Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Hot mot hennes liv (Teaterkritik) – Fragementarisk och kreativt om våra innersta rädslor

by


Hot mot hennes liv
Alma Teatern
Regi: Rikard Lekander
Medverkande: Katarina Rietz, Simon Edman, Tobias Frisk, Timotej Mimen
och Felix Hägg
Premiär 5 april

Hon är bruden, terroristen, bilen, offret, konspiratören och telefonsvararen. Hon är Anne, en oföränderlig individ, precis som livet själv.

Alma teaterns Hot mot Hennes Liv är en fragmentarisk upplevelse, en improvisatorisk och nydanande kreation där allt är möjligt och där hotet väntar bakom närmsta krök.

Fem scouter, klädda i svarta, självlysande helkroppsdräkter vars skelettmotiv glimmar i mörkret. Som siluetter i natten rör de sig på  scengolvet. Tills ljuset åter tänds och nästa kapitel tar sin början.

Det är den nakna sanningen, människans innersta som placeras under lupp. Våra rädslor och fördomar, men också förhoppningar och förväntningar.  På scen pågår ett evighetslångt samtal mellan fem individer. De målar  fragmentariska bilder över en människa – Anne, ologisk, svårgreppbar, oförståelig. Kategorisk och fördömande. Styrd av samhällets konventioner och traditioner.

Det går inte att tala om individuella insatser utan det är en kollaborativ process – skickligt utfört av fem skådespelare som för Annes talan vidare  – Katarina Rietz, Simon Edman, Tobias Frisk, Timotej Mimen, Felix Hägg. Det hela är oerhört tight och samspelt. Såsom ekon av varandras röster tar den ena vid där den andre slutade, förstärker och förtydligar varandras teser. Fördjupar och kontextualiserar. Ett återkommande tema är Rädslan – rädslan för det okända, rädslan för ismer – patriarkatet, rasismen, terrorismen och nationalismen. Trollen ringer upp Anne och hotar henne över telefon och jag kan riktigt känna publikens rysningar när trollet förklarar alla de viridirgheter han tänker utsätta Anne för. Humor blandas med allvar, vardagsprat med politik.

Hotet mot hennes liv tar upp dagsaktuell politik och existentiella frågor om normalitet, mänsklighet, om död och liv och konstens mening. Teatern är indelad i ett tjugotal kapitel – Anne telefonsvararen, Anne – den nya bilen, mamma pappa, internationella terrorismen och så vidare. Kvintetten sitter på varsin stol och stirrar ut mot publiken. I nästa stund är de ute bland folkmassan och ropar till varandra. I en tredje akt sitter tre av fem ner med popcornskålen i hand. Energiskt spottar en utav dem ur sig sin ilska mot Anne. Hon slår till skålarna och majskorn flyger åt alla världens håll. Det är effketfull och fullständigt oförutsägbar teater. Aggressionerna finns närvarande, skrik och ryt som uttrycker deras gemensamma frustration och rädsla. Känslornas alla kulörer – skratt, gråt, ilska, irritation – finns representerade. Den röda tråden är otydlig. Det hade säkerligen gått att skära ner på det goda. Teatern är två timmar lång inkluderat paus. Det känns onödigt och slutet kommer allt för abrupt. I pjäsen har form valts före innehåll. Men vilket innehåll…

Hotet mot hennes liv är en en samling berättelser som säger något allmängiltigt. Jag imponeras av samspelet och den perfekta tajmingen.
Det var länge sedan en pjäs så exakt lyckas levandegöra hur våra rädslor och fördomar absorberas och i tanken omvandlas till sanningar. För detta är de värda en stor, fet applåd.

 

