Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Stående ovationer för Marie Göranzon i Svärmor kommer!

by

Svärmor kommer!
Idé, iscensättning och text Catharina Allvin
Text Lolo Amble och Lotta Olsson
Musik Jonas Malmsjö
Premiär 17 oktober 2017 Klara Soppteater

Myterna om svärmödrar är många. På Klara Soppteater var det mer än fullsatt när Marie Göranzon gjorde debut på Stockholms stadsteater i soppteaterns föreställning ”Svärmor kommer!” som dessutom hade urpremiär på detta nyskrivna minidrama.

Marie Göranzon är en av våra stora svenska kvinnliga skådespelare och hon har gjort många starka roller på Dramaten där hon tillhört ensemble sedan hon utbildades vid Dramatens elevskola 1964-1967. Nu har hon lämnat Dramaten för Stockholms stadsteater, vilket säkert många av hennes fans uppskattade på premiären på soppteatern. Som publik kommer vi så nära skådespelarna i den salongen och den närheten hanterar Marie Göranzon suveränt. Hon har sådan aura och utstrålning och kan stå helt still och ändå säga så mycket.

Samspelet på scen med Catharina Allvin, dansaren, fungerade oerhört bra. Catharina Allvin kommunicerade till största delen med dans och mim vilket fördjupade vad som berättades och fungerade väldigt bra. Jag kommer aldrig att glömma den underbara scenen svärmor ger en lektion i konsten att vika handdukar – en metafor för allt oavlönade (och kanske onödiga) arbete kvinnor fått sig itutade att de ska utföra genom tiderna.

I början framställs den mest typiska bilden av en svärmor, en kvinna som kommer och lägger sig i, fast hon inbillar sig själv att hon inte gör det men allt eftersom får vi nyanser och fler bottnar. Vi får också höra reflektioner kring livsuppdraget att vara mamma i förhållande till att bli svärmor. Vad som format ett svärmor kan vara olika saker, kanske har hon haft en ännu värre svärmor?

Svärmor kommer!
Premiär 17 oktober 2017
Klara Soppteater
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Medverkande Catharina Allvin
-”- Marie Göranzon
PRODUKTION
Idé, iscensättning och text Catharina Allvin
Text Lolo Amble
-”- Lotta Olsson
Musik Jonas Malmsjö
Regiöga och ljuddesign Fredrik Meyer
Ljus Olle Axén
Kostym Gudrun Rösnes
Rekvisita och scenografiöga Anja Liedtke
Konstnärligt råd Annica Edstam
-”- Françoise Fournier
Inläsningar Annica Edstam
-”- Jonas Malmsjö
-”- Grim Lohman

Det ger en extra krydda i föreställningen att Catharina Allvin, dansaren, som gestaltar svärdottern i verkligheten, utanför scenen, också är svärdotter till Marie Göranzon. Catharina Allvin är sambo med Marie Göranzons son Jonas Malmsjö, som hon har en son med.

Premiären fick stående ovationer och jag är övertygad om att den blir en av de stora publikfesterna på Klara soppteater i höst.

Om Marie Göranzon:
Bland hennes över fyrtio rolltolkningar kan nämnas Eleonora i Strindbergs Påsk, Nina i Tjechovs Måsen, titelrollen i Fröken Julie, Alice i Strindbergs Dödsdansen och Mary Tyrone i O´Neills Lång dags färd mot natt som gav henne O´Neill-priset. Bland tv-produktioner kan nämnas Strindbergs Spöksonaten, samt Lars Noréns Löven i Vallombrosa och Ett sorts Hades.
Utanför Dramaten har hon spelat bland annat på Scalateatern, Maxim och Vasan. På Vasan medverkade hon i Albees Vem är rädd för Virginia Woolf och i Lars Noréns Så enkel är kärleken.
Under senare år på Dramaten har hon spelat i Måsen, Bernardas hus, Gäckanden Höstsonaten, En familj – August Osage County, Fanny och Alexander, Other Desert Cities – Andra ökenstäder samt Dödspatrullen.

Om Catharina Allvin:
Catharina Allvin född 24 augusti 1970 i Täby, är en svensk dansare.

Hon har spelat rollen som Nonno i Mio min Mio på Stockholms Stadsteater. Hon har arbetat med koreografer som Birgit Cullberg, Anna Vnuk och Dorte Olesen. På Dramaten har hon medverkat i En midsommarnattsdröm och Cabaret.

