Foton Fianna Robijn
Manus: Ferdinand von Schirach
Översättning: Nina Katarina Karlsson
Regi: Erik Åkerlind
Scenografi och kostym: Fianna Robijn
Ljus och ljud: Viktor Karlsson
Medverkande: Mia Eriksson, Hanna Ullerstam, Jon Gavelin, Lars G Wik, Moa Myrén, Yasmina Ould El Kabla och Miia Rasku
Spelas till och med 8/4 vid Stigbergsliden 5B Göteborg
För en skådespelare är det a och o att kunna leverera repliker trovärdigt. En förutsättning för att få med sig åhörarna, handlar om att veta hur man går till väga praktiskt. Ett adelsmärke för Göteborgs Dramatiska Teater accentueras i TERROR, vars filosofiskt präglade och avsiktligt tvetydiga rättegångsdrama, satts upp på hela åttiosex teatrar världen över. Rätt pausering, noga avvägd röststyrka och kristallklar diktion; är tekniker som här behärskas till fulländning. På detta område är min mamma sträng, har ganska ofta haft anledning att klaga på den nya unga generationen. Hade hon varit med, skulle hon varit överlycklig för hur man löst denna väsentliga beståndsdel. Inte bara självskrivna navet Eriksson & Ullerstam ska krediteras. Berättigat beröm tillfaller ensemblen i stort, framför allt för att det bara låter formellt och mekaniskt när detta ligger i pjäsens konstruktion.
I en tid när det i ledande teaterhus – frossas i dekonstruktion, visuella effekter (video etc) och påträngande musik – kan det kännas befriande rent med produktioner, som helt förlitar sig på bärkraftiga berättelser och människors möten. Råder ingen tvekan om att regissören Erik Åkerlind lyckats med att levandegöra manus, även om jag förstås inte har en aning om vad som står i scenanvisningarna. Han har definitivt haft en god påverkan på resultatet. Vad beträffar språket är översättningen smidigt framtagen, ligger naturligt i munnen.
Affisch av Henrik Bengtsson
Vid ankomsten stöter publiken på patrull i form av väktare, som med vad som ska föreställa metalldetektor, utför en kroppsvisitation. Dessförinnan har avprickning skett och juryns underlag/ röstkort delats ut. Pjäsen vars längd uppgår till cirka 2:45 inklusive paus, innehåller själva huvudförhandlingen, det vill säga sakframställan, pläderingar plus som crescendo röstningsförfarandet. Kan bara erinra mig en enda gång som jag bevistat en domstol, vilket skedde för flera decennier sedan när min arbetsgivare var målsägare. Att involvera publiken i pjäsen, genom att tvinga dem vara jury, påminner om nervkittlande amerikanska teveserier och filmer.
Efteråt fick jag veta att också Tyskland, där pjäsen utspelar sig, har jurysystem. Vi ställs inför ett pest eller kolera – liknande dilemma, trots att den åtalade stridspiloten erkänt sin gärning. Meningslöst att försöka undvika spoilervarning, då dramats scenario har fått stor spridning. Dokumentär bakgrund finns, fast i avsevärt mindre skala med ett sportplan i fokus. Upplägget i TERROR är att flygvapnet som bevakar luftrummet, får vetskap om att en Airbus med 164 passagerare blivit kapad. Förövaren beordrar personalen i cockpit att kraschlanda mot en fullsatt fotbollsarena där landskamp pågår. För att avvärja används ett jaktflygplan, som under tiden som står till buds försöker avvisa och skrämma med varningssignaler. Ingetdera får någon effekt! Åtalade major Koch handlar då på eget bevåg efter att försvarsministern vägrat bevilja förslaget om nedskjutning. Motivet består i att ha vägt en katastrof mot en annan, vars dödssiffra skulle ha blivit gigantisk.
Kan nödvärn åberopas även när den som avfyrar jaktroboten inte är personligen hotad och när många oskyldiga måste offras? Försvarsadvokaten(Mia Eriksson) anser det, liksom den åtalade och majoriteten av de som sett pjäsen på tysk mark. Jag hade tänkt fria, men fann skäl att ändra mig under åklagarens (Hanna Ullerstam) plädering. Vi upplystes om att Författningsdomstolen inte tillåter att liv vägs mot liv, något som definieras av människovärde och värdighet. Vidare hade åklagaren ett ess i rockärmen, vilket blev uppenbart när en duty controller vittnade (Lars G Wik). Militärer må vara, likt den högpresterande åtalade – som tillhör en exklusivare yrkeskår än hjärnkirurger- mycket intelligenta. Men de har en benägenhet att vara one-track- mind inriktade när det gäller problemlösning. Ansvariga hade parallellt kunnat få till stånd en evakuering av fotbollsstadion i München. Att båda sidor åberopade Kant för att driva sin tes, är kanske inget att förvånas över.