Petter Stjernstedt

Livsavgörande värderingar under lupp – Skuggorna av Mart på Backa Teater

by

Av Mattias Andersson efter pjäs av Stig Dagerman

Regissör: Mattias Andersson

Scenografier: Mattias Andersson, Charlie Åström

Kostymör: Helena Andersson O Byrne

Maskör: Josefin Ekerås

Kompositör: Jonas Redig

Ljussättare: Tomas Fredriksson, Charlie Åström

Ljudläggare: Jonas Redig

24/3 2018

Spelas på Backa Teater Lindholmen Göteborg till och med 17/5

Foto Ola Kjelbye

Är styrka  synonymt med mod  och svaghet liktydigt med feghet?  Frågeställningen delges oss av  Kjell Wilhelmsens loner i  Backa Teaterns nya, barnförbjudna uppsättning. Deras ledare och auteur Mattias Andersson har gjort en uppfordrande idédriven pjäs, baserad på Stig Dagermans Skuggorna av Mart. Senast sanningssägaren spelades i Göteborg, kan ha varit med burleska Bröllopsbesvär på Stadsteatern för drygt tio år sedan.   När jag tänker på den brådmogne mångsysslaren, kan förmodligen mordet på farfar  och andra världskrigets fasor ha utlöst hans ångestpräglade, vittfamnande skaparkraft.  Hans etiska patos – att avslöja hyckleri och framhålla behovet att bli sedd – lyser igenom också i Skuggan av Mart. Pjäsens skelett som förmedlades till honom via kvinnlig, åldrad författare  blir först tidningsartikel. Den är numera Dagermans mest spelade pjäs. I handlingens centrum en mor som krackelerat av sorg och upprättar ett äreminne över älsklingssonen som dödats i krig, medan hon negligerar en  hemmaboende yngre son, varpå han i sin uppgivenhet går under.

Mattias Andersson har utvidgat perspektivet genom att addera ytterligare en historia, vars utgångspunkt synes vara #metoo-rörelsen och skolmassakrer. En högexplosiv elev, skickligt spelad av Emelie Strömberg, konfronterar sin språklärare i hans bostad. Hon kräver att få veta vad som hände sin traumatiserade storasyster. En på scen ofta blottlagd förövare / offer -problematik gestaltas med förnekanden och hämndbegär. Historierna utvecklas separat, vilket inte hindrar Andersson att korsklippa, så att de kommenterar varandras  på ett ologiskt sätt. När skådespelarna inte har repliker, blir de antingen kvar på den långsmala scenen, eller träder in i en uppsatt modul med belyst plastvägg. Den ändrar kontinuerligt skepnad beroende på vilka dekorationer och vilka personer som projiceras.

Föreställningen  varar halvannan timme, har specialkomponerad musik, till för att understryka känslan av uppgörelse och anklagelseakt. För målgruppen tonårselever finns absolut mycket att utvinna, mycket att fundera på. Om de blir provocerade av vulgära repliker utsagda av Eleftheria Gerofoka och nämnda Strömberg återstår att se.  Samtidigt är bearbetningen ojämn, alltför avskalad. Antagligen är det regissörens avsikt att inte ge publiken alla  nycklar, direkta ledtrådar; trots risken att lämna dem med en diffus känsla. Anser att framställningen var på gränsen till futtig. Andra recensenter är nog mer benägna att fullt ut bejaka det stringenta kylslagna obehaget.  Vad som framkommer räcker kanske för att fylla i mellanrummen,  starta viktiga diskussioner hos den ditkommenderade unga publiken.  Var har det gått snett? Varför beter sig rollfigurerna som de gör? Uppenbart  att manus vill inpränta:  vi är sammansatta varelser,  kärlekslöshet är förödande och vårt  behov av att bli bekräftade (jämför likes-sjukan i sociala medier).

Tilltal och tonträff är förstås av utomordentlig betydelse när man vänder sig till unga, vana vid omedelbara kickar. Öppningen med Wilhelmsen och den  oppositionelle försmådde sonen (Nemanja Stojanovic´), uppslukade av laptop respektive mobil, är  en  igenkännbar bild, till för att etablera överenskommelse med åskådarna.  I övrigt endast ett direktiv till skådespelarna om att kliva ur sina roller, ett grepp som annars blivit standard. Undantaget består i att modern, på väg att mista förståndet, iscensätter en koordinerad dansövning. Wilhelmsen lockar fram mest skratt genom att påvisa att kroppen inte lyder.

Har sparat på en anmärkningsvärd iakttagelse. Kvinnorna i ensemblen dominerar! I sitt sätt att gå på offensiven är Emelie Strömberg fenomenal, inte minst i sin närmast psykotiskt färgade monolog. Hennes karaktär återger,  rabblande utan svängningar, när hon bestämmer sig för att slutligen vägra ta skit.. Ylva Gallon är kolossalt övertygande som stukad, bitter mor. Stort skådespeleri när hon agerar tillgjort sammanbitet, fast det märks att tillvaron rämnat itu. Rörande och skevt komiskt på samma gång. Eleftheria Gerofoka  (ses ofta på Angereds Teater) i grön militäruniform, står för den stenhårda attityden. Hennes image är entydigt krigarhjältens med rätt att syssla med manspreading. När hon får mothugg av den  som betraktas som vek, Marts passive lillebror, då tar instinkten över. Hon vill krossa. Lika vek, på ett förorättat mumlande vis, uppträder Ove Wolfs karaktär.  Ingen tvekan således om att kvinnorna regerar i Skuggorna av Mart, styr vilka villkor som gäller.

