Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik. Angels in America 2 – Perestrojka på Dramaten

by

Angels in America 2: Perestrojka
Av Tony Kushner
Regi Farnaz Arbabi
Översättning Nils Gredeby
Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn
Koreograf Sofia Södergård
Kostym Lena Lindgren
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark
Ljusdesign Karl Svensson
Musik och ljuddesign Foad Arbabi
Premiär 24 februari 2018, Elverket, Dramaten

Som en överväldigande tv-serie som utspelar sig live, rakt framför och där jag inte kan värja mig för de olika människornas öden och känslor.

Dramatens uppsättning av Tony Kushners Angels in America ger mig känslan av att uppleva en tv-serie som scenkonst. Då syftar jag på kvalitativa tv-serier. Utbudet av tv-serier har ökat och breddats enormt under sista året. I en tv-serie kan regissör och manusförfattare fördjupa skildringar av karaktärer och bredda dramat på ett helt annat sätt in i en långfilm på knappt en timme. Angels in America med sina två delar på tre timmar vardera blir som en fascinerande tv-serie på scen.

Föreställningen är tydligt ett inlägg för allas lika rätt till att vara den man är, framför allt handlar det om homosexuella mäns rätt att älska vem de vill även om ämnet breddas något med skildringen av Joes fru Harper som är på väg att gå under psykiskt. Är hon psykiskt sjuk eller är hennes tillstånd en följd av den tunga press som vilar på henne som mormon när hennes man är homosexuell och hon börjar knapra lugnande som valium?

Handlingen utspelar sig i New York under 1980-talet då aids-epidemin rasar som värst och skördar många dödsoffer. Samhället var inte lika öppet som idag och homosexuella hade inte de rättigheter de fått dagens samhälle.

Lite konstigt känns det när jag kommer direkt från premiären av Perestrojka med skildringar av människor som mår så dåligt för att de inte kan leva öppet med sin sexualitet och jag sätter på tv:n hemma och ser fjärde deltävlingen av den svenska uttagningen till Melodifestivalen där allas rätt att vara den man är lyfts fram som ledmotiv. Det är lätt att tänka att det som skildras i Angels om America är historia. Homosexuella har samma rättigheter som andra och aids-epidemin har bromsats med nya mediciner.

Det var inte så länge sedan ändå som många människor inte vågade vara öppna med sin sexualitet om de inte var hetero. Angels in America skildrar flera homosexuella män kämpar med att dölja sin sexualitet. Det kan bero på religion, som i Joes fall, eller att de har höga positioner med makt i samhället, som Roy Cohn.
Också i Sverige finns det flera exempel på ”sopa under mattan”-takten, till exempel kändisar som dog i aids vilket alla visste men ingen nämnde det öppet och givetvis inte medier heller.

I regi av Farnaz Arbabi och med Sofia Södergård som koreograf blir det en färgsprakande föreställning med änglar som flyger och änglar som kämpar för att Gud ska komma tillbaka till dem. Jag upplever att del 2, Perestrojka, är ännu mer sprakande än första delen, som av en del kritiker fick kritik för att änglarna aldrig riktigt lyfte. Även om änglarna är med betydligt mer nu i del 2 vet jag inte om de lyfter riktigt nu heller, även om de flyger ovanför våra huvuden. För mig handlar alla änglar om människors föreställningar om Gud och änglar som liksom kyrkan har stor makt över människor, speciellt då vi ställs inför kriser som handlar om liv och död.

Skådespelarna kommer att få stå för maratoninsatser när de två föreställningarna ges på samma dag, två föreställningar på drygt tre timmar vardera kommer att kräva en hel del. Jag var imponerad redan av deras insatser nu när det ”bara” var en del på tre timmar.

Angels in America är en fascinerande uppsättning, helt klart.