Medverkande:
Catharina Allvin och Marie Göranzon
Inläsningar:
Annica Edstam och Jonas Malmsjö

Teaterrecension: Krapps sista band

by

Krapps sista band
Av Samuel Becket
Översättning Magnus Hedlund
Regi Karl Dunér
Scenografi Karl Dunér
Ljus Hans Åke Sjöquist
Peruk och mask Kjell Gustavsson
Premiär: 13 oktober 2017, Målarsalen, Dramaten
Speltid: cirka 1 timme och 5 minuter, utan paus

En föreställning som bara tar lite drygt en timme – men där varje ord är vägd på guldvåg och varje scenbild är minutiöst fram-mejslad. Krapps sista band (från 1958) är ett av Samuel Beckets flera korta draman. Det är en monolog framförd av en skådespelare som samtidigt med hjälp av inspelade band samtalar med sig själv från tidigare perioder i sitt liv.

Jan Malmsjö fick stående ovationer på premiären för sin roll som den 69:årige Krapp som varje år på sin födelsedag spelar in ett band där han summerar året som gått. Han värmer upp sig genom att lyssna på ett band med en inspelning han gjorde trettio år tidigare. I det bandet, då han var 39 år, funderar han på om han då står på krönet av sitt liv. Och han har tydligen precis lyssnat på ett band han spelade in tolv år tidigare, då han som 27-åring brutit upp med en kvinna han tycks ha älskat. Han blev chockad och ställd då han kaxigt hade sagt till henne att det var bäst att de skildes åt – och hon höll med. Han hade tydligen inte väntat sig det.

Genom 69-åringen får vi perspektiv på mannens olika åldrar och det sätter förstås igång en mängd tankar och känslor hos oss betraktare. Hur skulle det vara att tala med sig själv från tidigare i livet? Intressant. Spännande. Hisnande.

Regissören Karl Dunér är också föreställningens scenograf och sam alltid är hans regi starkt visuellt. Scenbilderna talar till oss minst lika mycket som det som sägs och görs. Allt bildar en enhet som kommunicerar på flera plan. Karl Dunér har tidigare på Dramaten bland annat regisserat Becketts pjäser I väntan på Godot (1990), Lyckliga dagar (1998) och Ur ett övergivet arbete (2009). Karl Dunérs senaste uppsättning på Dramaten var Den fjättrade Prometheus av Aischylos, som belönades med Svenska Teaterkritikers Förenings teaterpris 2015.

Jan Malmsjö är en av nutida svensk scenkonsts stora legendarer. Han är en mångsidig artist och har gjort närmare 70-talet roller på Dramaten sedan sin debut där och dessutom har han en karriär som sångare och musikal-, opera- och operett-sångare och han har haft stora roller i tv och på film. Han går in i en fin tradition av stora skådespelare när han nu gör Krapp. Tidigare har Krapp gestaltats på svensk scen av bland andra Erland Josephson 2004 i regi av Katie Mitchell.

Magnus Hedlund, som gjort översättningen, berättar i programbladet att det berättas att pjäsen Krapps sista band kom till efter det att Samuel Becker som bodde i Paris inte kunde få in BBC på sin radio när de sände en av hans radiopjäser. Mottagningen var lite för dålig med oupphörliga störningar. När BBC i England fick reda på detta skickade de Becket en bandkopia. Så Becket fick köpa sig en bandspelare. Och upptäckte snart dess dramatiska möjligheter. Någon kunde till exempel föra en dialog med sitt (eller sina) tidigare jag.

Pjäsen lär varit skriven för att vara en monolog som skulle framföras av den irländske skådespelaren Patrick Magee vars röst och spel Becket var mycket förtjust i. Pjäsen gick därför länge under arbetsnamnet The Magee Monologue.