I egenskap av domare och därmed högsta representant för ämbetet, agerar Moa Myrén som sammanhållande länk med tillämpad myndighetston. Det görs galant. Mitt i ett gravallvar av närmast ofattbar dignitet, glöms inte den mänskliga aspekten bort. Hanna Ullerstam ( åtskilliga biroller i sitt cv som säkert cineaster känner till) och Mia Eriksson (förekommit i teveserier och var senast formidabel i Stjärnornas tröst på Göteborgs Stadsteater) har långvarig vana av att spela mot varandra. Gnabbande och tappat tålamod på gemensamma arbetsplatsen, ger en air av fullständigt genuint agerande. Snacka om precision och psykologisk tajming! De korrekta officerarna i dramats enda mansroller görs med bravur, inte minst de gånger de pressas av för dem ofördelaktiga påståenden. I särklass mest emotionell input förmedlas av Yasmina Ould El Kabla, vars tårdrypande roll som änka ger en aning om vidden av terroristers omänsklighet.
En tillfällighet som ser ut som en tanke? Samtidigt som TERROR får Sverigepremiär pågår den extremt omfattande rättegången mot mannen, som begick det fruktansvärda attentatet på Drottninggatan i våras. 60-talisten von Schirach har gjort dundersuccé med denna sin tre år gamla debutpjäs. Han verkar vara något av en tysk motsvarighet till Jens Lapidus, enär han är verksam både som advokat i Berlin och författare. Han har uppnått bestsellerstatus , med böcker inspirerade av erfarenheter som jurist.
Hur juryn dömde på premiären? En knapp majoritet fällde majoren. Men det motsatta valet är, åtminstone i teorin, lika rimligt. Och än mer omöjligt blir det i pläderingarna när lidande graderas och de vi älskar tas med i resonemanget. Återigen imponeras jag av en vital frigrupp med självlysande radarparet Mia Eriksson och Hanna Ullerstam i spetsen.
Handlingen i Ibsens drama Peer Gynt kan tolkas på flera sätt. Den rent yttre handlingen kretsar kring den unge Peer Gynt som lever med sin mamma. De är fattiga för att hans pappa slarvat bort det välstånd som farfadern byggt upp. Ansvaret att bygga upp välståndet på nytt vilar tungt på den unge Peers axlar. Han är dock inte skapad för att samla världsliga ägodelar. Han är inte rätt man för att bygga upp ett materiellt välstånd. Han har däremot en livlig fantasi.
Det kan vara svårt att vara en människa fylld av fantasi och växa upp i en omgivning där alla förväntas vara praktiska och sköta sig. Många som vuxit upp i arbetarklasshem har berättat om svårigheter då de kämpat för att få jobb inom kreativa yrken. De har inte haft föräldrar och släkt som gått före dem och varit dörröppnare. Att se Peer Gynt som en fantasifull, kreativ människa som placerats på fel plats i livet, det är ett sätt att se dramat som.
Premiärpubliken innehåller alltid mycket teaterfolk, som skådespelare, regissörer med flera – jag tror att en sådan speciell föreställning tilltalar dem i hög grad. Thalheimers uppsättningar är aldrig traditionella. Han skalar gärna bort mycket av text och tar bort biroller, han vill hellre vara trogen själva kärnan i dramat.
Regissören har valt att låta skådespelarna, samtliga klädda i helvitt, pendla mellan att berätta handlingen och gå in i scenerna. Ibland berättar de med jag-perspektiv ibland som utanförstående berättare. Dessutom får kvinnor ofta ta rollerna som män medan män spelar kvinnor. Det kan ha sin poäng att betrakta vår förmåga att leva oss in i situationer: I vårt inre ser vi den unga kvinnan trots att det är en kraftfull man som framför rollen. De äldre spelar yngre och yngre spelar äldre. Jag tycker det blir lite för mycket experimenterande. Schimmelpfennigs drama är så starkt i sig själv att det behöver inte experimenteras med.
De elva statisterna är män och kvinnor klädda för frihet av vara den man är: en skäggig man i silkig glittrande klänning, en manlig domare i kjol, androgyna hen i tajta jeans med hängslen och kortklippt hår. De medverkar föreställningen igenom genom att bära in och bära ut rekvisita mellan alla scener och deras mim och dans är en viktig del för helheten.
Lewis och Prior är ett bögpar vi får följa. De har varit tillsammans i fyra och ett halvt år och Prior har blivit dödssjuk i aids. Sakta tynar Prior bort på sjukhuset men Lewis klarar inte att se sin älskade dö och han flyr bort från sjukhuset, överger sin pojkvän Prior. Lewis och Prior spelas av David Arnesen (Lewis) och Razmus Nyström (Prior), som båda är duktiga unga skådespelare som vi kommer att få se mycket av också framöver, det är jag säker på.
