Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Arise Amazonas på Orionteatern: Man är den man är och man duger och har rätt till det

by

Foto: Aranxa Hurtado, Bohemian Light

Arise Amazonas
Koncept & regi Karin Victorin och Rebecca Tiger
Videodesign: Kaveh Akaber
Premiär på Orionteatern 17 februari 2017

När du hör orden avantgarde varieté, får du en del speciella bilder i huvudet. När presentationen dessutom klämmer in ”a femmetastic show” fylls ditt register på med ännu mer förväntningar. Det är således frågan om nytänkande gränsdragningar av kvinnliga gestalter i enskilda nummer som inte behöver ha med varandra att göra. Spännande framträdanden i cirkuston.

Inledningsvis betonar ”the stage bitch” att inga röda trådar kommer att leverans under kvällen, vilket ger hjärnan lite mindre att pyssla med. En härlig frihet, ska erkännas. Däremot vill ensemblen gärna veta om vi finner andra färger på trådarna. Jag hoppas därmed att jag ska kunna presentera några som fick fäste i mig under kvällen. Färgerna på trådarna är nog gladeligen i regnbågens alla färger.

Med otrolig precision och stilskönhet visades hästar i manegen. Inte nog att de var vackra för sin egen skönhet, de gav också ett lugn och en styrka som gjorde att publiken trollbands vid flera tillfällen. Närheten mellan artist och djur var på ’house whisperer’ nivå. Ömsesidig respekt och tillit mellan alla parter var själsligt. De bästa av vänner, med djupsinne.

Kvällens tema utan röd tråd upplevdes som ett avancerat program av, ”tillbaka till naturen”. De kvinnliga urkrafterna i sånger, dans och artisteri. Naturligtvis var scenerna var och en för sig spännande och inspirerande. Man vill ju aldrig sluta utvecklas även om man inte helt och fullt sympatisera med världsordningen. Jag känner dessutom oftare att kvinnligheten begränsas och samhället sätter snarare bojor på hur hon ska röra sig, se ut och låta. Så när en kvinna sjunger tenor, skriker som ett vilt djur, rör sig kraftfullt, vickar på höfterna rytmiskt eller rider naken, så skapas nya och starka tillfällen för att deras val av kvinnlighet ska få råda. Inga gränser och inga myter. Om det behagar mina ögon eller någon annans, kanske i det större perspektiven är ganska oviktigt.

Kvällens tråkiga upplevelse var dock att man i allt för burlesk ton hade hoppade på klischén att försöka chocka genom att en kvinna ska säga vulgära ord, svära åt Gud och strippa i gammal östeuropeisk ton av porrigt juckande. Det kan man se var som helst på nätet och i mina ögon blev det mer än jäspreflex och en önskan om att de valt ett annat tåg att hoppa på. Kvinnligheten kan bättre än så. Ännu mer tråkigt var att folk i publiken enbart viskade om hur snygg hon var naken trots att hon var så gammal, vilket ju gav den arma kvinna en objektivitets bild/beskrivning som jag inte var bekväm med och som jag inte tror var själva syftet. Kvinnan var vacker, men det hörde ju inte hit.

Kvällens två höjdpunkter i nakenhet var dock den ryttare som red kroppsmålad i slutet på en framställd sagofigur och den akrobat som hade ett roligt ljussken fastsatt på anus. Kontrasterna däremellan vår sannerligen nytänkande och annorlunda, och gav nya riktlinjer i Amazoners anda. Go Girls.

När sången ”I am what I am” (Gloria Gaynor, 1969) spelades i slutscenen trillade nog poletten ner hos flertalet av publiken. Inte nog med att det svänger som sjutton, den ger också varje människa självkänslan att högt säga, att man är den man är och man duger och har rätt till det. So go boys and girls.