Becket är en av mina absoluta dramatiker-favoriter. Hans pjäser kan på ytan verka absurda eller nästan obegripligt innehållslösa men har samtidigt så mycket djup och så många lager och nivåer av hur jag tolkar eller upplever det som sägs eller inte sägs. Krapps sista band är mycket sparsmakad, dess styrka ligger nästan mer i vad som inte sägs än vad som sägs. Karaktären heter Krapp, vilket på engelska blir crap, ett ord som kan betyda skräp, strunt, skitsnack. Ja kanske är allt Krapp säger bara skitsnack, kanske är allt vi säger skitsnack där vi lurar oss själva. En sak är säker: vartenda ord är vägd på guldvåg och noga utvalt. Den kvinnan som Krapp som 27-åring gjorde slut med heter Bianca från Kedar Street. Bianca betyder vit på italienska och kedar är ett anagram på dark eller darke som det stavades förr och betyder mörk. Alltså en kvinna av ljus och mörker, som vi alla. Hon och Krapp är båda människor med ljusa och mörka sidor. Varje detalj har så många betydelser och samtidigt kanske allt bara är struntsnack. Krapps sista band är en oemotståndlig underbar struntsak som jag gärna vill se fler gånger. Den är bara lite drygt en timme och det kändes väldigt kort. Fast det är också en styrka, att den går så fort förbi. Kanske som livet …

Dock är det en rolig detalj jag reagerade på. Jan Malmsjö är född 29 maj 1932 och är alltså 85 år. Han spelar en n 69-årig man som ska föreställa gammal och skröplig, darrig och vinglig och med dålig syn. Det är bara det att i dagens Sverige är många 69-åringar inte alls särskilt skröpliga och när Jan Malmsjö tagit av sig rollen som Krapp och står och tar emot publikens ovationer rör han sig smidigare än den 69-årige Krapp. Det är en bild av hur mycket som förändrats i samhället sedan 1958. En sextioåring är inte längre lika gammal som en sextioåring var då.

Teaterrecension: Prima Liv – svåra frågor om vår teknikberoende tid

by

Prima Liv
Av Jordan Harrison
Originaltitel ”Marjorie Rrime
Regi Adam Greenfield
Översättare Carl Kjellgren
Musik Daniel Douhan
Scenografi och Rekvisita Pia Wiik
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Ljuddesign Daniel Douhan
Kostymdesign Maria Felldin Almgren
Maskdesign Nina Lagnefeldt
Scentekniker Theo Thermaenius
Dekorbygge och Målning Johan Sjölin, Matti Rintala von Knorring, Janne Hverven, Klas Gunnarsson, Per Johansson, Jossa Elmqvist
Playhouse teater den 12 september 2017

Vi lever i en tid där vi sätter stort hopp till tekniken. De flesta av oss har en mobil eller en dator som vi kan kommunicera med och min ”Siri” ger ett och annat roligt svar efter att hon frågat mig ”how can I help you?”. Kvällens föreställning belyser en förlängd tanke kring människa och maskin. Hur skulle det vara om vi människor kunde ersättas av en dator efter vår död? Hur skulle våra nära och kära kunna programmera in vår natur i datorn för att komma ihåg oss? Skulle datorn bli en bättre version av den vi var eller skulle våra minnen få finnas till för sin egen skull?

John och Tess är gifta och tar hand om Tess mamma Liv som är lite senildement. Till Liv har de gett en mänsklig dator en sk. prim . Syftet med primen är att Liv som saknar sin döda man Walter, ska kunna ha primen som ersättning av de äktenskapliga minnena. Primen Walter blir också ett ersättande sällskapsfenomen som räddar det gifta paret från dåligt samvete. De kan ju inte vara med modern/svärmodern jämt. Tess mår dock inte riktigt bra av att faderns minne förvanskas genom att man programmerar allt för positiva minnen som egentligen inte var sådana i hennes verklighet. Mot slutet blir det som att Tess inte känner igen sina föräldrar eller sin barndom, ”…hur mycket ska hon glömma innan hon inte längre är den samma som då…”

Manuset tar upp en skrämmande och engagerande livsöverföring, det vill säga tanken kring hur vårt liv och minne förs vidare till nästa generation. Är det man själv som ska äga rättigheten till minnena över ens egen liv? Eller lever vi enbart vidare genom andras värderingar kring vem vi var? Jag tycker grundtankarna i manuset utmanar till eftertanke och framtidsversionen. Det är viktigt att fundera över för vems skull man ska minnas och vem som har rätt till de minnena. Förvanskningar och tolkningsföreträden förekommer alltid och den döde kan inte protestera. Skönmålning kanske man kan stå ut med själv, men frågan är hur anhöriga klarar av det. Har man haft en j*vla morsa kanske man inte klarar av att få henne helgonförklarad efter hennes död.