Medverkande: Ylva Gallon, Ove Wolf, Nemanja Stojanovic´, Emelie Strömberg, Eleftheria Gerofoka och Kjell Wilhelmsen

 

 

Teaterkritik: Påklädaren på Dramaten – det är magiskt och det sprakar och gnistrar om Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson

by

Påklädaren
Av Ronald Harwood
Översättning Magnus Lindman
Regi Eva Dahlman
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Premiär den 24 mars 2018, på Stora scenen, Dramaten

Ett varmt och berörande drama om livet, kärleken, teatern och framför allt kärleken till teatern. Premiärens föreställning fick stående ovationer. Jag tror det var en hyllning både till hela ensemblens insats som en hyllning till Sven-Bertil Taube som fick applåder redan när han gjorde sin första entré i föreställningen.

Påklädaren handlar om Norman som är påklädare på en turnerande landsortsteater i England på 1940-talet, mitt under brinnande världskrig och Hitlers bomber och granater bokstavligen exploderar mitt i föreställningar.

Kvällens föreställning för den lilla landsortsteatern är Kung Lear. Teaterchefen och truppens stora skådespelare, kallad Sir, har blivit alltmer dement. Det är tydlig symbolik, Shakespeares kung Lear blir också alltmer förvirrad. Sir har bestämt att föreställningen ska genomföras men hans fru och teatertruppens producent Madge vill ställa in föreställningen. Norman, påklädaren, kämpar som för sitt liv för att Sir ska ut på scen. Ingen föreställning ska ställas in.

För Norman handlar det om hela hans existens. Livet på teatern är hans liv. Utan sin uppgift som påklädare är han ingenting, i sina egna ögon. Sir är nog dessutom mycket mer än en arbetsuppgift för Norman. Krister Henrikssons Norman har mycket av utstrålningen av en homosexuell man. Fast det aldrig sägs rent ut ligger det under ytan. Norman älskar Sir. Sir däremot kan inte älska någon. Han själv är sig själv nog. Han är den store skådespelaren. Han driver teatern. Han ska ge den brittiska landsorten Shakespeare. Och det är honom som Hitler bombplan vill åt. Det är han övertygad om. Någon stor konkurrens om männens roller finns inte. Alla unga män är inkallade i kriget. Det som återstår är gamlingar som Sir och Geoffrey Thornton (spelas av Per Svensson) eller funktionshindrade som Oxenby (spelas av Michael Jonsson).

Dramatens uppsättning kan ses på flera sätt. Om teatern bakom kulisserna, om hierarkier. Regissören Eva Dahlman beskriver detta så talande i programbladet:
– Den gamle skådespelaren – med rollnamnet Sir – är även teaterchef, och på så vis förkroppsligar har ordningen …Utan Sir störtar allt samman och följs av förstörelse och kaos. Så alla runt honom gör sitt yttersta för att upprätthålla hierarkin. Hans följeslagare – påklädaren Norman – har som livsuppgift att kväll efter kväll se till att spelet går vidare. Och just så fortlever hierarkier – den som är högst upp omges av beskyddare och behöver aldrig själv ta till vapen. I skalan nedåt är det våldsammare: man sparkar på den som är under, och den som är underst offras.

Skildringen av relationerna bakom scen på denna lilla teater berättar mycket om de strukturen som ger män i toppen makt. De strukturer som ligger bakom mycket av #metoo-rörelsen vill förändra.

På Netflix går en dokumentär tv-serie i sex avsnitt som heter ”Wild Wild Country” som handlar om den religiöse/andlige ledaren Osho (också känd som Bhagwan Shree Rajneesh) som tillsammans med sina anhängare köpte en ranch i Oregon i USA och försökte bygga den perfekta staden där de upplysta människorna levde i harmoni. Hur människor blir som trollbundna av en sektledare har en hel del likheter med de hierarkier som byggs upp kring starka personligheter med visioner inom kulturvärlden, som Sir i Påklädaren som drivs av att vilja skända Shakespeare och teaterkonsten som gåva till alla människor.

Visst är det också en om kärlek på flera nivåer. Normans obesvarade och på den tiden förbjudna kärlek till Sir. Hennes nåds kärlek till Sir, den unga skådespelerskan Irenes ungdomliga förälskelse i den erfarna hyllade teatermannen och den dolda kärleken från Madge. Sir däremot är bara förälskad i sig själv och sin vision. Hans fåfänga längtan efter att bli adlad gör att de alla spelar med i livslögnen och kallar honom Sir och hans kvinna blir kallad Hennes nåd, trots att ingen adelstitel finns och Sir inte ens gift sig med Hennes nåd eftersom han inte kan skilja sig från sin första fru, ut ifall att han skulle vara påtänkt till att bli adlad.

