10/2 2017
Manus: Alexandra Pascalidou (bearbetning Sisela Lindblom)
Regi: Anna Ulén
Scenografi och kostym:Charlotta Nylund
Kompositör: Kristina Issa
Musiker: Kristina Issa och Emil Blommé
Medverkande: Alexandra Pascalidou, Erik Hedberg (praktikant), Johan Karlberg, Magdi Saleh, Carina M Johansson, Kim Theodoridou Bergqvist, Melina Tranulus samt 9 statister från Angereds Teaterskola.
Spelas på Stora Scen till och med 5/4
Foto Ola Kjelbye
Har en teori om varför Alexandra Pascalidou så ofta varit kontroversiell. Tror det kan bottna i att skilda sysslor ibland sammanblandats. Tänker på att å ena sidan vara programledare, å andra sidan bedriva åsiktsjournalistik. I Alexandras Odyssé agerar hon ciceron i sitt eget textlandskap, vilket medför ett genuint inkännande tilltal. Agitation kan förenas med värdskap. Den framgångsrika mediapersonligheten har tillsammans med regissör och dramaturg, skapat en lärorik dyster uppsättning om Greklands finansiella krasch. Vore intressant att få reda på hur mycket Anna Ulén ( med stor erfarenhet från frigrupper i Göteborg) har dels tuktat, dels utvecklat produktionens ord och toner. Som bekant har ”Årets Europé i Sverige 2015” både skrivit bok och gjort teveserie om kollapsen i Grekland, med betoning på hur den påverkat medborgarna. Landets tragedi är av ofattbara mått. I artikel i det fylliga programmet sägs att statsskulden motsvarar ett belopp på 275 000:- / invånare, att räddningspaketet från omvärlden blivit en dödsspiral samt att BNP sjunkit med 45% under en åttaårsperiod.
Den som hoppas på förklaringar till vad som föregått rävsaxen hoppas förgäves. Istället för orsaker levereras förlopp och konsekvenser i ett antal tragikomiska scener. En slags ramberättelse utgör ett lyxkonsumerande överklasspar som konkar, går skilda vägar när mannen mister sitt välbetalda chefsjobb. Den bortskämda makan blir feminist, husdjursfotograf och till och med eskort. Hennes olycklige desperate x-make nära taket, illustrerar det ödesdrama, den jätteutmaning som majoriteten greker lever med.. Detta kivande par spelas med energisk vrede av Magdi Saleh och Kim Theodoridou Bergkvist, i henne fall en alldeles extra oresonlig publikfriande vrede Två luttrade offentliganställda utomhusstädare – med gröna västar – tjänstgör som kommentatorer, vars tacksamma roller hanteras ypperligt av Carina M Johansson och Johan Karlberg.
Scenografin är stram, den vida cirkelformade scenen allt annat än belamrad av dekor och rekvisita. Att de kallhamrade långivarna , dyker upp ur en platt träkonstruktion, metafor för den trojanska hästen, är ett snillrikt påhitt. Enskilt roligaste sekvensen är när Johansson gestaltar en imposant outgrundlig förbundskansler, enbart genom porträttlik peruk och finmotoriska finesser. Enda tablå som kan konkurrera är av återkommande art: Vilt gestikulerande Melina Tranulus med hysterisk brytning á la Liv Ullman,då hon agerar presentatör av frågetävlingar. Den lilla ensemblen har fullt upp, Växlar lustfyllt smidigt emellan åtskilliga roller. Erik Hedberg med kusligt vibrato gör övertygande siaren Kassandra, medan Johan Karlbergs gränslösa revir sträcker sig från missnöjd affärssinnad bonde till stickande bordellmamma.
Före och efter temperamentsfulla hastigt uppblossande sekvenser finns en trespråkig manusförfattare som binder ihop. Pascalidou skådas i ljust elegant fodral såväl som i krigarutrustning. Hon pläderar för humanism och mot orättvisor, upplyser om sin släkts härkomst och vandring, dansar och sjunger, ger miniföreläsningar om antikens gudar och demokratins vagga, fogar in biografiska höjdpunkter och stolta segrar i schlager- och fotbollsmästerskap. Hon strålar av självsäkerhet, undviker att beröra hat och verbala hot. Kostar till och med på sig en blinkning till oss som minns herrmagasinet Café, i vars omröstning hon blev Sveriges sexigaste. Ändå är jag inte helt förvissad om att det kommer gå som en dans att charma stadens teaterintresserade. Blir nog avsevärt motigare då inte hejaklacken är närvarande. I likhet med judisk överlevarhumor är det ändå befriande att det skämtas friskt. Samtidigt hade jag önskat mer gestaltande. Det blir stundom ganska rörigt, inte helt lätt att följa.
Har mig veterligen inte tidigare betraktat ett gäng statister, de som i grekiska dramer kallas kören, som haft liknande framträdande positioner. Dessa mångkulturella ungdomar från högskoleförberedande Angereds Teaterskola gör mycket mer än att sjunga, utföra koreografens rörelsescheman och agera folkmassa. Med full satsning (kanske med hopp om att bli upptäckt) lever man sig totalt in i uppsättningen. De suger ut vad som är möjligt ur varje replik, när de agerar i smågrupper eller i samlad tropp. De är definitivt inte utfyllnad, utan äkta vara med ett rikt känsloregister. Upprörd och uppfordrande tar Rasha Khoury oss i anspråk under några minuter, genom att vittna om någons ofattbara umbäranden och förluster, på flykt till en dräglig tillvaro. När hon nästan är klar hörs en ung kvinna i salongen snyfta. Starkt!
Slutligen ska absolut inte förbigås att Alexandras Odyssé innehåller mycket musik i skiftande stilar. Den har komponerats av Syrienfödda sångerskan, klaviaturspelaren och harpisten Kristina Issa. Med sig på scen har hon trumslagaren Emil Blommé, som till vardags bland annat återfinns i kompositörens band. Den slagkraftiga melodiska electronica de mestadels framför, kontrasteras några gånger med avskalade ljuvliga arrangemang. Musiken är absolut en av uppsättningens största plusfaktorer.