Någonstans på vägen hade jag snappat upp att föreställningen skulle vara lite rolig. Jag skulle snarare vilja beskriva den som hånfull och tragisk. Det blev ett mänskligt ställningstagande inför validiteten kring vad sanning verkligen är. Att se en äldre människa tappa kontrollen över sitt liv och varken vilja tvätta sig eller kunna styra över sin avföring, är inte lättsamt eller roligt.

Det tog en stund innan publiken förstod att Walter var en programmerad dator även om hans kroppsspråk tydde på någon typ av allt för ’schablonkäck’ motorik. Jag hade tyvärr redan hunnit irriterat mig på den ytliga och dryga hållningen innan jag tydligt såg att det var ett försök att inte vara mänsklig som var syftet. Men det var egentligen inte förrän den gifta paret i konversationen sinsemellan i ord kunde konstatera att de inte visste om det var nyttigt för modern att prata med en maskin som hon trodde var sin döde make, som alla i publiken drog ett förstående andetag. Det gick en viskning i publiken för hjälp till självhjälp, ”han är en dator”.

Det fanns stunder då man kunde förstå varför Tess och John behövde skapa sig en ny pappa/svärfar. För vad är det för en fejkad värld som uppstår i en människa som drabbas av någon form av demens. Inget är sig själv eller blir sig själv längre. Då kan man ju lika gärna ha en dator som påminner en om det som varit eller ger lite sällskap och glamour. Begreppet verklighet sätts slående i ett nytt perspektiv

Per Graffman gör en övertygande tolkning om en man som vill rädda sin hustrus genom att skapa minnen hos henne som inte är sanna men kanske skulle kunna ersätta den psykoterapi som hon vägrar ta emot. Det är hans kärlek för henne som gör att han vill rucka på reglerna lite. För vad spelar det för roll om vi kommer ihåg något vackrare än vad det egentligen var? Inte kan det skada någon? Gör verkligen sanningen oss mer fria eller är det bara att hälla på lite skimrande strössel på tillvaron när det går? Han vill rädda allt in i döden.

Föreställningen slutar i ett antiklimax och i ett moment 22, där inte alla ges samma chans att kunna påverka eftervärlden kring vem man varit och vem skulle kunna ha blivit. Lögnaktiga datorer har inte heller gett alla mer glädje eller ett liv man vill leva med. Programmering och minnen blir en hårdvara som inte hela mänskligheten får styr över.

Ensemble Britt Louise Tillbom (Liv), Björn Lönner (Walter), Gunilla Backman (Tess), Per Graffman (John)

Teaterrecension: Skillnadernas Stockholm – I trygghetens namn tjänar vi alla på mer jämlikhet

by

Foto: Sören Vilks

Skillnadernas Stockholm
Bygger på Stockholm stads rapport skillnadernas Stockholm från 2015
Av Ellen Lamm och Eric Ericson
Regi Ellen Lamm
Scenografi, kostym och Ljus Lars Östbergh
Konstnärlig idé animationer Lars Arrhenius
Animationer Karl Sandzén
Musik Lars Arrhenius
Mask Sara Englund
Dramaturg Sofia Fredén
Urpremiär fredagen den 6 oktober 2017, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholmsrummet våning Plattan

Att läsa statistisk eller rapporter från stadsledningskontor, är inget som de flesta av oss gör varje dag. Hårda fakta kan bevisa vad som helst, men samtidigt att uppleva att vår påverkan är allt för litet i alla fall. Dessutom skulle jag som kulturvetare ljuga om jag sa att siffror är mitt starkaste kort när jag vill bli övertygad om en viktigt ståndpunkt. Därför var kvällens föreställning unik i sitt slag. Utan att tveka kunde jag gå med på en del konstateranden, utan att egentligen fått veta hur man kommit fram till siffrorna som gavs. För vad säger det egentligen att Stockholmare är hos tandläkaren 0,7 minuter per dag och genomför 0,2 samlag per dag? Ingen har frågat mig om hur det går för mig.

Foto: Sören Vilks

Manuset är dock enastående inspirerat av kommissionens fyra utvecklingsområden: Arbete och försörjning, uppväxt och utbildning, boende och stadsmiljö samt demokrati och trygghet. Livsvillkoren i Stockholm är därmed enormt varierande och allt kretsar kring din inkomst, vad du har för jobb, vad du pluggat och var du bor. ”Staden är som en prinsesstårta bakad på sociala variabler. Grädden är betong, infrastrukturen och asbest. Kakbotten och fyllningen är olika samhällsklasser. Allt är omgivet av grön marsipan. Att byta plats på två kakplan är komplicerat”.