Krister Henriksson köpte rättigheterna till att sätta upp Påklädaren i Sverige för många år sedan. Han ville själv göra rollen som Norman men han hittade ingen som han tyckte var perfekt i rollen som Sir. Tills hans såg Sven-Bertil Taube i ett tv-program. Sven-Bertil Taube fick frågan och svarade ja. Och det blev perfekt. Krister Henriksson som Norman och Sven-Bertil Taube som Sir – det gnistrar och sprakar mellan dem, det är magiskt och minst lika bra som i den film som kom 2015 och bygger på samma manus, med världsstjärnorna Antony Hopkins och Ian McKellen.

Dessutom är hela ensemblen underbart bra. Lena Endre som Madge, Per Svensson som Geoffrey Thornton
Michael Jonsson som Oxenby, Kristina Törnqvist som Hennes nåd och Tiril Wishman Eeg-Henriksen som Irene liksom alla andra som medverkat till denna underbara föreställning och i hög grad måste jag peka på den fantastiska koreografin.

Det är intressant att författaren Ronald Harwood arbetade själv som påklädare under 1950-talet. Han är flerfaldigt Oscarsnominerad, bland annat för manuset till Påklädaren (The dresser) 1983 och han vann även en Oscar för Bästa manus efter förlaga till Pianisten 2003.

Lite fakta om regissören:
Regissören Eva Dahlman har tidigare regisserat succéer som Egenmäktigt förfarande på Scalateatern/Maximteatern, Scener ur ett äktenskap på Uppsala Stadsteater och En handelsresandes död på Dramaten.

Medverkande
Sven-Bertil Taube Sir
Krister Henriksson Norman
Lena Endre Madge
Per Svensson Geoffrey Thornton
Michael Jonsson Oxenby
Kristina Törnqvist Hennes nåd
Tiril Wishman Eeg-Henriksen Irene

Teaterkritik: Cirkusdrömmar är inte alltid rosa

by

Kasjtanka – En cirkusdröm
Av Anton Tjechov
Regi: Olle Törnqvist
Premiär på Moomsteatern, Malmö, 17 mars, 2018

Glitter och glamour kan vara lockande, men det finns alltid en mörk baksida. Den bittra läxan tvingas hunden Kasjtanka lära sig den hårda vägen.

Kasjtanka lever ett rätt normalt hundliv med sin husse någonstans i Ryssland. Livet är hårt och lite enahanda, men det finns i alla fall mat, tak över huvudet och en husse som älskar sin hund. Kasjtanka har dock drömmar – hon vill bli cirkusartist. En dag kommer en cirkus till Kastjankas stad och hennes dröm går i uppfyllelse, men hon får lära sig att även det vackraste cirkusglitter har vassa kanter.

Den cirkus Moomsteateatern presenterar är en klassisk Astrid Lindgrencirkus, fylld av udda, slitna existenser i form av djur. I foajén finns Starke Adolf som ledigt lyfter en gigantisk vikt.

Moomsteaterns uppsättning av Anton Tjechovs Kasjtanka är en barnföreställning, vilket märks. Det är mycket färg, rörelse och musik. Den är också föredömligt kort. Budskapet är klassiskt och tänkvärt. Berömmelse och framgång har alltid ett pris i form av hårt arbete.

För en vuxen känns historien lite tunn, men jag tror att den uppskattas av de barn den trots allt avsedd för.

I rollerna: Therese Kvist, Jörgen Darfeldt, Birte Heribertson, Niclas Lendemar, Frida Andersson, Tryggve Algeus

Längd: 50 minuter, ingen paus

Text: Peter Johansson

Bitterljuvt glimrande drömspel – Röntgenbilden av en groda på Teater Trixter

by

Foton Peter Lloyd

 

Röntgenbilden av en groda

Premiär 9/3 2018

Manus: C O Evers (inspirerat av Sven Wollters roman Hon, han och döden)

Regi, scenografi och kostym: Geir Olde Monnikhof

Ljus: Miranda B Wikström

Ljud: Björn Knutsson

Koreografi: Frei von Fräähsen

Film: Lena Lahti

I rollerna: Invar Örner, Annika Nordin, Hans Brorson och Sergej Merkusjev.

