Teaterkritik

Manus: Rasmus Dahlstedt

Regi: Peter Oskarsson

Scenografi: Lars-Erik Hedendahl

Foto och ljus: Mårten Levin

På scen: Rasmus Dahlstedt

Inspelade röster: Inger Hayman (domstolshandläggare) och Joakim Lindberg (kriminalreporter)

Premiär på Aliasteatern i Stockholm 2024

På turné i Riksteaterns regi: Teater Trixter i Göteborg 23/10 2025

Jag upptäckte stockholmaren Rasmus Dahlstedt genom sociala medier. Vi har mötts IRL två gånger – bokrelease på Eggers och i samband med uppläsning på Bokmässan. Han som examinerats från Teaterhögskolan i Göteborg presenterar sig på allitterationsvis som skådespelare, skribent och spektakelmakare med tillägget programledare för Antipodden (där många oväntade viktiga röster får komma till tals). Att han dessutom är en uppskattad uttolkare av svensk sånglyrik, skrivit biografi över tonsättaren Fredrik Sixten samt skildrat samhällsproblem i dokumentärer visar på mångsidigheten. 2018 gestaltade han Wiki Leaks-grundaren Julian Assange i en tillskruvad politisk satir signerad Jens Ganman.

Frilansaren odlar framgångsrikt en satirisk ådra – figuren i Söders hjältar rekommenderas eftersom den driver hejdlöst med rättrogna woke-människor -kan inte låta bli att rota i varbölder i samhället. Han vågar vara obekväm, vill ge motbilder och utmana med andra perspektiv även om det kan få konsekvenser. Talande att jag inte kunnat hitta recensioner från landets ledande teaterrecensenter av monologen på turné, snacka om underbetyg för kritikerkåren. På samma gång som han kan vara brännande aktuell på scen, i vad han publicerar (ofta med ironisk twist) och i sina böcker på vers; har Dahlstedt en dragning till det teatraliska parat med en förkärlek till och kunskap om klassisk bildning. Odysséen och Illiaden har lästs in som ljudbok. I Djävulens advokat anspelas på Oidipus-myten, Shakespeare och citeras ur Bibeln. Denne reslige man i medelåldern har således osedvanligt många strängar på sin lyra, blickar tillbaka i historien för att i andra projekt nagelfara nutida dysfunktionella fenomen.

I likhet med diktsamlingen Hemmahörande som finns i min ägo utgår Djävulens advokat från ett av de lika brutala som meningslösa mord som Sverige marinerats i. Monologen kanaliserar sorgen, frustrationen och ilskan som Dahlstedt behandlade i en text, efter att ha suttit på rättegång mot den sjuttonåring ute på uppdrag som på gym skjuter ihjäl en vän till Dahlstedt när vännen försöker avstyra en planerad avrättning. Där och då i rättssalen på Kungsholmen väcks frågor om stjärnadvokatens moral och de intressekonflikter som uppstår, eller rimligen borde uppstå.

Rollen att företräda sina klienter och med retoriska knep kunna maximera innebörden av ”bortom rimligt tvivel” ges sinnrika analogier. Kan uppsåt styrkas? Advokat Bo Wenander håller sin monolog för oss som om vi vore en jury i USA. Hans förehavanden skulle i så fall ha utretts, lett till åtal för korruption. I själva verket speglas timmen före domstolsförhandling då juristen befinner sig på sitt kontor i närheten, är för uppe i varv för att äta lunch. Hans mamma uppmuntrade valet av bana medan pappa ville att hans vältalige son skulle läsa till präst. Själv närde Wenander skådespelardrömmar. Och åtskilliga metaforiska likheter mellan skådespeleri och att vara advokat görs. Wenander menar att båda agerar på en scen. Båda har ett inrepeterat manus att förhålla sig till som de ska göra intryck med kan man lägga till. Mannen med omnipotent utstrålning manifesterad med blanka skor, hängslen, manschettknappar, dyr klocka och backslick ser sig som samhällsbärare, någon som ska väcka sympati med en alternativ verklighet, medan välgörare ser honom som en advokaternas kirurg.