I am what I am. I am my own special creation. So come take a look, give me the hook or the ovation. It’s my world that I want to have a little pride in. My world and it’s not a place I have to hide in. Life’s not worth a dam, ’til you can say I am what I am. I am what I am. I don’t want praise, I don’t want pity. I bang my own drum. Some think it’s noise. I think it’s pretty. And so what if I love each sparkle and each bangle. Why not try to see things from a different angle. Your life is a shame ’til you can shout out, I am what I am. I am what and what I need no excuses. I deal my own deck sometimes the ace, sometimes the deuces. It’s one life and there’s no returen and no deposit. One life. So it’s time to open up your closet. Life’s not worth a dam ’til you can shout out I am what I am …

Artister Olga Pudluzhnaia, Rebecca Tiger, Furhat, Leilani Franco, Empress Stah, Karin Victorin, Tove Sahlin, Maria Johansson Josefsson, Ellen Söderhult, Mandi Tiukkanen, Henrik Johansson, Petter Lidberg, Safiye Bahadir, Stina Kajso, La Camilla the stage bitch och Malin Hellstedt

Tankar om Egenmäktigt förfarande på Scalateatern

by

Egenmäktigt förfarande
Bok av Lena Andersson
Regi och manus av Eva Dahlman, baserat på Lena Anderssons roman med samma namn och Karin Parrot Jonsons manusversion
Scenografi och kostymdesign Leena Edwall Velander
Ljudteknik Meyer Production
Ljusdesign och ljusteknik William Wenner, Albin Åkerman, Lumination Of Sweden
Premiär på Scalateatern i Stockholm 26 januarui 2017
Föreställning som recenseras 16 februari 2017

Det är något visst när en bok, blir manus och sedan blir en föreställning på scen. En bok innehåller så mycket mer styrning än vad ett manus gör. Avståndet mellan de skrivna orden och scenbilden blir så mycket större. Även om man vet att man aldrig kan få med allt från en bok, så pirrar det alltid lite i magen när en bok man tyckt om läggs i någons hand och blir manus och en nyare tolkning. Kvällens fråga blev naturligtvis, om föreställningen gav boken rättvisa? Ett jämförande känns nödvändigt.

Efter att ha läst boken var jag mycket irriterad på Ester, som enligt min tolkning var en ganska dyster, lättfångad, naiv och lätt patetisk personlighet. Kvällens skådespelande Ester gav ett mycket mer starkt intryck, även om jag fortfarande inte kan förstå hur hon känslomässigt faller för Hugo. Dessutom visade kvällens karaktär på några charmiga och lustfyllda drag, vilket jag inte alls upplevde om Ester i boken. Jessica Liedberg gör Ester precis så lagom menlös men förtjusande, som faktiskt krävs för att rollkaraktären ska bli så medmänsklig som hon kan bli. En fantastisk tolkning, med mina inre stående ovationer.

I boken upplever jag Hugo som en självupptagen skitstövel på den högre nivå. Henrikssons tolkning ges med en större självkritik och med en bättre glimt i ögonvrån. Hugo blir något mer försonande i föreställningen. Dessutom görs Hugo mycket mer humoristisk och glädjefylld än vad jag tidigare upplevt av honom. Dyrkan av honom är dock helt ogripbar. Men kärleken är ju aldrig förnuftsmässig.

Kvällens absolut bästa ”sidekick” är Malin Cederbladh och Ann Westin. De fungerar som konferencier, vänner till Ester och till mindre biroller. De lättar uppstämningen samtidigt som de är förespråkare för det sunda bondförnuftet och det ”nej nu jävlar får det vara nog” som Ester så behöver. Det är alltid skönt med raka kvinnliga karaktärer som säger som det är, pang på utan skyddsnät. Att kvinnorna har kroppsspråken och ironin på sin sida, gör inte tolkningarna mindre bra utan snarare strålande.