Jag skulle önska att alla politiska debatter eller samhällsredovisningar var upplagda på liknande sätt som kvällens föreställning. Det är med glimten i ögonen som skådespelarna, som konferencier i värdkläder kommer in på scen. De känns som man är en del av ett teveprogram, där reklampauserna kommer att ge scenfolket möjlighet till att bli pudrade på näsan. Aktörerna talar lugnt och självklart med en metodik som ska få den lätt enfaldiga att ändå förstå några samband av s.k. självklarheter. Det förekommer inga åh ena eller andra sidan och åsikterna och lösningarna är av politiskt röd karaktär. Men varken statistik eller teater kan vara opolitisk eller omtolkad. Man ska dock vara medveten om att så är fallet.

Scenen är tvådelad och efter en fjärdedel av föreställningen genomgår publiken en statistisk undersökning som gör att man faktiskt måste ta ställning. Även om det inte är tufft att erkänna att man tycker om hundar, så behöver jag också medge att jag faktiskt tror på kärnkraft, vilket är lika syndfullt och vidrig som att vilja äta kolhydrater om jag förstått samhällsdebatten korrekt. Det är väldigt osvenskt och härligt att få visa sin åsikt öppet. Jag skulle gärna vilja ha mer av det.

Foto: Sören Vilks

Scenografin i uppsättningen är mycket behjälplig och beskrivande i förklaringarna kring stadens segregation och validering. Även om man vet att bostadsrättspriserna i centrum är 3-4 gånger högre än 9 tunnelbanestationer bort, blir det skrämmande tydligt när man inser att det inte är många kilometer emellan dem. De bildliga språken hjälper en att inse kalla fakta.

Vi i publiken applåderar och ler när skådespelarna med inlevelse och kärlek rabblar alla Stockholms 133 stadsdelar och jag kan erkänna att en vi-känsla över min födelsestad infinner sig. Det var länge sedan jag kände att det är unikt härligt att faktiskt bo och vara född här. Stockholm är unikt med sina invånare och med sina olikheter. Det borde finnas en enorm kraft i alla oss som bor här. Men jag känner också hur viktigt det är att vi kan sysselsätta, engagera, entusiasmera och ta hand om människor som nu är invånare i vår huvudstad. Alla måste få lov att dra sitt strå till stacken. Gemenskap, trygghet och ett drägligt liv är inte en självklarhet. Stockholm klarar inte av vad som helst. ”Trygghetens ojämna fördelning innebär att vardagens livskvalitet i olika delar av Stockholm inskränks på ett högt påtagligt sätt och begränsar människors möjligheter att leva sina liv på det sätt de önskar”.

Avslutningen på föreställningen är tydligt inkluderande i det faktum att plattan precis utanför lokalen är en av de få platser i huvudstaden där människor från alla hörn av Stockholm faktiskt möts. Integrationen och konflikter mellan människor är inte mer tydlig än just där. Så där sitter vi ett stenkast från den verkligheten och jag konstaterar att finanskontor och heroinmissbruk ligger vägg i vägg. Båda droger för folket.

Skådespelare Zardasht Rad, Annika Hallin, Allan Svensson, Johanna Lazcano

Flugorna på Göteborgs Stadsteater – Utdragen ironisk grimas

by

Foto Ola Kjelbye

Flugorna

Premiär 30/9

Av: Jean-Paul Sartre

Översättning: Eyvind Johnson

Regi: Angelina Stojcevska

Scenografi: Angelina Stojcevska och Ane Asheim

Mask & Kostym: Ane Asheim

Ljus: Sara Henriksson

Musik: arrangerad av Hampus Hallberg och Angelina Stojcevska (förutom vad som anges i programhäftet)

Spelas till och med 11/11 på Lilla scen

Undrar vad Tommy Berggren hade tyckt, han vars gärning mästerligt inriktats på  förtätad realistisk stämning. Varför impulsen att börja med honom? Jo,  för att han sågs i korsningen Södra Vägen/ Berzeliigatan i utkanten av motståndet kring nazistdemonstrationen, troligen på promenad från Bokmässan till teaterhuset vid Götaplatsen. Norska färska stjärnskottet Stojcevska har satt sina regiklor i  Sartres kultförklarade debutpjäs, skriven mitt under andra världskrigets fasor. Se där en slumpmässig koppling till en händelserik lördag  i Göteborg, fylld av farhågor och ilska, liv och rörelse. Denna version av Flugorna lanseras som ”grekiskt murder mystery generationsdrama”.

