Hot mot hennes liv
Alma Teatern
Regi: Rikard Lekander
Medverkande: Katarina Rietz, Simon Edman, Tobias Frisk, Timotej Mimen
och Felix Hägg
Premiär 5 april
Hon är bruden, terroristen, bilen, offret, konspiratören och telefonsvararen. Hon är Anne, en oföränderlig individ, precis som livet själv.
Alma teaterns Hot mot Hennes Liv är en fragmentarisk upplevelse, en improvisatorisk och nydanande kreation där allt är möjligt och där hotet väntar bakom närmsta krök.
Fem scouter, klädda i svarta, självlysande helkroppsdräkter vars skelettmotiv glimmar i mörkret. Som siluetter i natten rör de sig på scengolvet. Tills ljuset åter tänds och nästa kapitel tar sin början.
Det är den nakna sanningen, människans innersta som placeras under lupp. Våra rädslor och fördomar, men också förhoppningar och förväntningar. På scen pågår ett evighetslångt samtal mellan fem individer. De målar fragmentariska bilder över en människa – Anne, ologisk, svårgreppbar, oförståelig. Kategorisk och fördömande. Styrd av samhällets konventioner och traditioner.
Det går inte att tala om individuella insatser utan det är en kollaborativ process – skickligt utfört av fem skådespelare som för Annes talan vidare – Katarina Rietz, Simon Edman, Tobias Frisk, Timotej Mimen, Felix Hägg. Det hela är oerhört tight och samspelt. Såsom ekon av varandras röster tar den ena vid där den andre slutade, förstärker och förtydligar varandras teser. Fördjupar och kontextualiserar. Ett återkommande tema är Rädslan – rädslan för det okända, rädslan för ismer – patriarkatet, rasismen, terrorismen och nationalismen. Trollen ringer upp Anne och hotar henne över telefon och jag kan riktigt känna publikens rysningar när trollet förklarar alla de viridirgheter han tänker utsätta Anne för. Humor blandas med allvar, vardagsprat med politik.
Hotet mot hennes liv tar upp dagsaktuell politik och existentiella frågor om normalitet, mänsklighet, om död och liv och konstens mening. Teatern är indelad i ett tjugotal kapitel – Anne telefonsvararen, Anne – den nya bilen, mamma pappa, internationella terrorismen och så vidare. Kvintetten sitter på varsin stol och stirrar ut mot publiken. I nästa stund är de ute bland folkmassan och ropar till varandra. I en tredje akt sitter tre av fem ner med popcornskålen i hand. Energiskt spottar en utav dem ur sig sin ilska mot Anne. Hon slår till skålarna och majskorn flyger åt alla världens håll. Det är effketfull och fullständigt oförutsägbar teater. Aggressionerna finns närvarande, skrik och ryt som uttrycker deras gemensamma frustration och rädsla. Känslornas alla kulörer – skratt, gråt, ilska, irritation – finns representerade. Den röda tråden är otydlig. Det hade säkerligen gått att skära ner på det goda. Teatern är två timmar lång inkluderat paus. Det känns onödigt och slutet kommer allt för abrupt. I pjäsen har form valts före innehåll. Men vilket innehåll…
Hotet mot hennes liv är en en samling berättelser som säger något allmängiltigt. Jag imponeras av samspelet och den perfekta tajmingen.
Det var länge sedan en pjäs så exakt lyckas levandegöra hur våra rädslor och fördomar absorberas och i tanken omvandlas till sanningar. För detta är de värda en stor, fet applåd.
Petter Stjernstedt
Kommentera