Handlingen är väldigt spännande i boken och följer samma mönster i föreställningen. Av någon outgrundlig anledning blir den högt presterande Ester förälskad i konstnären Hugo. Gång på gång lockar han henne och när hon faller för honom, avvisar han henne och hon blir galen i väntandet på svar. Hon ringer, hon skickar meddelanden och mejl. Han svarar inte. Gång på gång händer detta. Men hon hinner knappt komma över honom, innan han känner på sig att lågan håller på att slockna och då är han tillbaka. Hans rädsla är att inte bli omtyckt, men ändå slippa konfrontationer. Han menar att deras möten ” …var passion. Den tog oss i besittning som passioner gör…”. Ester känner sig mer våldförd både fysiskt och psykisk och menar att deras närmande, sexualitet och s.k.relation leder till förpliktelser, ” du har tagit mig i anspråk. Du har varit inne i min kropp ”.

Det tråkigaste med kvällens föreställning var enbart att sätena på teatern är oerhört obekväma (tack och lov att föreställningen enbart var ca 90 minuter), sittplatserna har allt för korta avstånd både för ben och armar. Dessutom var delar av publiken ganska oförskämda med varandra och en obehaglig stämning spred sig före föreställningen. Men eftersom föreställningen denna gång var superb kunde man ha överseende med bortdomnandet av kroppen.

I rollerna Malin Cederbladh, Krister Henriksson, Jessica Liedberg och Ann Westin

Petra von Kants bittra tårar – suveräna skådespelare och fantastisk scenografi i en av de bästa föreställningarna på Stockholms scener

by

Petra von Kants bittra tårar
Bygger på Rainer Werner Fassbinders film
Regi: Sunil Munshi
Scenografi: Sunil Munshi och Linus Fellbom
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Camilla Thulin
Peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives och Nathalie Pujol
Översättning: Lars Bjurman
Premiär på Dramaten 9 februari 2017
Föreställning som recenseras 16 februari 2017

Ingela Olsson är en av de skickligaste och mest fascinerande svenska skådespelarna. Det visar hon suveränt i rollen som Petra i Dramatens uppsättning av Fassbinders Petra von Kants bittra tårar. Föreställningen är en succé för både skådespelare och scenograf. Varje skådespelare är helt rätt i sin roll, Louise Peterhoff imponerar som den unga kvinnan Karin, kalvaktig och nyfiken på Petra kan erbjuda. Varenda skådespelare är som plockad för sin roll och scenografen har gjort en stark scen som börjar och slutar med en drömlik bild där scenen är delvis oskarp på grund av ett moln av dimmig rök.

Petra, medelålders modeikon, blir passionerat förälskad i den unga kalvaktiga Karin som bara är några år äldre än Petras egen dotter. Petra får Karin till sin säng genom att locka med framgång och en karriär inom modebranschen. Det är fascinerande och otäckt, för det är så uppenbart att Petra vill äga och dominera Karin.
I ett pressmeddelande beskrivs handlingen så här:
Petra von Kant är modeskapare och dominant härskare i en elitistisk och högpresterande värld där yta är allt. Hennes ateljé osar av champagne, kokain och tillfälliga romanser. Hon lever hårt, snabbt och effektivt. Man och dotter har skrämts iväg sedan länge. Kvar att utsättas för hennes vassa tunga är bara en hunsad assistent. Petra är okrossbar. Men inuti henne finns något som rasar, ett behov av högre mening och när den betydligt yngre Karin plötsligt dyker upp slår kärleken till som ett virus. Petra blir som besatt, förryckt – och en kamp på liv och död börjar.

Petra von Kants bittra tårar (tyska: Die bitteren Tränen der Petra von Kant) är en tysk dramafilm från 1972, i regi av Rainer Werner Fassbinder, baserad på hans egen teaterpjäs. Det är en ironisk kärlekstragedi och en av många ansedd som Fassbinders starkaste film och teaterstycke.

Hur kan en förälder så totalt överge sitt barn för en kärleksförälskelse? För mig och min situation i livet är det obegripligt. Min yngste son dog som 21-åring och jag kan inte förstå hur någon förälder så kan svika sina barn. Föreställningen söker inte svar på den frågan. Det behöver inte heller vara ett dramas uppgift. Om scenkonsten ställer frågor är det publikens uppgift att fundera vidare, tänker jag.