Här är recensionen av del 1: Millenium

’

Imponerande ställföreträdande replikkonst – Doktor Faustus på Folkteatern Göteborg

by

Foto Nalim Elazazzeh

Doktor Faustus

Manus: Erik Holmström (fritt efter Christopher Marlowe)

Regi: Erik Holmström

Scenografi, kostymdesign och dockor: Maja Kall

Konstruktion: Alexander Wing

Ljusdesign och bildbehandling: Ludde Falk

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Ljuddesign: Emelie Odelberg

Skådespelare och dockspelare: Andrea Edwards, Pelle Grytt och Malin Morgan

Spelas på Folkteaterns Lilla scen till och med 21/4

Erik Holmström är för allmänheten nog mest känd för att ha satt upp kontroversiella SCUM-manifestet och tilltaget att behandla publiken olika beroende på kön. Minns när han, under sin tid på Turteatern, debatterade i SVT tillsammans med huvudrollsinnehavaren Andrea Edwards. Idag driver han bland annat Malmö Dockteater med föreställningar riktade till vuxna. Han har haft flera gästspel i Göteborg som jag missat, fast jag var med när han på Stora Teatern, i en monolog om estetik introducerade ett panelsamtal. På skrämmande innehållet i Roland Paulsens  Vi bara lyder (bok jag läst), har han gjort två pjäser. Holmström har också på senare år varit verksam på Örebro Länsteater, i Borås och på Teater Tribunalen.

Nu har han satt tänderna i myten om Faustus, doktorn som sålde sin själ till djävulen. I gengäld fick han under tjugofyra år alla önskningar uppfyllda. För halvtannat år sedan fick Göteborgs Stadsteater en fullträff med Mephisto, ett slags slang för den otäcka varelse som sätter klorna i dramats omdömeslöse huvudperson.  Mannen bakom verket heter Christopher Marlowe, vars karriär sammanföll med Shakespeare. Kan skjuta in att när jag läste engelska på universitet tidigt 80-tal, uteslöt inte forskare att denne samtida dramatiker skrivit några av titanens pjäser.

Här kan man verkligen prata om tittskåpsteater. Vi sitter på läktare och tittar in i en fiffig konstruktion, lite för trång för att skådespelarna ska kunna stå upprätta. Trion sitter genomgående på knä, hasar runt eller böjer fram huvudet. Deras meterhöga figurer gjorda av träskivor manövreras med handgrepp fästa på baksidorna. Ett halvdussin olika dekorer fälls ner respektive skjuts upp. En scentekniker bistår skådespelarna vad gäller att sköta tekniken på scen. Många vajrar håller ihop bygget. Scenografin jämte persongalleriet går mestadels i grälla kitschiga färger, eftersom handlingen sägs utspelas i Göteborg sent 80-tal.  Mobiltelefonen som förekommer flitigt är därför inte speciellt mobil, utan en otymplig koloss.

Det är full attack med dialoger i rasande tempo. Manuset har udd, prickar av många poänger.  Uppenbart vad Holmström vill sätta under lupp, till exempel stressen kring alla valmöjligheter och kapitalismens destruktiva konsekvenser.  Framför allt ska framhävas hur roligt det blir när Melina Morgan framträder i en lång parad av s.k giftasmaterial, eller när skådespelarna klämmer i med refrängen i  enfaldig schlagerlåt, eller när Faustus ångrar sig genom att beordra sina ”hantlangare” att straffa honom på korset.   Actionscener ur Fight Club och Matrix parodieras. När någon tilldelats tillräckligt stor dos tillspetsade formuleringar, punkteras de med frasen ”blir det inte lite platt nu?”

Kill your darlings är ett förhållningssätt dramatikern borde tagit fasta på. Ett avgörande problem behäftar uppsättningen. Den är alldeles för utdragen, gäller att veta när punkt bör sättas. Drygt två +en halvtimme är definitivt i mesta laget. För övrigt gav min premiär för dockteater på vildsint, ordvrängande vuxenspråk mersmak.  Skådespelarna är infernaliskt skickliga på att ge liv åt Gretchen, Wagner, fallna änglar och andra som skymtar förbi i impulsive Faustus närhet.  Deras cv:n är följdriktigt uppseendeväckande. Trion har gjort mycket på film, teve och på skiftande scener. Jämfört med de två uppsättningar jag sett Pelle Grytt i  på Folkteatern innevarande spelår, är han ännu mera till sin fördel här.  Han, Andrea Edwards och Malin Morgan är otroligt duktiga på att mata repliker, programmera in exakt tajming och att förställa rösten. Lät faktiskt som om ljudteknik stundom förvrängde deras röster, tonfallen hade mycket av intensiv diskant i sig.

Som sagt en ensemble värda applådåskor, medan helheten naggas av  mastigt format. Som åskådare tar det ett tag innan man vant sig,vid att se dockornas begränsade motorik och samtidigt uppfatta rösterna de begåvats med.

