Mats Bäcker
Av: Lars von Trier (Scenversion: Christian Lollike)
Bearbetning: Frida Röhl och Magnus Lindman
Översättning: Staffan Julén
Regi: Frida Röhl
Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund
Ljusdesign: Carina Persson
Komposition och livemusik: Joel Igor Hammad Magnusson (Californiaman)
Koreograf: Carl Olof Berg
Röst: Barish Firatli
Sverigepremiär 29/9 2018
Spelas på stora scen Folkteatern i Göteborg till och med 12/12
Lars von Trier kan tveklöst kallas kontroversiell filmskapare, en auteur med frånstötande världsbild. Ingår i hans koncept att skaka om åskådaren, ifrågasätta vedertagna konventioner. På festivalen i Cannes för några år sedan gick som bekant provokationen för långt. Ett otillbörligt uttalande resulterade i att han blev portad. Har sett honom i panelsamtal på filmfestivalen i Göteborg, vid den tiden han var aktuell med tevesuccén Riket och Breaking The Waves. Sist nämnda tunga berättelse med sin märkliga offerproblematik blev en stor framgång för Unga Folkteatern i regi av Kim Lantz 2010. I samma byggnad som panelsamtalet ägde rum, spelas nu en scenversion av von Triers mörka fantasi om USA. Den som utgör första delen i en trilogi betitlad USA – möjligheternas land.
Den existentiellt inriktade dansken må vara egensinnig och medgrundare till de restriktioner som format Dogma-estetiken. Men han ingår samtidigt i en tradition tillsammans med regissörer som Peter Greenaway, Quentin Tarantino, Micael Haneke och i viss mån Martin Scorsese (Taxidriver) . Noterar i programhäftets miniessä av Gabriella Håkansson om den våg av ”skräckel” (boom för seriemördare, detaljerade våldsbeskrivningar med mera) som uppstod på 90-talet, att två av namnen förekommer i hennes text.
Dogville är historien om en jagad kvinna som på vad det visar sig, fullständigt orättfärdiga premisser tillåts gömma sig i en byhåla nära Klippa Bergen på 30-talet. Varför Grace flytt och vilka som är efter henne förblir länge oklart. Omgående träffar hon en naiv författare in spe som inte bara blir hennes ciceron och vår guide, utan därtill påstår att han älskar henne. Invånarna hastar över scenen med sina bestyr, för att inpränta i deras ”skyddsling” att alla måste slava för brödfödan, trots att det förmodligen var en sömnig tillvaro innan den annorlunda Grace dök upp. Hos äppelodlare och chaufför blir hon utsatt för brottsliga övergrepp, kvinnorna fyller på med förtal. Hämnden är ljuv heter det, varför den förutsägbara upprättelsen kommer med besked, i dramats crescendo.
Mats Bäcker
Finns påtagliga likheter med Lars Noréns Orestien, den tragedi som invigde ombyggda Folkteatern. Tänker på att publiken sitter längs med scenen på tre sidor på vadderade träbänkar. Vi kommer nära inpå, fast på bekostnad av att åtskilliga repliker försvinner när de uttalas med ryggen emot. Tänker vidare på monologerna, en moralisk kompass ur funktion och den chockerande våldsspiralen. Det är ett mycket erfaret kvinnligt team som har hand om regi, scenografi, ljusdesign, kostym, mask, peruk och den ovanliga sysslan rumsligt grundkoncept. Gänget med regissör Frida Röhl i spetsen förmår nagla fast publiken i en helaftonsföreställning. Extra guldstjärna till den som ansvarar för sepiafärgade ljussättningen, som i varierande utsträckning framkallade skuggor.
Verket väcker funderingar. Vad är syftet med detta knepiga och makabra narrativ? Medföljande frågeställning Är du tillräckligt arrogant för att förlåta?, underlättar knappast förståelsen eller ger nycklar till bevekelsegrunder. Avsnittet om stoicism är svårsmält. Förvisso alstrar den obönhörliga pjäsen obehag och förvirring, men den stora förtjänsten handlar om att den planterar ett ondskefullt förlopp, påvisar hur ett trångsynt, till synes gudfruktigt samhälle , förgörs när hämnd utkrävs. När det blivit dags att skörda som den cyniske hämnaren säger. För von Trier består motsättningen i att vara utlämnad till andra eller att äga makt.
Mats Bäcker
Ensemblen är extremt heterogen utseendemässigt, på ett trovärdigt sätt har man tagit sina roller i besittning. Andrea Edwards passar perfekt i sin genomgående självutplånande huvudroll. Blev något av återseendets glädje att se David Fukamachi Regnfors som misslyckad filantrop, skådespelaren vars gestaltning av Klas Östergrens alter ego var grandios. När avgörandet infaller gör oldtimern Kim Lantz entré med sin myndiga stämma, visar var skåpet ska stå utan pardon. Utan tvivel befinner sig hans monologkonst på högsta nivå , en njutning att lyssna på. Nyutbildade Emma Österlöf utmärker sig genom att få ur sig flera avgrundsvrål, hjärtskärande skrik som skulle ha fått en otränad person att tappa rösten. I övrigt goda prestationer när aktörerna ger liv åt sina missunnsamma, förgrämda typer.
Musiken komponerad av ”Californiaman” gör sitt till för att invagga oss i den olycksbådande stämningen, låter som en mix av nedvarvad surfpop och americana. Det mesta är förinspelat, men kompletteras pregnant med Hammad Magnussons spel på elgitarr och fiol under föreställningens gång.
MEDVERKANDE: Andrea Edwards, David Fukamachi Regnfors, Anna Harling, Kristofer Kamiyasu, Kim Lantz, Lena B Nilsson, Helmon Solomon, Per Öhagen, Emma Österlöf, Tuva Jagell, Siri Lindevinge, Vera Hamnebo, Sarah Nagle Mårtensson, Mattias Mirgalou, Isak Struck, Calle Wahlgren
Föreställningen är rolig, knäpp och absurd. Att använda en klassisk saga som alla känner väl till och vrida på den, tolka om och göra det extra absurt är ett grepp som fungerar bra för att locka skratt. Och med en lång rad duktiga skådespelare blir det roligt. Men inte bara. Ibland är det lite obehagligt. Snövit är en ung kvinna, en prinsessa, som farit illa. Hennes mamma har tappat henne på blod för att smörja in sig i det för att bli vacker medan hennes pappa ägnat sig åt alkohol och knark. Det är med kluvna känslor jag ser hur de övergrepp hon utsatts för försvinner genom att publiken skrattar åt dem. Det är lite svårt med humor och komedi. Att omtolka en klassisk saga gör ju att vi som publik skrattar åt själva omtolkningarna också.
