• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Stilla liv av Lars Norén – det finns något befriande i mörkret

19 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Stilla liv
Av Lars Norén
Regi Lars Norén
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Mira Svanberg
Mask och peruk Mimmi Lindell
Ljud Marcus Thurfjell
Urpremiär 18 mars 2017, Elverket Dramaten

Tolv skådespelare och lika många barn och ungdomar rör sig på scen av och till. Den yngsta är sju år och den äldsta nittio år. De promenerar, de springer över scenen, sitter still, ligger ned, arbetar, vaggar barn, lägger om sår – Lars Norén är tillbaka på en svensk scen med ett nytt drama, nästan tre timmar långt och i stort sett utan någon dialog, utan att någon skådespelare säger något.

Hur berättar jag med ord om något som talat till mig utan ord? Kommunikation, att förmedla något, gör vi på många sätt. Det talade ordet är bara en liten del i våra samtal och det vi säger. Vi talar genom rörelser, positioner i rum och i förhållande till varandra, med miner, med blickar, med gester, med suckar, genom att stirra, genom att sänka blicken, genom att titta bort, hur vi håller i saker, hur vi rör oss, vilka kläder vi har, vilka färger vi har på kläder … vi talar på oändligt många fler sätt än med orden.

Stilla liv speglar en tidsrymd på över hundra år i mänsklighetens historia. Det är dock långt från en vanlig historiebeskrivning. Här finns inga nationer, inga kungar och militära segrar, här finns bara människor. Människor som är ensamma, människor som är i grupp, människor som dras till varandra, människor som flyr varandra, människor som sveper döda, människor som dör, barn som är döda, människor som sviker varandra, människor som inte ser varandra, människor som säljer varandra och framför allt människor som åldras.

Som i stort sett alltid när Lars Norén skapar något finns det mycket mörker. Det är ingen förljugen glamorös Hollywoodsaga vi får ta in. Ändå är det liksom befriande att på detta sätt närma sig något som känns äkta. I stilla liv förmedlas något av vad det är att vara människa och att åldras, i dessa bilder som talar till mig bortom orden.

Jag tror att var och en som kommer till Stilla liv kommer att känna inom sig vad som berättas på sitt sätt. Vi är var och en unika och de många olika scenerna är både självständiga och går in i varandra och speglar varandra, liksom de speglar sig i oss och våra erfarenheter, våra liv och våra känslor inför vårt liv, inför vårt eget åldrande, våra sorger och våra glädjeämnen och våra sätt att ta oss igenom livet. Vissa scener kommer att tala till oss starkare än andra, beroende på vem vi själva är. Stilla liv är en spegel av något som finns inom människan.

Det är nitton år sedan Lars Norén senast regisserade på Dramaten. Lars Norén, som är född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. Han har skrivit omkring hundra pjäser, många med urpremiär på Dramaten – den första var Fursteslickaren 1973. På senare år har han återkommit som prosaförfattare och poet, bland annat med En dramatikers dagbok (2008 och 2013), Stoft (2016) och den nyss utgivna Efterlämnat.

I rollerna ser vi Erik Ehn, Nina Fex, Otto Hargne, Johan Holmberg, Inga Landgré, Lina Leandersson, Irene Lindh, Lars Lind, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Eva Millberg, Marall Nasiri samt barn och ungdomar (statister).

Foto: Sören Vilks
Foto: Sören Vilks

 

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Lars Norén, Scenkonst, Teaterkritik

Fjortisen känsligt framkallad – 5114 Dagar på Backa Teater

19 mars, 2017 by Mats Hallberg

17/3 2017

Dramatiker: Johanna Larsson, Stefan Åkesson, Ensemblen

Regi: Johanna Larsson

Scenograf och kostymör: Linda Wallgren

Koreograf: Fredrika Byman-Moberg

Kompositör: Systraskap (Amanda Lindgren & Sabina Wärme)

Musiker: Stefan Abelsson, Mats Nahlin, Amanda Lindgren och Sabina Wärme

  Foto Ola Kjelbye

Se mig! Ni fattar  inte vad jag går igenom. Det är kontentan av den fjortonårige Anna Harlings utbrott, en betydelsebärande urladdning vars följdverkan blir en finstämd sång. Vi får i 5114 Dagar vara med om personliga vittnesmål från en kvalfylld  ålderszon alla måste passera. Titeln syftar på hur många dagar som ska uppnås, till tillståndet mellan barndom och spirande ungdom.  Den förste att göra entré är just Anna Harling i  rollen som sammanhållande kitt, en slags ciceron  i utforskningen av våra famlande yngre tonår.  Sina dagboksskriverier kallar hon en redigerad selfie. Presentatören avlöses i tur och ordning av övriga i ensemblen. Samtliga utgår från  porträttfoton klistrade på kroppsstora pappskivor, foton som med något undantag visar hur de själva såg ut när det begav sig.

