig som läkare. Vem vet, kanske har han också haft ihjäl någon på grund av det. Ändå måste han jobba vidare, för det finns ingen annan.

Fältarbeten har ett pris för de människor som vill göra en insatts. Självklart är det en gåva å ena sidan, men om man inte får hjälp och stöd, kan man också gå sönder, ”…det finns följder, av att ge sig in i kampen… Hur lever man ut det hemska man sett…”. Stackars Astrov plågas också av sitt alkoholmissbruk och den ensamhet som ett för kravfullt, gränslöshet och tufft arbete medför.

Att gestalta en människas sexuella frustration i ensamheten, kräver en kraftig finess för att inte en publik ska känna sig för obekväma. I den här föreställningen var Astrovs onani på gränsen till att bli för mycket. Kanske var de också kombinationen av porrtidningar, vulgära könsord, intima stönanden och det faktum att jag satt bredvid en äldre dam med finess, som gjorde min situation något ansträngd. Dock kändes det som att syftet var mer att chocka än att påvisa sexuell frustration hos en ensam, men sexuellt attraktiv man. Inte heller publiken kan ju … ”vara likgiltig för skönhet …” men hade gärna sett en annan scenisk lösning.

Jag undrar om Astrov någonsin kommer att kunna hitta tillbaka till sig själv. Finns det ens en möjlighet för honom att glömma och gå vidare? Man hoppas det, för Astrov förtjänar riktig kärlek och en ny tro på tillvaron. Han behöver få tro på nyfödandet och att vi ska bli bättre på att ta hand om vår jord.

Det är fantastiskt hur skådespelaren i uppsättningen kunde variera sitt spelsätt så trovärdigt, och fann så många olika känslouttryck för samma grundkänsla. Jag lider med honom att salen inte ens är fylld till hälften av publik. Uppsättningen förtjänar fulla hus. Min önskan är att han framöver kan få lite mer draghjälp, för annars är det ett teatralt maraton han behöver göra själv på scen den närmaste tiden.

Här kan du läsa mer om Onkel Vanja, i wikipedia.

Teaterkritik

Footer

Om oss