 

 

 

Recension (teaterkritik): Höst och vinter av Lars Norén på Dramaten – En stark föreställning, ger mycket att tänka på och väl värd att ses om

by

Höst och vinter
Av Lars Norén
Regi Stefan Larsson
Peruk och mask Mimmi Lindell
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Nina Sandström
Ljusdesign Torben Lendorph

Två vuxna systrar, Ann 38 år Ewa 42 år, är på middag hos sina föräldrar. Yngsta systern har bestämt sig för att den här gången ska hon tala ut, hon ska lägga korten på bordet och konfrontera framför allt mamman för allt uselt hon tycker mamman gjort. Det blir en uppgörelse som pendlar fram och tillbaka, hemligheter ur det förflutna kommer fram. Eller gör de det? Alla sanningar präglas av den som berättar dem. Och kanske har de inte ens nuddat vid vad de verkligen tänker?

Jag tror alla som någon gång varit på en familjemiddag kan känna igen något och kan någon gång under föreställningen identifiera sig med någon av rollerna. Pappan som flydde in i sitt jobb när barnen var små, äldsta dottern som utåt sett har en fin karriär och är den diplomatiska som alltid vill skapa samförstånd, den yngsta dottern som är rebellen och alltid ska starta bråk och mamman som bär på bitterhet mot pappan.

Alla familjer har saker de helst inte pratar om för att hålla kvar  samhörighet eller för att det är saker som gör för ont att prata om. Fast oftast är det först när vi vågar prata om det som är smärtsamt som vi  når varandra. Höst och vinter är skriven under 1980-talet och tar på flera sätt upp odödliga frågor. Speciellt det som handlar om relationer inom en familj, mellan föräldrar, mellan föräldrar och barn och mellan barnen. Den tar också upp klassfrågor, den yngsta systern lever fattigt medan föräldrarna tillhör en välbärgad övre medelklass och äldsta systern har bra ekonomi, välbetalt jobb och bor i en fin villa med fantastisk trädgård fashionabla Stocksund. Mamma Margareta säger: Vi är förfluten tid, Henrik. Känns det inte skönt?

Talar hon om att de på väg mot ålderdomen eller menar hon att deras samhällsklass är på väg att dö? Höst och vinter, en av Lars Noréns så kallade borgerliga kvartetter där den borgerliga familjen gestaltas. Den är skriven under 1980-talet och jag tänker att sedan dess har borgerligheten kommit tillbaka med full kraft och högerkrafter stärkt sig i det svenska och europeiska samhället. Kanske han inte skulle skriva så idag, att borgerligheten är förfluten tid.

De fyra skådespelarna bär föreställningen, de är alla enastående skarpa i sina roller. Att betrakta dem när de inte är i centrum är helt fantastiskt. Ingela Olsson som mamma Margareta kan säkert de flesta mammor till vuxna barn känna igen sig i någon gång under föreställningen. När vuxna barn lider och mammor är maktlösa, det sliter itu en mammas hjärta. Alexandra Rapaport som storasyster Ewa som upprätthåller en mask av att vara stark och framgångsrik och som bara emellanåt visar hur förbannad hon är på lillasyster som alltid ska stå i centrum. Och lillasyster Ann spelad så suveränt av Livia Millhagen. Ann som gjort en klassresa nedåt och till och med måste tigga hos Stadsmissionen ibland för att ha pengar till mat åt sig och sin son. Hon skriver på ett drama och är säker på att hon ska göra karriär och lyckas. Tror vi på det? Eller är det ännu en livslögn? Hans Klinga gör pappan, tyst och undflyende, det känns som att vi träffat just den mannen tidigare, så på kornet gestaltas han.

En sak som är jag uppskattar med den här typen av drama är att den inte följer en intrig där allt målmedvetet byggs upp fram till en stor konflikt och sedan kommer en lösning. Här böljar det fram och tillbaka, ibland smäller det till rejält för att sedan puttra på lite lugnare. När föreställningen är klar och systrarna ger sig av till sina hem ljuder hälsningen ”vi ses igen”. Kanske är dessa scener vardagsmat på deras familjemiddagar? Kanske upprepas samma bråk varje månad? Finns det någon slutgiltig lösning? Kanske inte.