Ensemblen berättar och spelar upp situationer från ett mestadels olyckligt fjortonårslandskap, anekdoter och känslostormar de upplevt. De tilltalar varandra med  förnamn, bara vid enstaka tillfällen är de avsiktligt andra än sig själva (kurator, pappa…). Skådespelarna agerarar de versioner av sina autentiska jag, som de vaskat fram i samarbete med regissören och dramatiker Stefan Åkesson. Det ständigt närvarande metaperspektivet ges en hisnande brygga, när Gallons insats i Girl Power (2000) lyfts fram av  yngre kollega som något hon verkligen tyckte om.  I manus finns flera liknande frivolter inlagda.  Och det beprövade konceptet fungerar väl , om än en aning ojämnt. Genomgående  metod hos hyllade ungdomsscenen på Hisingen, är just att dramaturgiskt bearbeta och sammanställa insamlad research.

Vill påstå att den förhånade instabile fjortisen återupprättas, tas på blodigt allvar. Skolgång, kompisar, föräldrar, passioner, identitetssökande och trevande sexualitet; en  heltäckande innehållsdeklaration över en problematisk ålder.  Skådespelarna har grävt fram vad de kanske förträngt, troligen många gånger smärtsamma minnen.  Man lyckas förmedla en palett av lidande och hopp, vånda och längtan, besvikelse och bekräftelse.  Några historier är extra uppseendeväckande, exempelvis de från Åsa-Lena Hjelm, Ramtin Parvaneh och Ylva Gallon. Åka fast för checkbedrägerier, tolv begravningar i samband med den så kallade diskoteksbranden och besatthet vid kvinnlig superhjälte. Tre fall av märkvärdiga berättelser jag troligen kommer minnas länge.

Scenografin är sparsmakad. Några mobila väggar med dörrar skärmar av, som fond fasad som föreställer skola i nordöstra Göteborg.  I övrigt noterar jag soffa och tillhörande bord, på vägg framväxande korrespondens mellan pushande lärare och en kämpande basketfantast samt musikernas utrustning. Av oklar anledning utökas scenutrymmet till läktaren publiken sitter på, vilket känns ganska onödigt.  För att markera musikernas betydelse finns de i sedvanlig ordning placerade nästan mitt på scen, får presentera sig och görs delaktiga i enkät.  Anmärkningsvärt  annars är att det är den unga kvinnliga duon som komponerat, medan de erfarna männen ”bara” lirar. Musiken kan överlag  betecknas som svävande ambient eller rytmisk electronica.  Som mest mänsklig, lustfylld och kommenterande blir den när de duktiga musikerna trakterar diverse blåsinstrument. Då vibrerar teaterrummet av känslor.

Varje gång jag ser fryntlige Kjell Wilhelmsen och hans bistra motpol Ove Wolf ( tesen om att de fastnat i sina olika fack behöver motbevisas), får jag en förväntad dos teatergodis. Den först nämnde i rustning ala Game of Thrones kommer säkerligen skrattas åt av högstadieelever, vars skratt lär komma av sig, när hans motpart gör uppror. Skådespelarna som helhet utstrålar trygghet med de spelsätt de vinnlagt sig om. Men jag önskar att de utmanat sig själva mer. Blir denna gång mest imponerad av intensiteten hos Hannah Alem Davidsson, det konsekvent maniska hos Ylva Gallon och sättet att äga teaterrummet hos Ramtin Parvaneh. Jag som för länge sedan slutat  följa teveserier, skulle absolut bli sugen igen om mannen  i blå träningsoverall skulle erbjudas en huvudroll.

Ser ett gott hantverk med förmodligen rätt tilltal för tänkt målgrupp. Ibland när förväntad effekt nätt och jämt infrias, trots rättmätig positiv hållning, ska poängteras  att 58-åringar inte utgör Backa Teaterns målgrupp.  Igenkänningsfaktorer för dem produktionen vänder sig till finns framför allt på ett existentiellt plan, eftersom den dokumentära uppsättningen inte har med nutidens fixering vid smartphones eller sociala medier.