Att en mamma i fallet Petra Kant så totalt kan överge sin dotter är i och för sig precis vad som sker i många fall, även om det ofta istället handlar om kärleken till alkohol eller droger. Alkohol är väl en delförklaring till Petras agerande, det är många drinkar och mycket whisky med i spelet.

Regissören Sunil Munshi säger om föreställningen:
– För mig är det här en pjäs om tomheten som uppstår när alla jagar personlig lycka, och lever i avsaknad av kollektiva mål och andlighet.

Sunil Munshi har tidigare på Dramaten svarat för succéföreställningarna Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö med Melinda Kinnaman och Hallå! med Magnus Uggla.

En nyckel för hur jag tolkar föreställningen är en kort scen mot slutet med Petra och hennes mamma. Petra som bestämt sig för att ta sitt liv säger till sin mamma att de alltid kommer att höra ihop. Hon ger en kärleksförklaring till sin mor men hon har dessförinnan skiljts från sin dotter utan att ge dottern något bevis på kärlek, utan tvärtom gjort klart för dottern att hon inte tycker om henne. Petra är ett barn, hon vill inte vara mamma och ta ansvar. Hon vill ha men inte ge. Hon är ett barn av vår tid där vi aldrig förväntas bli vuxna och där vi ska ständigt styras av girighet, oavsett om det handlar om pengar, makt, karriär, alkohol eller passion.

Medverkande: Ingela Olsson, Joaquin NaBi Olsson, Angela Kovács, Electra Hallman, Lil Terselius, Louise Peterhoff

Skånska mord 1989-2015 på Intiman i Malmö – Nyskapande och nödvändig

by

Skånska mord 1989-2015
Av Kristian Hallberg
Regi och Scenografi: Tobias Hagström-Ståhl
Urpremiär på Intiman, Malmö stadsteater 10 februari 2017

1986 hade TV-serien Skånska mord med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen premiär. Trots att pjäsen bär samma namn som TV-serien har de inget med varandra att göra förutom namnet och det sorgliga faktum att såväl TV-serien som pjäsen handlar om autentiska fall ur verkligen. Det är inte en svensk version av morden i Midsomer.

En annan stor skillnad är TV-serien behandlade gamla fall medan pjäsen finns i relativ närtid. Det äldsta fallet är ett mord i Bjuv 1994, det senaste i Ystad 2015. Det innebär att morden för många finns i färskt minne. De mördades och mördarnas anhöriga och vänner, vittnen, poliser, personal i rättsväsendet och i många fall allmänheten, som har en helt annan relation till ett mord begången 2015 än ett begånget i början av 1900-talet.

Pjäsen behandlar 6 mord som skett i Skåne under perioden 1989-1995. Jag har bott i Skåne under denna period, men kan bara direkt identifiera två, under pjäsens gång känner jag igen ytterligare ett, men tre är borta ur mitt minne.

Den scen som berör mig mest är barnkalaset i Teckomatorp. En moder är försvunnen och ett av barnen fyller år, livet måste gå vidare och kalas avhålles. I detta läget vet ingen (förutom mördaren) om den försvunna kvinnan har avvikit av egen vilja, är utsatt för ett brott eller har råkat ut för en olycka. Alla inblandade måste hantera situationen utifrån sina förutsättningar. Mannen i familjen tvättar vid ett tillfälle sina rena händer och den försvunna kvinnans mor ger honom en lång blick. Han vet att hon vet, men ingen kan bevisa något. Senare hittas den försvunna kvinnan i huset oljetank.

En annan stark scen är när de anhöriga till den mördade flickan i Hörby beskriver hur de hanterat sin dotters/systers mord. Mördarens anhöriga fyller på med sina minnen av mördaren.

Hur hanterar en ung man det faktum att den yngre systern först försvinner, sedan hittas mördad, men det tar 15 år innan mordet blir löst? Statistiken säger att manliga släktingar oftast är gärningsman i dessa fall. Han är i polisens och omgivningens ögon en av huvudmisstänkta, men han vet att han inte har begått mordet och måste utifrån bästa förmåga gå vidare med sitt liv.