Spelas till och med 29/4 på Teater Trixter i Göteborg

 

Oansenligt är ett missvisande ord som lurar i vassen, för vad som rubriceras som drömspel. Mer rättvisande benämning på en dryg timmas teaterstycke är anspråkslöst, fast manus bygger på en färsk roman av giganten Sven Wollter som är raka motsatsen. Kan direkt avslöja att jag nyss lånade och läste Wollters mycket märkliga bok, ett slags credo till kärleken, konsten och livets goda. Hans magiska realism med  resor i tid och rum, har sin klangbotten i ett cancerbesked. Det ges en grånad lycklig man som vill slippa bli patient med kateter och slangar. Således ingen ny självbiografi (av mannen jag gjorde längre intervju med i samband med Påklädaren på Göteborgs Stadsteater). Istället en hedonistisk lovsång till livet han varit med om, från fotbollsmatcher  och matinéer i ungdomen, över musikens skönhet och tankar om Shakespeare, till gourmetmåltider, matematiska beräkningar och kvantfysik.  Hugskotten får intrigen att bågna. Underligt och dråpligt att läsa. Oöverstiglig utmaning att dramatisera? Jo förvisso, men bäst lämpad för uppdraget är hans gode vän C O Evers.  Kommer ihåg att  den mycket produktive dramatikerns telefonsamtal, var ett stående inslag när Wollter hade radioprogram i P4.

Vi sitter på bänkar längs scenens långsidor, vilket innebär att skådespelarna behöver vrida på sig när de agerar kring mittpunkten. Scenografin är sparsam med utplacerade  trekantiga platspallar. De fungerar som ljuskällor.  Scenens övriga sidor avgränsas  av ramper motsvarande flera däck på ett fartyg med reling. En svartvit film från en väg i ett vintrigt öde landskap, placerar oss i den miljö varifrån intrigen rullas upp. Det är frestande att använda På spåret – terminologi. Vi åker från hus i Bohusläns skärgård, tar oss till Uddevalla sjukhus. Via buss utan hjul på parkeringsplatsen utanför med  magiska speglars hjälp, hamnar Han och sedermera Hon, i en sorts förstadium till limbo. Geografiskt befinner vi oss på en karg ö långt norröver, bland omtänksamma öppna varelser. Här bor läraren Big Foot (Hans Brorson), vars  livslånga kärlek till ALS-drabbade Polacken (Sergej Merkusjev) återberättas av båda parter. Polacken och Hon har i sin tur, ett gemensamt förflutet  till sjöss.  Låter det rörigt? Släpp logiken!  Hugskotten är legio i en virvlande fantasy med flashbacks.  Att ha koll på hur allt hänger ihop är av underordnad betydelse.. Wollter/ Evers vill uppmana oss till  carpe diem, oavsett om obevekliga signaler från dödsriket är akuta. Och de blundar varken för ondska eller smärta.

Vill påstå att regissören fått ihop teman och trådar förträffligt, fast han gärna hade fått förlänga uppsättningen en kvart. Hade önskat  att Monnikhof broderat ut mer konturer i birollerna. Apropå handarbete, bibringas vi en hisnande uträkning av den döende huvudpersonen. Sven Wollter, vars sorti från tiljorna skedde härom året med bejublade Driving Miles, måste betecknas som stor musikälskare. Det märks i romanen. Vad som fick plats i Röntgenbilden av en groda, är Lars Gullins barytonsax jämte betagande sång från Frank Sinatra, Al Green och Janis Joplin.  Den allt annat än livströtte Wollter medverkar i inspelad version. Han deklamerar hundra år gamla, högstämda  strofer av finlandssvensk dödssjuk poet. Dessa rader ingår mig veterligen inte i romanen.

Ingvar Örner är idealisk som Wollters envisa inkännande alter ego(?). Har sett Örner i åtskilliga roller hos Teater Trixter med liknande framtoning. Frejdigt ifrågasättande och sorgset kärleksfull är hans hustru, som spelas av Annika Nordin i snickarbyxor.  Paret agerar mot varandra och publiken, genom samarbete på ett engagerat sätt. Mestadels befinner sig deras karaktärer på olika, fast närliggande frekvenser. Några gånger möts de ömsint. Hans Brorson är mest känd från Masthuggsteatern intill. Blev förtjust i hans återhållsamma klargörande spelstil, medan flitige Sergej Merkusjevs gestalter alltid antar intensiva skepnader. Den hypnotiskt anstrukna diktionen suger sig fast. Han är ruggigt bra på att borra i repliker,  med exakta pauser och tonhöjd. Men i denna uppsättning blir han- i likhet med många andra gånger – typecastad.