Teaterkritik

Foto Ola Kjelbye

Tidningshuset som Gud glömde

Studion Göteborgs Stadsteater

Urpremiär 23/9, spelas till och med 3/11

Av: Gertrud Larsson

Regi: Michaela Granberg

Scenograf: Henrik Ekberg

Kostym: Ingrid Trujillo-Berg

Nyskriven dramatik som tar sig an faktiskt existerande personer äger en kittlande dimension, är en utmaning i sig. Gertrud Larssons arbetsmetod synes vara att göra skruvade tankeväckande pjäser  om aktuella missförhållanden; vars magnitud är av den art att de oftast kan  kallas skandal.  Minns Flygande Handläggaren på Folkteatern! Tidningshuset Stampens högtflygande storhetsvansinne med åtföljande ekonomisk kraschlandning, var underlag för ett program i Uppdrag Granskning (SVT).  Trots att räddningsaktionen för koncernen krävt belopp i storleksordningen 700 miljoner, plockade ägarna ut väldigt många miljoner i utdelning till sig själva (gjordes enligt Peter Hjörne innan årsredovisningarna pekade på saftiga minusresultat), medan frilansare tvingades avstå innestående fordringar.  Ägarfamiljen Hjörne som i tre generationer drivit Göteborgs-Posten, finns förstås ständigt med på scen i minst en upplaga. Det klassiska uttrycket  förvärva, ärva och fördärva” bildar som Larsson påpekar, ett sammanhållande tema.

Tidningshuset som Gud glömde är dråplig, i andra akten  hysteriskt skojig. Stereotyper från  skräckgenren  gör sig påminda för den plågade Hjörne, under en mardrömsnatt på Marstrand. Alla möjliga och omöjliga ovälkomna gäster tränger sig på. Vi blir varse under roande former: en beryktad färsk ledarskribent (undantaget som bekräftar regeln beträffande maktens egoistiska män) som vampyr, tidningsdöden med inspiration från Sjunde inseglet i lika helsvart förklädnad och farfar Hjörne  uppträdande som vålnad. Som om det inte vore nog med hallucinationer, besväras den ansatte stackaren av Ace of Base och representant för skattebetalarna. Det lilla gänget på fem skådespelare (varav två praktikanter) har fullt upp, frossar i att ta ut svängarna. Och detta påhittade appendix, till en övervägande dokumentär historia utan känt slut, erbjuder publiken stor komik med likalydande beteckning som  stadens berömda humorgrupp.

Den efterlysning av förlagan  som inleder urpremiären, liksom hur man löst rollbesättningen sätter tonen på ett strålande sätt. Kvinnor på teatern driver med maktens, alltför ofta glorifierade, narcissistiska män. Förhållandet emellan chefredaktör Hjörne och vd Tomas Brunegård exemplifierar mycket underhållande och övertydligt begreppet bromance.  Firma Larsson & Granberg har lustfyllt sett till att Victoria Olmarker och Lisa Lindgren, förstärker drag hos pompösa snarstuckna män. Måste invända mot författaren när hon påstår att hon åstadkommit kärleksfulla porträtt. En ansenlig del av min behållning, ligger i att bevittna Olmarkers kroppsspråk i rollen som Peter Hjörne, interaktionen med radarpartnern Lindgren som visionären Brunegård  samt deras karaktärers obefintliga självinsikt. Boxningsmatchen mot Bonniers, de utdragna tröstkramandet på den enkönade klubben i Johanneberg, första mötet på Burger king och videosekvensen med  självupptagen flygare. Finns definitivt  ett flertal scener med stor komik.

I första scen rumsterar i pullover den trygge piprökande tidningsmannen Lars Hjörne. Även om den liberala morgontidningen ännu inte uppnått hegemoni , står man på stadiga ben med sund ekonomi. Rollen är som klippt och skuren för Sven-Åke Gustavsson. Han är en förankrad skådespelare som ända sedan Snoken i SVT, haft som signum att leverera dräpande lakoniska repliker, vilket självklart sker också i Tidningshuset som Gud glömde. Och det förvånar  knappast att han förekommer som Hjörne i dubbel upplaga. Fredrik Lundin och Victoria Dyrstad agerar i kompletterande biroller med den äran.  Scenografin är fyndig, dels dubbelsängen och panoramafönstret på Marstrand, dels att använda kartonger som tidningsstaplar, disk att luta sig mot och hamburgarförpackning.

Produktionen har lyckats. Pjäsen dissekerar smart  fartblinda orealistiska män i maskopi, vilket som sagt görs med  kvinnlig röntgenblick. Därför blir iscensättningen lika skoningslös som skrattframkallande.  Radarparet som misslyckades kapitalt med Stampen blir ömkliga oavsett var de umgås, fåniga och därmed roliga att följa när de förkroppsligas av fenomenen Victoria Olmarker och Lisa Lindgren. Att texten emellanåt har relativt tunna avsnitt kan man ha överseende med. Olmarker och hennes kollegor fyller i gliporna, med små skiftningar såväl som dramatiska utbrott.

I rollerna: Victoria Olmarker, Lisa Lindgren, Sven-Åke Gustavsson, Victoria Dyrstad och Fredrik Lundin.