Dahlstedts dräpande satiriska ådra letar sig in här och var in i manus, moment av förhöjd realism. Hans begeistrade viftande med mordvapnet är ett exempel, liksom stora sedelbuntar tillhanda i kuvert. Snittblommor är en annan femma. Och i sitt sista telefonsamtal med den unge klienten inför avgörandet, ges råd om klädsel och ton. Uppmaningen undvik sarkasmer känns förvisso föga trovärdig. Vet tonåringar på glid ens vad ordet betyder? Hur Wenander exponerar sin kunskap om och utövande av konst i olika former tillhör också förhöjningen, även om det funnits fler som Henning Sjöström. Vermeer förekommer liksom romanen Brott och straff. Slås fast att sanningen är kontextuell, inte universell! Monologens extra lager blir som ett showcase över förmågor och intresse hos upphovsmannen, som underhållande utvikningar. Det sjungs diktrader av bland andra Dan Andersson och Birger Sjöberg. Är dessa roande inslag egna påhitt eller har de föreslagits av regissören? Vad gäller att välja citat ur lagtexter och redovisa utgången i spektakulära fall har juridiskt sakkunnig person bistått.

Låter namnet Peter Oskarsson bekant? Kan meddela att det mycket riktigt är den berömde teaterauktoriteten vars delaktighet i framgången ska framhävas. Samarbetet med skådespelaren, tillika manusförfattaren, tycks fungerat utmärkt. Vidare bidrar omsorgsfullt gjord scenografi till den lyckade helheten, visar oss den lärde juristens arbetsrum. Veteranen Inger Hayman som jag såg i I sista minuten ( tror det blev Carin Mannheimers sista uppsättning) medverkar med inspelad röst med strikta tidsangivelser. Och det allra mesta av rekvisitan relateras det till i manus.

Medveten om att jag tenderar att ägna mig för lite åt själva prestationen på scen- Är synnerligen befogat att strö beröm över skådespeleriet. Tonfall, diktion, gester, mimik, pauser, moderering av rösten, motorik, blickar med mera. Allt sitter perfekt. Sammantaget formar alla ingredienser den splittrade gestalt som breder ut sig, redogör för läget utifrån sin position. En fängslande uppvisning vars snillrika agerande kryddas med recitation och snuttar ur den vokala repertoar som ljuvligt behärskas. Vi betraktar en person troligen på väg att krackelera, men som ändå verkar håller uppe fasaden trots att han inte tror att rättvisa finns. Hans paroll är att anpassa terrängen till kartan.

Första ifrågasättandet av vunna mål, det aktuella fallet och de avsevärda summor som kan debiteras uppstår abrupt. Men kritiken mot egna agerandet återkommer i omgångar när fotot på offret studeras, när han får veta att inte bara änkan utan också barnen kommer vara med i domstolen. Han är på väg att ta in tanken på upprättelse, de anhöriga och offrens värdighet. Och den skrupulösa cynismen erkänns! Såväl affisch som titel indikerar förfallet. Löken skalas. Och i uppgörelsen med sig själv blir domen stenhård. Han är fake! Men argumenten för att fortsätta i en lönsam bransch läggs bokstavligen i fru Justitias andra vågskål. Någon kanske anser att jag spoilat för mycket, men ledtrådarna finns tydligt utlagda också i programbladet som ger nyttig bakgrund.

Uppsättningen gav som synes upphov till många tankar. Spelfilmer, skönlitteratur och scenkonst om uppmärksammade rättsfall engagerar. Har inte än läst Lasse Wierup, däremot Fredrik Kärrholm, Johanna Bäckström Lerneby, Renzo Aneröd och Jonas Trolle. Har sett ett antal dramatiserade monologer varav somliga recenserats. Djävulens advokat tillhör det absoluta toppskiktet. I samarbete med mycket erfaren regissör har Dahlstedt gjort bruk av sin espri, gestaltande förmåga och vrede över över hur lagen tillämpas på ett alldeles lysande vis. Sist men inte minst ska påpekas att Dahlstedt är en fena på spetsfundiga tvetydigheter, även om budskapet i den skarpa monologen inte kan missförstås.