Skådespelare: Hannah Alem Davidsson, Anna Harling, Åsa-Lena Hjelm, Ylva Gallon, Kjell Wilhelmsen, Ove Wolf, Nemanja Stojanovic och Ramtin Parvaneh

 

 

 

 

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik

Tankar om Kung Kristina Alexander på Strindbergs Intima Teater

18 mars, 2017 by Lotta Altner

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Kung Kristina Alexander
Manus Aleksa Lundberg, Elisabeth Ohlson Wallin
Regi Elisabeth Ohlson Wallin
Skådespelare Aleksa Lundberg (Kristina)
Musik Fredrik Arsaeus Nauckhoff
Ljusdesign Jonatan Winbo
Scenografi och kostym Ulrika van Gelder
Sömmerska Helene Söhr
Regiassistent Tuvalisa Rangström
Teaterchef Ture Rangström
Producent/Press Katharina Lind
Premiär 1 mars 2017 Strindbergs Intima Teater
Föreställning som recenseras: 17 mars 2017

Att vara född biologisk kvinna och drottning på 1600-talet kan säkert ha haft sina fördelar. Om man nu verkligen skulle leva i Sverige då vore det sannerligen inte fy skam att få möjligheten att få bli den första kvinna till tronen på flera hundra år. Men idealet och kvinnligheten då, precis som idag hade sina baksidor. Kristina var inte vilken biologisk kvinna som helst och ville inte heller var det.

Kristina sitter i en maktposition där hon som drottning i stort sätt kan ta sig vilken man som helst. Men hon vill inte ha någon man. Hon blir attraherade av kvinnor. Frustrationen för Kristina är att hon enligt Platons modell tror att det enbart finns ett kön, och att kvinnor enbart är outvecklade män. Så hur kan hon som drottning vara en outvecklad människa? Hur kan hon som är bortskämd med att kunna få allt här i livet, inte få lov att bli den Alexander (den store)som hen upplever sig som. ”Se på mig när jag föds till Alexander” ber hen.

Uppsättningen tar upp ett känt dilemma. Kvinnor som inte ser ut som kvinnor (hur nu det är?), beter sig kvinnligt och inte vill ha en man, blir därmed helt avsexualiserade som människor (hermafrodit). För vad gör vi med kvinnligheten när den inte lever upp till normen och inte tilltalar männen runtomkring? Men framför allt vad gör vi med kvinnor som faktiskt känner sig som män, ”Könet håller mig tillbaka, i allt annat är jag man”.

Föreställningens berättargång är något komplicerad och känns inte helt självklar. Man slängs både bakåt och framåt i Kristinas livsöden på scen. Samtidigt förekommer också en filmisk monolog på väggen bakom Kristina, av andra nutida transsexuella som jämför sina öden med drottningens. Filmsekvenserna ger ansikten på en problematik som alltid funnits för transsexuella d.v.s. det de känner att de är och vad världen uppfattar dem som. Det är vuxna människor som uttrycker att de tänker för mycket, men som är glada över att de genomgått sina förändringar med namnbyten, operationer och hormoner.

Scenografin gav en detaljerad avbild av dagen, då och nu, med tydliga detaljer som kunde ge samlevnad. Inget blev på något vis felaktigt utan alla delar kompletterade varandra på ett utsmyckande och känslosamt sätt. Kristina plockade detaljer på scen som förstärkte och förminskade hens identiteter (ex.svärdet, brynjan, rustningen och bibeln). Associarerna gör tydligen både mannen och kvinnan.

Kanske är det så att när ens sexualitet och dess uttryck inte får lov att ses på med blida ögon och man anses som inte som ”normal” (som reportaget från 1965 uttryckte), så vill den bli den provocerande och dekadent. Kanske måste man ta sig an den skräna vägen? Någonstans kan jag förstå det, på samma sätt som man skriker till sist om ingen lyssnar. Däremot blir blottningen och intimiteten mellan skådespelare och publik för närgången när jag ska behöva se skådespelarens fingerar tryckandes och klämmandes i ett naket sköte på scen. Det blir kirurgiskt och gynekologiskt på ett sätt som få nog är bekväma med. Momentet var dock kort och efteråt gav hen ett raseriutbrott för sin omanlighet som var hjärtskärande. Den kroppsliga längtan efter ett annat jag var mycket tydligt. Man önskar hen ett tydligare och mer överensstämmande jag.