Pjäsen är uppdelad i sex akter med paus efter akt tre. En stark ensemble gör en gjuten insats. Scenen domineras av växthus som tjänstgör som en kombination av ett omklädningsrum och avbytarbåset på en hockeyrink. Vi har ett bord och några stolar. En Mozartinspirerad ljudmatta ligger i bakgrunden och en man i klänning spelar ibland live på en kontrabas. Fattar inte riktigt vad han tillför.

Till skillnad från sin föregångare skildrar inte Hallberg själva morden utan gör nedslag i händelser före eller efter mordet. Han väljer bort det spekulativa våldet till förmån det mellanmänskliga perspektivet. Inga namn anges, kvinnor spelar manliga roller, män spelar barn och skeendet vi ser på scenen är det som kanske utspelades. Det är fiktion med avstamp i verkligheten. Pjäsen lyfter på ett subtilt sätt det ofta slumpmässiga och ibland absurda i den brutala handling som ett mord är.

Skånska mord 1989-2015 är ytterligare en pjäs som visar hur nyskapande och nödvändig Malmös teaterscen är. Gå och se den.

I rollerna: Kerstin Andersson, Anders Blentare, Sven Boräng, Ester Claesson, Andrea Edwards, Johan Hafezi, Andreas Henningsson, Natalie Sundelin.
Längd: 2 timmar och 15 minuter, inklusive paus
Text: Peter Johansson

Collage i form av medryckande anklagelseakt – Alexandras Odyssé på Göteborgs Stadsteater

by

10/2 2017

Manus: Alexandra Pascalidou (bearbetning Sisela Lindblom)

Regi: Anna Ulén

Scenografi och kostym:Charlotta Nylund

Kompositör: Kristina Issa

Musiker: Kristina Issa och Emil Blommé

Medverkande: Alexandra Pascalidou, Erik Hedberg (praktikant), Johan Karlberg, Magdi Saleh, Carina M Johansson, Kim Theodoridou Bergqvist, Melina Tranulus samt 9 statister  från Angereds Teaterskola.

Spelas på Stora Scen till och med 5/4

  Foto Ola Kjelbye

 

Har en teori om varför Alexandra Pascalidou så ofta varit kontroversiell. Tror det kan bottna i att skilda sysslor ibland sammanblandats. Tänker på att å ena sidan vara programledare, å andra sidan bedriva åsiktsjournalistik. I Alexandras Odyssé agerar hon ciceron i sitt eget textlandskap, vilket medför ett genuint inkännande tilltal. Agitation kan förenas med värdskap. Den framgångsrika mediapersonligheten har tillsammans med regissör och dramaturg, skapat en lärorik dyster uppsättning om Greklands finansiella krasch. Vore intressant att få reda på hur mycket Anna Ulén ( med stor erfarenhet från frigrupper i Göteborg) har dels tuktat, dels utvecklat produktionens ord och toner. Som bekant har ”Årets Europé i Sverige 2015” både skrivit bok och gjort teveserie om kollapsen i Grekland, med betoning på hur den påverkat medborgarna. Landets tragedi är av ofattbara mått.  I artikel i det fylliga programmet sägs att statsskulden motsvarar ett belopp på 275 000:- / invånare, att räddningspaketet från omvärlden blivit en dödsspiral samt att BNP sjunkit med 45% under en åttaårsperiod.