Iscensättningen av detta knivskarpa drama sätter en existentiell prägling på föreställningen då vi ser bleka skuggor av familjemedlemmarna på väggarna i den vita Östermalmsvåningen. Det ger känslan av att vi alla är skuggor till slut. Detta ackompanjerat av Thåströms skrovliga sorgsna röst: Jag tänkte vi blev aldrig, vi blev aldrig av med varandra. En stark föreställning, ger mycket att tänka på och väl värd att ses om.

Höst och vinter spelades för första gången på Dramaten 1989. Stefan Larsson är en av Dramatens mest anlitade regissörer, med succéer som Rickard III, Medea, Fanny och Alexander och En familj – August: Osage County på den långa meritlistan.

Medverkande
Eva Alexandra Rapaport
Ann Livia Millhagen
Henrik Hans Klinga
Margareta Ingela Olsson

Längtan (Teaterkritik) – Svidande om svek och arbetarklassens våndor

by

 

Titel: Längtan
Manus: Anna Jordan
Åldersgräns: 15 år.
Premiär: 21 februari
Med: Filip Johansson, Alexander Jubell, Maria Zakrisson Mortensson, Louise Ryme
Översättning: Joachim Siegård
Regi: Michaela Granit
Scenografi: Karin Lind
Musik och ljuddesign: Daniel Douhan
Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones
Kostymdesign: Maria felldin
Maskdesign: Nina Lagnefeldt
Föreställningen är 2 tim och 20 min lång inklusive paus.

Orginaltiteln är Yen, längta på japanska. Det är längtan efter en familj. Efter en mamma vars omfamningar stillar ett oroligt barn. Längtan efter pengar, kunskap och trygghet. Längtan efter ett liv som alstrar hopp, ett hopp om att den ljusnannde framtid är för dem.

Harley bor tillsammans med lillebror Robbie i mammas lägenhet. Modern Maggie har flyttat ut och överlåtit ansvaret för Robbie på Harley, ett ödesdigert misstag. Robbie som har slutat gå till skolan spenderar dagarna i ända med att se på porrfilm och spela tv-spel. På kvällen serverar storebror chips och godis, eller i bästa fall capriciossa-pizza, på återanvända plasttallrikar.
I förgrunden bubblar oron. Rädslan över mamman som dricker tills hon spyr. Varje natt ser pojkarna ut genom fönstret, nervösa över att skymta en vilsen mamma vinglandes på sköra ben. En bristfällig uppfostran har inte lärt dem om att ta ansvar för och visa hänsyn gentemot andra. I den lilla, sunkiga lägenheten hörs sexistiska uttalanden om villiga tjejer som alltid ställer upp när mannen kallar. Men så en dag träffar de Jennifer. Grannflickan med smeknamnet Yen vänder upp och ner på killarnas vardag.

Längtan, skriven av Anna Jordan, är en internationellt erkänd pjäs som rönt stora framgångar världen över. År 2013 fick Jordan motta The Bruntwood Prize för bästa teatermanus. I London på Royal Court och i New York har Yen visats. Och nu är det Stockholms tur. I regi av  Michaela Granit ser vi ett drama som i äkta Bergman-anda tar sig an ämnen som svek, skuld, skam och bristande kärlek. Fokus är den komplicerade syskonrelationen två bröder emellan. Med humor och gravallvar angriper Granit ämnet. Regissören och Jordan formar människor av kött och blod att bry sig om. Skådespelet är starkt. Filip Johansson imponerar som hyperaktive Robbie, 13-åringen som bokstavligt talat säger allt han tänker. Louise Ryme gör en trovärdig rolltolkning av mamman Maggie. Möjligen är rollen i den svenska teateregissörens knän väl kantig. Bäst är Alexander Jubell, som storebrorsan Harley. Med enkla medel, små ansiktsuttryck och stumma minner får han fram vad Harley tänker och känner.

I dryga två timmar håller den på, men inte för en sekund försvinner mitt fokus. Det är Anna Jordans förtjänst. Jag vet lite om de tidigare uppsättningarna men har svårt att se hur en historia som denna om trasiga relationer och en stereotyp mansroll kan bli dålig. Yen skildrar arbetarklassens våndor, om förbannelsen att en gång födas in i en viss ekonomisk grupp och aldrig ta sig därifrån. I Michaela Granits händer blir det en samtida historia. Längtan säger något om vår tid. Blicken är vänd mot den lägsta klassen,  en ekonomisk grupp vi sällan ser gestaltas på scen. Det handlar om kampen och drömmen om att en dag nå toppen av ett isberg. Utan pekpinnar och tillrättalagda sanningar, med längtan i syn och kolmörker i blick, hittar Jordan och Granit hem.