Skådespelaren hade en fantastisk förmåga att ge världens tvåsamhet ett Janusansikte. Ge mänsklighetens tvång på könslig definition den bittra ton som det måste vara att leva med flera identiteter samtidigt. Ibland såg jag en stark kvinna som ville vara man, ibland en man som råkade var kvinnlig. Med ofta var det bara en man eller bara en kvinna. Hjärnan kunde inte få ihop hens bild idag och jag förstår att klosterlivet var det enda som kunde rädda Kristina/Alexander från sin tidsålder. Jag hoppas Kristina/Alexander fick uppleva sig ”victorious” som vilken annan kunglighet utan att helt och fullt finna stöd i katolska kyrkans dåvarande och bokstavstroende/teologiska tolkning av hen.
Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta (Matteusevangeliet 19:12)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik

Tankar om Hemsöborna på Stockholms stadsteater

18 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Hemsöborna
Av August Strindberg
Dramatisering Bertil Arlmark och Ragnar Lyth
Bearbetning Åsa Lindholm
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Alex Tarragüel Rubio
Ljus Linus Fellbom
Mask Sara Englund
Djurmasker Wintercroft
Koreografi Moa Lichtenstein
Kompositör Pär Ulander, David Tallroth och Rickard Borggård
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, 17 mars 2017

August Strindbergs roman Hemsöborna kom 1887, ett år efter Tjänstekvinnans son. Strindberg gjorde även en dramaversion av berättelsen 1889. De inledande raderna är några av svensk mest kända inledningar på romaner:
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.

Foto: Sören Vilks
Denna klassiska svenska berättelse har både satts upp på teaterscen och filmatiserats ett par gånger. Min upplevelse av Hemsöborna fram tills nu har varit romanen och tv-serien 1966 med Sif Ruud som Madame Flod, Allan Edwall som Carlsson och Sven Wollter som Gusten.

Yrvädret Carlsson, landkrabban som kommer ut till änkan Flod och hennes gård på skärgårdsön, är fylld av energi och tankar om mänsklighetens möjligheter i den nya tiden. Han får uppdraget att få fart på gården, att dra upp den ur förfallet. Änkans vuxne son Gusten tar inget ansvar för gården, han är helst ute med bössan och skjuter fåglar. Carlsson lyckas bra och får inte bara igång gården utan hittar också en ny inkomstkälla genom att hyra ut ett av husen till sommargäster. På bygden har folk börjat prata och skvallra så Carlsson och änkan Flod gifter sig. Fast Carlsson är yngre än änkan och egentligen förälskad i en yngre piga. Men chansen att få vara delägare i en egen gård drar i honom. Att aldrig mer behöva arbeta för någon annan.

Strindbergs berättelse är en fängslande roman som skildrar något evigt hos människan men det är också en bra skildring av just den tidsepoken och skärgårdsmiljön.

I regi av Stefan Metz, med Ann Petrén och Claes Malmberg som Madam Flod och Carlsson, blev det en välgjord föreställning, som i de viktiga delarna är trogen grundberättelsen. Däremot skiljer den sig i tonen från den tv-serie jag såg 1966 som jag minns mer allvarlig, mörkare. På Stockholms stadsteater, i regi av Stefan Metz, har den kryddats mer med komedi, framför allt i första delen före paus.

Föreställningen är en helhet där varje del är viktig och Alex Tarragüel Rubio som ansvarar för scenografi och kostym har gjort ett imponerande arbete. Tillsammans med ljus-ansvarige Linus Fellbom har han skapat en lösning på hur en av de sista scenerna, den berömda snöstormen, gestaltas på scen. Den lösningen är så genialiskt utförd med enkla medel att den i sig gör föreställningen värd att se.

Regissören har en rollista med skickliga svenska skådespelare och jag är minst lika imponerad av birollerna som huvudrollerna, som Shebly Niavarani som Norman, Frida Westerdahl som Clara, Anna Wallander som Lotten, Ulf Eklund som Rundqvist, Lotti Törnros som Ida och Gerhard Hoberstorfer som pastorn.

Förebild för romanens Hemsö är Kymmendö. Strindberg var väl förtrogen med skärgårdsmiljön kring Dalarö, Ornö och Kymmendö; han vistades som sommargäst på Kymmendö under åren 1871–1873 och 1880–1883 och på Dalarö 1891 och 1892. Det var på Kymmendö som Strindberg hämtade figurerna till Hemsöborna.

Romanen kritiserades för sin råa skildring av livet, enligt wikipedia: bland annat för en scen där ett par har sexuella kontakter längst inne i en kyrka mitt under pågående gudstjänst (finns inte med i scenföreställningen på Stockholms stadsteater). Hemsöbornas publicering slog hårt mot öborna som portförbjöd Strindberg som därigenom stängdes ute från sin ungdoms paradis.