Handlingen i Flugorna, medges vara såväl förvirrande som av underordnad betydelse, något som Hampus Hallberg förmedlar i en av många blinkningar till publiken.  Kände till att den franske existentialisten förlagt sitt idédrama till den grekiska mytologin, att han kretsat kring frågor om skuld och skam, hat och hämnd. Inte olikt Hamlet, är det myten om kvalfyllda grubblande Orestes och hans syster Elektra vi bevittnar. Regissören har valt att slå an en lekfull  ton, vilket tar udden av de grymheter  som utspelas. Är en motsatt estetik gentemot vad  som genomsyrade Lars Noréns Orestien på Folkteatern.  Produktionen sägs präglad av hipster-punk.  Skådespelarna har grälla åtsittande kläder, peruker och platådojor. Finns i princip ingen dekor, däremot flera musikinstrument. På den välvda väggen bakom scenen  en neonslinga formad till ett SOS.

Baren är öppen under hela föreställningen. Skådespelarna jagar varandra i ett pågående kreativt flow, även när det proklamerats uppehåll i väntan på nästa akt. Tilltalet är intimt och avspänt. En minipaus introduceras komiskt: ”lös inte de stora konflikterna nu”. Början och slut binds ihop med högtrycksdammsugare, gummiborstar och spänner. Det slösas  med teaterblod. Tänker att det påminner om spelsättet man gärna praktiserar på Galeasen. Uppsättningen har mycket musik i sig, dels  från exempelvis Richard Hawley (Pulp med mera), Kinks, Frank Sinatra, Gluck, Wagner, dels naiva elektroniska kompositioner signerade Hampus Hallberg på e-pad, gitarr och klaviatur. I små portioner är hans sång och ackord ett kul grepp som inramar monologer och våldsam action. Men blir för mycket av avskalade upprepningar och tålamodsprövande omtagningar. Mosande av kålhuvuden är ett av flera liknande inslag, vars utrymme borde halverats.

Största nackdelen är således formatet. Att bokstavligt talat vara instängd i källaren i över tre timmar gör att mottagligheten gradvis sipprar ur, recensenten längtar till sist ut. Upprepningar in absurdum var legio, vilket blev tröttsamt till slut.  Tror att jag skulle vara odelat förtjust om föreställningen kortats väsentligt.  Detta experimenterande  anti-naturalistiska drama om skuld och mänsklighetens sorgliga oförmåga att lära av historien, lägger fram viktiga spörsmål. Hur besegrar vi det onda?” Människor är födda fria men vet inte om det”, utropar gång på gång Isak Holmen Sörensens rollfigur. Vi påminns åtskilliga gånger om att flugor är en metafor för skuldkänslor, vars uppkomst beror på vetskapen om att ha kunnat hindra ondskan. Vidare är ånger, ansvar och inte minst motstånd sådant som bubblar i en märklig pjäskonstruktion.

Skådespelarna är värda  stort beröm, utgår från att de njuter varje ögonblick. Å ena sidan kliver de ur dramatiken genom blinkningar till oss. Å andra sidan orgiastiska omtumlande hopp, ner i den undervegetation där vansinne och psykos går hand i hand.  Kvinnorna på scen – Kim Theodoridou Bergqvist och Melina Tranulis (norsk accent) –  tömmer sig fullständigt i utbrott som sträckts ut längre än vad man tror är möjligt. De visar upp en enorm, nästan obegriplig teknik när aggressioner når sitt maximum. Isak Holmen Sörensen imponerar som skrajsen skrävlande superhjälte, medan  Hampus Hallberg tilldelats funktionen som cool berättare, guide och ståtlig förlösare; uppdrag han självklart bemästrar. Att kvartetten slutligen under ”mysiga former” förenas i en klibbig samexistens krälandes på golvet,  utgör i sig den ultimata ironiska kommentaren.

Medverkande: Isak Holmen Sörensen, Kim Theodoridou Bergquist, Hampus Hallberg och Melina Tranulis.