Panik På Playan
Manus, regi och scenografi Johan Ehn
Baserad på boken ”Livredd i Syden” av Mari Kanstad Johnsen
Medverkande Veronica Kurba och Anders Jansson
Dockmakare, attributör, dock- och Skuggspelsinstruktör Jenny Bjärstedt
Musik, ljud, ljus och turnétekniker Rickard Folke
Producenter Nicholas Olsson, Erika Häll och Moa Hjärtström
Illustrationer Maria Kanstad Johansen
Foto José Figueroa
Teater Barbara, föreställning 23 september kl.13
(Urpremiären var den 16 september)

Vi möts av flygvärdinnor/värdar som slussar oss in i planet/teaterlokalen och naturligt leks de fram att vi behöver sitta bredvid varandra, ge plats, sätta mobilen på flygläge och att vi är på väg på en resa till tillsammans med Maja och hennes pappa. Jag upptäcker att jag sugs med i illusionen och jag berättar för skådespelarna att jag är ganska flygrädd och de lovar mig att resan kommer att gå bra. Det är en solsemester med dotter och far vi ska på och man kan gissa sig till att det här är något som de båda längtat efter.

Maja är en väldigt förståndig och klok lite tjej som verkar ha stort utrymme för att acceptera förändringar. Hon ger mig smaken av en lillgammal liten flicka som tvingats bli vuxen fort eftersom hennes föräldrar skilt sig. Hon plockar, städar och ursäktar sin pappa på ett sätt som ett barn inte ska behöva. Men att ursäkta hans omogna beteenden verkar vara något hon tyvärr är mycket van vid. Ringklockan i mig skriker att hon ska akta sig för medberoende och att den vuxne är den som har ansvaret. En fortsättning på hur Maja blir som tonåring p.g.a. sin omogna pappa kanske är något vi får se i framtiden?

Majas pappa är väldigt uppspelt och intensiv och det känns som om han är en pappa i raden av fäder som har sin dotter varannan vecka. Det är en väldigt realistisk tolkning av pappan d.v.s. en man som gör sig till och försöker leva ut sitt föräldraskap den vecka han har sitt barn. När ska man annars visa att man är duglig för sitt barn och kväva det dåliga samvetet. Allt ska vara roligt och allt måste vara på top. Inser att jag sett massor av sådana fäder och blivit smått irriterad många gånger. Att han går med öppen skjorta och spänner musklerna gör illusionen nästan allt för nära sanningen. Barnen skrattar åt hans muskler och behov att visa dem, medan jag har svårt för det. Hur många gånger har jag inte sett fäder ragga på Mallis snarare än att ta hand om sina barn. Det är ingen vacker syn utan snarare en väldigt sorglig syn.

Uppsättningen använder sig av uttrycksfulla dockor för att komplettera de två skådespelarna. Förutom att dockorna ger ännu skådespelarutrymme, så är det ett vidunderligt fiffigt sätt att påvisa storhet och litenhet i våra känslor. Dockornas dubblering av Maja och pappa gör också att de kan spela varandra, när den andre behöver agera en annan karaktär på scen. Dockornas uttryck är tydliga och ger barnen ett igenkännande eftersom de är i liknande storlek. Det lilla jaget i oss ibland behövs, för att vi ska kunna växa till oss på insidan. Jag tycker om när pappan blir rädd och liten av sina misstag.

Barnen på föreställningen är mycket aktiva och jag förstår att de tycker om skuggspelen som är. Reflektionerna ger den totala känslan av att vara på en strand och att simma viktlöst i havet. Pappans självupptagenhet i vattnet känns dock inte rimlig, trots att han är en väldigt egoistisk person som behöver underhållning på semestern omgående (”…tänk vad mycket skoj man kan göra…”). Men självklart kan det ju finnas tolkningsutrymme för att Maja faktiskt tror att han inte bryr sig om henne när hon hoppar i. Kanske var han lite mer nonchalant inför det än vad som gjorde mig bekväm. Vet inte heller om de signalerna är pedagogiskt bra att ge till barn som eventuellt är rädda för vatten. Kanske livräddaren i mig satt för många erfarenheter?

I all sin entusiasm och höga tempo lyckas naturligtvis pappa att komma ifrån Maja. När Maja blir lite ledsen och låg av det och oroande pratar med publiken, ”jag är nog ensam nu…” då vill barnen i bänkarna backa upp henne och skriker ”nej”. Hon konstaterar dock ganska snabbt och kavat att han nog bara är och smaskar bullar någonstans och att han snart kommer på att hon är borta. När pappa hittar henne igen är han just sådär rädd som han borde vara när han faktiskt slarvat bort ett barn som tar mer ansvar för sig själv än han gjort. Jag lämnas med förhoppningen om att han lärt sig något.

Rekvisitan i föreställningen är genomgående väldigt fyndig och uttrycklig, även när den är schablonmässigt enkel. Allt ser färgglatt, trevligt och härligt ut som känslan av en utlandssemester. Mest glad blev jag över den vackra och stora glasstrut som Maja slutligen lyckas köpa själv av en glassgubbe som väljer att inte se små människor. Glasstruten är uppbyggt i kulörta kulor, med sås, grädde och tillbehör. När hon råkar tappa en del av den i sanden så hör jag mig säga ”oh nej” med barnen. Jag hinner också tänka, att om glassgubben fortsätter att vara dum och inte se henne igen, köper jag henne en ny glasstrut. Kanske vill jag ha en själv också.