Den som hoppas på  förklaringar till vad som föregått rävsaxen hoppas förgäves.  Istället för orsaker levereras förlopp och  konsekvenser  i ett antal tragikomiska scener. En slags ramberättelse utgör ett lyxkonsumerande överklasspar som konkar, går skilda vägar när mannen mister sitt välbetalda chefsjobb. Den bortskämda makan blir feminist, husdjursfotograf och till och med  eskort.  Hennes olycklige desperate x-make nära taket, illustrerar det ödesdrama, den jätteutmaning som majoriteten greker lever med.. Detta kivande par spelas med energisk vrede av Magdi Saleh och Kim Theodoridou Bergkvist,  i henne fall en alldeles extra oresonlig publikfriande vrede  Två luttrade offentliganställda  utomhusstädare – med gröna västar  – tjänstgör som kommentatorer, vars tacksamma roller hanteras ypperligt av Carina M Johansson och Johan Karlberg.

Scenografin är stram, den  vida cirkelformade scenen allt annat än belamrad av dekor och rekvisita.  Att de kallhamrade långivarna , dyker upp ur en platt träkonstruktion,  metafor för den trojanska hästen, är ett snillrikt påhitt. Enskilt roligaste sekvensen är  när Johansson gestaltar en imposant outgrundlig förbundskansler, enbart genom porträttlik peruk och finmotoriska finesser.  Enda tablå som kan konkurrera är av återkommande art: Vilt gestikulerande Melina Tranulus med hysterisk brytning á la Liv Ullman,då hon agerar presentatör av frågetävlingar. Den lilla ensemblen har  fullt upp, Växlar lustfyllt smidigt emellan åtskilliga roller.  Erik Hedberg  med kusligt vibrato gör övertygande  siaren Kassandra, medan Johan Karlbergs gränslösa revir sträcker sig från missnöjd affärssinnad bonde till stickande bordellmamma.

Före och efter  temperamentsfulla hastigt uppblossande sekvenser  finns en trespråkig manusförfattare som binder ihop. Pascalidou skådas i ljust elegant fodral såväl som i krigarutrustning. Hon pläderar för humanism och mot orättvisor, upplyser om sin släkts härkomst och vandring, dansar och sjunger, ger miniföreläsningar om antikens gudar och demokratins vagga, fogar in biografiska höjdpunkter och stolta segrar i schlager- och fotbollsmästerskap.  Hon strålar av självsäkerhet, undviker att beröra hat och verbala hot. Kostar till och med på sig en blinkning till oss som minns herrmagasinet Café, i vars omröstning hon blev Sveriges sexigaste. Ändå är jag inte helt förvissad om att det kommer gå som en dans att charma stadens teaterintresserade.  Blir nog avsevärt motigare då inte hejaklacken är närvarande.  I likhet med judisk överlevarhumor är det ändå befriande att det skämtas friskt. Samtidigt hade jag önskat mer gestaltande. Det blir stundom ganska rörigt, inte helt lätt att följa.

Har mig veterligen inte tidigare betraktat ett gäng statister, de som i grekiska dramer kallas kören,  som haft liknande framträdande positioner.  Dessa  mångkulturella ungdomar från högskoleförberedande Angereds Teaterskola gör mycket mer än att sjunga, utföra koreografens rörelsescheman och agera folkmassa.  Med full satsning (kanske med hopp om att bli upptäckt) lever man sig totalt in i uppsättningen.  De suger ut vad som är möjligt ur varje replik, när de agerar  i smågrupper eller i samlad tropp. De är definitivt inte utfyllnad, utan äkta vara med ett rikt känsloregister.  Upprörd och uppfordrande tar Rasha Khoury oss i anspråk under några minuter, genom att vittna om någons ofattbara umbäranden och förluster, på flykt till en dräglig tillvaro. När hon nästan är klar hörs en ung kvinna i salongen snyfta. Starkt!

Slutligen ska absolut inte förbigås att Alexandras Odyssé innehåller mycket musik i skiftande stilar. Den har komponerats av Syrienfödda sångerskan, klaviaturspelaren och harpisten Kristina Issa. Med sig på scen har hon trumslagaren Emil Blommé, som till vardags bland annat återfinns i kompositörens band. Den slagkraftiga melodiska electronica de mestadels framför, kontrasteras några gånger med avskalade ljuvliga arrangemang. Musiken är absolut en av uppsättningens största plusfaktorer.