Karl Gerhard
Göteborgs Stadsteater stora scen, spelas till och med 17/1 2018
Premiär 3/11 2017
Av: Irena Kraus
Regi och bearbetning: Eva Bergman
Scenografi: Tofte Lamberg
Kostym: Karin Dahlström
Koreografi: Lisa Alvgrim
Kapellmästare: Bernt Andersson & Bo Stenholm
Orkester: Bernt Andersson, Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin och Stefan Sandberg
Foto Ola Kjelbye
Debatt om kritik och estetik har utbrutit om teatern vid Götaplatsen, en debatt vars upprinnelse är reaktioner på nyss utkomna antologin Sceningång (recenserad i Kulturbloggen). När generaliseringar gjorts för att beskriva ett tillstånd, har en inriktning på Stadsteatern hamnat utanför. Tänker på de lyckade samarbeten som försiggått mellan Eva Bergman & Tofte Lamberg vars huvudrollsinnehavare på senare år varit Sven Wollter och/eller Tomas Von Brömssen. Därtill har samma musiker medverkat i flera av dessa uppsättningar. Trovärdiga produktioner har gjorts, innehållande komplexa varelser, karaktärer som kommer till insikt. Beträffande Karl Gerhard kan parallell dras till nämnda personers Pygmalion: samma upplägg och samma hemvist i musikalens värld. Bakom den krackelerade fasaden en olycklig, rent av osympatisk huvudperson.
Dramatikern Irena Kraus hade planerat att skriva tv-manus, istället fick, vad hon kallar en fri fantasi, urpremiär för några år sedan på Stockholms Stadsteater. Namn har ändrats, kronologin är nog inte helt korrekt och givetvis är replikerna uppdiktade. Men manus bygger på gedigen research, vilket märks. Mest väsentliga händelse, själva navet i Karl Gerhard, är turerna kring vår mest folklige motståndsmans våghalsiga protest. Med pricksäkert ”ordskytte” protesterade han som bekant, mot svenska regeringens undfallenhet gentemot nazisterna under andra världskrigets inledande fas. I pregnanta biroller i detta för regeringen pikanta ärende, syns Fredrik Evers som beskäftig diplomat och Thomas Nystedt som förvirrad kung Gustav V. De kniper åtskilliga skrattsalvor, Nystedt äger scen med en markant publikfriande framtoning. I andra akten kan vi beskåda den gigantiska ”ökända hästen”, ur vars femte ben revyns aktörer kliver fram. Det beundransvärda tilltaget bockas av, för att omgående omvandlas till snöplig upplösning.
Metaperspektivet är påtagligt. Regissören använder sig av idén att premiärpubliken är med i skeendet, tar del av repetitioner. Blir ett tacksamt grepp för Brömssen, vars bakgrund lika mycket ju är revymakarens som den seriöse skådespelarens. Veteranen är idealisk i roller där han får spela ut sitt breda register, vara ömklig och förorättad, energisk och lustfylld. Vidare brister hans stämband ut i åtskilliga kupletter i deklamerande stil, som bär fram ordens valörer. När slutnotan summeras av en bokstavligen vacklande Karl Gerhard fylld av ångest, påstår den forne vasse och sirlige ordkonstnären, att han svikit sin livskamrat och sekreterare, men aldrig sin publik. Han som aldrig varit rädd, säger att han tappat den gudomliga gnistan, hamnat i en svacka. Blir ett sällsynt ögonblick vibrerade av teatermagi. Hade önskat mer av den känslomässiga aspekten, fast det finns ändå tillräckligt att uppskatta.
Foto Ola Kjelbye
Satt innan och åt på teaterns restaurant. Under dryga timmen hördes då Karl Gerhard framföra sina kupletter. Om vi bortser från texterna (gick inte fram ordentligt i sorlet), lät sång och musik passé. Att tidens tand gnagt på en svunnen epok har de båda kapellmästarna givetvis tagit fasta på. Kupletterna har arrangerats varsamt av Bernt Andersson och Bo Stenholm. Spröda solon från dragspel, saxofon och trumpet lägger ett sublimt sound, ger ansenlig verkshöjd. Dessutom har jazzig och kabaréliknande stämningsmusik snyggt adderats av musiker som sitter på scen. Flera sånginsatser applåderas, allra mest Jazzgossen och Brömssens duett med barnet på scen. Vad som gick rätt in som en desperat sammanfattning – förvisso ingen rättvisande bild av en lång karriär – var en välkänd, vemodig visa (G. Becaud) tolkad av divan Zarah Leander. Carina M Johansson kröner sin magnifika rolltolkning av en primadonna, med en sång som griper och ruskar om åhöraren. Storartat i sin nakenhet!
Vi introduceras av sekreteraren Göthe (Eric Ericson), som vid sin entré har med sig ett plommonstop och sina minnen. Att Kraus valt denna ingång, är något hon kunde ha gjort mer av. Också i Pygmalion spelade Ericsson och Brömssen mot varandra, befinner sig på samma våglängd när de plockar fram hur begär och makt påverkar deras konfliktfyllda samvaro. Som ett radikalt bollplank figurerar Moa Martinsson (Marie Delleskog), i en kongenial roll som kunde fått fördjupats ytterligare. Carina Boberg förtjänar beröm för sin prestation som bedragen och förslagen hustru. Vidare förekommer från Balettakademien i Göteborg fyra dansare, vilka förutom åtskilliga sång- och dansnummer har flera repliker. De fyller sin funktion väl, går in helhjärtat. för sin uppgift.
Karl Gerhard handlar lika mycket om konstnärligt mod och originalitet som misskötsel av privatliv och hälsa. Svärtan och det solkiga lyfta fram! Föreställningens kunde gott ha förlängts en halvtimme för att bibringa fler psykologiska dimensioner. Manuset är emellanåt en aning rumphugget och hackigt. Dock, Eva Bergman har återigen förädlat en berörande historia och skådespelarinsatserna med Tomas Von Brömssen och Carina M Johansson i spetsen är helgjutna, samma omdöme om orkestern och flera sånger. En viktig detalj att imponeras över är det omsorgsfulla arbete som kostymansvarige Karin Dahlström och hennes medarbetare utfört. Stor eloge till dem.
På Scen: Tomas Von Brömssen, Carina M Johansson, Eric Ericson, Carina Boberg, Marie Delleskog, Fredrik Evers, Johan Karlberg, Thomas Nystedt, Christoffer Mård Löwenadler, Vinga Magnusdotter, Märta Fransson, Carin Juborg och statisterna Alicia Fernandes/ Nova Henning.