Enligt Olof Lagerkrantz skrev Strindberg Hemsöborna ”för att tjäna pengar och i det uttalade syftet att återvinna sin popularitet i Sverige”. Det är intressant och värt en egen essä att analysera att en författare med välbärgad bakgrund som Olof Lagerkrantz tycks se ned på behovet att tjäna pengar. Det må vara hur som helst med detta, men Stockholms stadsteater hade förluster förra året och behöver en riktig publikdragare på Stora scenen. Om Hemsöborna blir det är svårt att sia om. Drygt halva premiärpubliken reste sig för stående ovationer. Föreställningen är absolut sevärd, den är varm, bitvis rolig, bitvis sorglig, skildrar mänskligheten utan stora åthävor och har en smart scenlösning och bra musik.

I rollerna:
Carlsson Claes Malmberg
Madam Flod Ann Petrén
Gusten Leonard Terfelt
Norman Shebly Niavarani
Clara Frida Westerdahl
Lotten Anna Wallander
Rundqvist Ulf Eklund
Pastorn Gerhard Hoberstorfer
Ida Lotti Törnros
Professorn med flera. Anders Johannisson
Statister; Hanna Gustafsson, Niclas Dedorsson, Maria Kuzmin, Maria Jernström, Henning Attlin och Petter Skoglund
Musiker Pär Ulander och David Tallroth

Foto: Sören Vilks

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: August Strindberg, Hemsöborna, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Tankar om Svek på Malmö Stadsteater

12 mars, 2017 by Redaktionen

Svek
Av Harold Pinter
Översättning: Anna Kölén
Regi: Dennis Sandin
Premiär på Intiman, Malmö stadsteater 11 mars 2017

Svek är ett klassiskt triangeldrama. Vi har det gifta paret, dr hustrun har ett långvarigt förhållande med makens bäste vän. Pjäsen spelas i omvänd tidsordning, vilket vet att vi vet vad karaktärerna ännu inte vet.

Svek är ett drama som drivs av språk och dialog, vilken är knivskarp. Inte en stavelse är utan betydelse. Vi får erfara att maken visste om hustruns otrohet långt innan den bäste vännen visste att han visste. Den skillnaden i kunskap ger maken ett övertag som han utnyttjar i konversationer med den vän han fortsätter att träffa med jämna mellanrum.

Slutet av pjäsen, som även är inledningen av sveket indikerar av maken redan från början kände till eller i vilket falla anade vad som var på väg att hända. Eller också är det var åskådaren lockas att tolka in i scenen, eftersom vi redan vet som komma skall.

Svek är en pjäs som ger skådespelarna möjligheten att glänsa, eller rättare sagt den kräver att skådespelarna glänser, vilket de gör. Mattias Linderoth gör en speciellt stark insats som Robert, den bedragne maken. Han framstår som kall, kylig och beräknande i sina möten med den bäste vännen Jerry. Eftersom Robert väljer att inte konfrontera Jerry för sveket sätter han sig själv i en maktposition gentemot Jerry.

Scenen är sparsam. Vi har ett bord med två stolar samt ytterligare en stol. I bakgrunden finns ett spegelrum som skapar en mångfald av dimensioner. Vi ser huvudpersonerna i multipla spegelbilder

Harold Pinter föddes 1930 och avled 2008. Han verkade över det kulturella fältet som dramatiker, poet, skådespelare, regissör. Han var också en glödande politisk aktivist, med föga känsla för retorisk sans och måtta. Han jämförde Bushadministrationen med Adolf Hitlers Nazityskland  och ansåg att Tony Blair var en massmördare.

Förutom Nobelpriset i litteratur 2005 tilldelades Harold Pinter bl a Brittiska Imperieorden, Shakespeare Prize, European Prize for Litteraturs, Molière D’Honneur for Lifetime Achievement och Franz Kafka-priset.

En central del i Pinters författarskap var att vrida på begreppen. Vad är sant? Vad är falskt? Pinter kunde på grund av hälsoskäl inte närvara vid nobelprisceremonin, men han skrev och spelade in sin föreläsning. Den började med orden

”Det finns inga skarpa gränser mellan verkligt och overkligt, inte heller mellan sant och osant. Någonting är inte nödvändigtvis endera sant eller inte sant; det kan vara både sant och inte sant.”

Om Pinter varit vid liv idag skulle han ha känt igen sig.

I rollerna: Erik Borgeke, Susanne Karlsson, Mattias Linderoth, Yazan Alqaq

Längd: 1 timmer, 30 minuter, ingen paus

Text: Peter Johansson

Arkiverad under: Teaterkritik Taggad som: Harold Pinter, Malmö stadsteater, svek

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 135
  • Sida 136
  • Sida 137
  • Sida 138
  • Sida 139
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 286
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in