Manus, regi och på scen: Daniel Adolfsson

Av Nerve i samarbete med Trixter

Producent: Charlotte Davidson

Röster: Andrew Z. Kelsey och Stephanie Hayes

Dramaturgisk konsultation: David Shopland och Andrew Z. Kelsey

Urpremiär: 6/9 2025 hos Teater Trixter i Göteborg

Premiären ägde rum i samband med Gothenburg Fringe Festival, fast det är föreställningen 10/10 som recenseras här. Innan publiken sätter sig på läktaren för att se det rymliga svarta scengolvet lysas upp närmast sig, påminns vi av producenten om att föreställningen ges på engelska. Skälet är att man hoppas på att Bad Boy ska bli antagen till teaterfestivalen i Edinburgh. Även om jag för länge sedan studerat engelska tre terminer på universitet, vet jag efter besök inte minst på GEST att jag tappar en inte oväsentlig del när språket är engelska. Hade därför önskat att Daniel Adolfsson underlättat för mig och andra, genom att artikulera extra tydligt eller i etapper dra ner på tempot, inte som en dramaturgiskt knep utan för hörbarheten. Tyvärr skedde förstås inte någon sådan anpassning.

Sa till en av Adolfssons motspelare från uppsättningen av Själens telegraf , en person som fanns i publiken, att hjärnan bakom Bad Boy kanske fick ingivelsen till sin monolog efter att ha gestaltat en karismatisk snubbe besatt av popstjärnedrömmar. Det är rimligt att anta att den detjande hundälskaren Jack är modellerad på Amanda Svenssons protagonist som dramatiserades i fjol. I den uppsättningen varvades skådespeleri med att fronta i ett band. I Bad Boy framförs ett knippe låtar till eget ackompanjemang på akustisk gitarr, original signerade upphovsmannen till monologen får man anta. Monologen inleds rent av med en audition på skivbolag vars intresse väckts efter inskickad demo. Jack när en förhoppning om att bli signad av dem.

Min kännedom om yrkesmannen Daniel Adolfsson? Läst mig till att han varit runt i Norden och spelat teater sedan han gick ut Teaterhögskolan i Göteborg, haft en betydande roll i uppmärksammade tv-serien Bron, skrivit för scenen och under pandemin gav han sig på att färdigställa ett långfilmsmanus vilket blev startskottet för samarbete med Göta Film. Har för egen del sett övertygande insatser av honom ett par gånger på Trixter, på Hagateatern och Tofta Sommarteater. Han fångar publiken genom sitt sätt att porträttera öden, med en aura som engagerar. Omsorgsfullt blottläggs med konstnärlig förhöjning hur komplicerat det ofta är att leva, klara av att tackla vad vi går igenom. Ett kargt, beskuggat och rörelsebaserat kammarspel av nobelpristagaren Jon Fosse på samma scen är för mig höjdpunkten i hans karriär.

Föreställningen pågår cirka en timme. Ställer mig aningen frågande till varför rekvisita saknas bortsett från mattan på bilden. Nästan enda hjälpmedel är ljuddesign, som illustrerar sorl från pubar och störande konversation av skivbolagsfolk. Ovan angiven estetik tillämpas föga förvånande också i Bad Boy. Berättandet sker ömsom animerat, ömsom avmätt och genomförs likt en beprövad cirkelrörelse. Adolfsson förmår att virtuost ha många bollar i luften, återger elegant replikväxlingar med mer eller mindre urskiljbara tonfall. När den som för ordet återger en episod från en herrtoalett och brer på på skotsk dialekt blir det extra komiskt. Maskulinitet diskuteras, blir till ett ofrånkomligt och angeläget sidotema.

Monologen handlar om en godhjärtad romantisk figur som önskar att få bli bekräftad. En lite vilsen sökare som inte vill ge upp hoppet om att förverkliga sina drömmar, bli en firad singer songwriter istället för att hanka sig fram på sunkiga hak. Huruvida man bör överge drömmar som känns orealistiska är den underliggande frågeställning som dramatiserats med utstuderad nerv. Hundägaren Jack får utstå stor smärta, men också antydan till kärleksfulla relationer och spirande hopp. Han är öppensinnad om än snabb att döma andra, verkar i viss mån attrahera spännande kvinnor om jag hänger med i turerna på snabbfotad engelska.

Låtarna av bevekande karaktär interfolierar det flödande berättandet. Inlagda naturligt i manus får de oss att reflektera över vem som ger oss sin story och vad han sjunger om. Adolfsson har som gitarrist en habil diskret framtoning och likt många kolleger en riktigt skaplig stämma. På slutet hålls toner ut för att publiken ska märka hur hårt roll satsar. Uppskattade det intryck monologen gjorde och nyanserna den rymmer även om jag lämnade Trixter utan att bli så drabbad som jag föreställt mig. Vid närmare eftertanke så här flera dagar senare, framstår det som klokt att Adolfsson avhöll sig från den pang-på-offensiv jag räknat med.