 

   

Recension/Teaterkritik: Ett skri i natten på Uppsala stadsteater

by

Foto: Micke Sandström

Ett skri i natten
Av Anders Lundin & Hans Marklund
Regi: Hans Marklund
Scenografi: Gert Wibe & Hans Marklund
Kostym: Nina Fransson
Ljus: Jonas Nyström
Mask: Johanna Rönnbäck
Urpremiär 17 februari 2018 – Stora Scenen, Uppsala stadsteater

Ett skri i natten är en nyskriven komedi om en förskräcklig natt i ett hemsökt hus. Den är framför allt en drift med teatermanér, bitvis rolig och satirisk med rätt ofta tröttsamt överdriven. Anders Lundin, en av komedins två manusförfattare säger att det är en pjäs om en skådespelares värsta mardröm, om när det mesta går fel i en föreställning.

Anders Lundin debuterar som dramatiker med ”Ett skriv i natten” har skrivit manus tillsammans med Hans Marklund. Anders Lundin, känd från tv som programledare för flera av våra mest publikdragande program som Expedition Robinson, Melodifestivalen och Allsång på Skansen, är ingennybörjare inom scenkonst. Han filmdebuterade 1987 i kortfilmen Artisten som 1988 fick The British Academy Film Award för bästa kortfilm och han utbildade sig på Dramatiska Institutets radioproducentlinje. Nu tar han alltså steget till dramatiker för scen.

I programmet för uppsättningen berättar Anders Lundin och Hans Marklund om sina tankar om komedin, att de ville förena två slags pjäser:
Vi ville skriva en komedi inspirerade av en genre som var populär iEngland på 70-talet som kallas ”Coarse Acting”. … man agerar ut varje skådespelares mardröm: att allt går fel. … Trots alla missöden och skådespelarnas panik fortsätter man …
Den andra ingrediensen är … alla de ”Dark House Mysteries” som blev populära på 20- och 30-talen. Upplägget är i stort sett alltid likadant: av ett eller annat skäl samlas ett sällskap i ett gammalt hemsökt kråkslott och snart börjar en efter en försvinna.

I den här komedin utspelar sig handlingen i Stanley Mansion, en mörk och stormig natt 1938. En excentrisk miljonär har avlidit och släktingarna ska nu samlas på dagen 20 år efter hans död för att vid tolvslaget öppna och läsa det förseglade testamentet.

Samtidigt börjar föreställningen med att en helt nyanställd scentekniker står på scen innan ridån går upp och berättar att alla sju anställda scentekniker insjuknat och därför måste hon, som är helt nyanställd, tillsammans med en pensionerad tekniker som kallats in på grund av krisen, måste sköta allt det tekniska. Upplagt för misstag, förstås. (Det ingår givetvis i pjäsen).

Och ja, missar blir det. Takkrona i kristall som trillar ned vid fel tillfälle, ett skåp som faller över en skådespelare av misstag, förslutna kuvert som innehållet trillar ur. Jadå det är roligt men skämten upprepar sig lite för ofta. Det blir tjatigt när vi sett de två bröderna Stanley ständigt ska konkurrera om allt hela tiden säger samma sak som den andre broder, eller när Forrest Stanley som förväxlar bokstäver i ord gör det några gånger för mycket, då blir det bara tröttsamt. Föreställningen är fylld av drift med teatermanér som är roliga några gånger men blir lite långtråkiga när de upprepas för ofta. Föreställningen skulle må bra av att tajtas till något.

Det är en lättsam föreställning, jodå. Den som vill se någon lättsmält och tycker det är roligt med den här formen av komedi, blir säkert nöjd. Några goda skratt fick jag, absolut. Det är dock inget som sitter kvar länge och som jag funderar på efteråt, inget som säger mig något om vad livet är, inget som engagerar mig mer än för stunden.

Medverkande: Anna Carlson, Göran Engman, Jacob Ericksson, Jesper Feldt, Åsa Forsblad Morisse, Nadia Hussein, Linda Kulle, Gustav Levin, Mikaela Ramel, David Rangborg