Påklädaren
Av Ronald Harwood
Översättning Magnus Lindman
Regi Eva Dahlman
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Premiär den 24 mars 2018, på Stora scenen, Dramaten
Ett varmt och berörande drama om livet, kärleken, teatern och framför allt kärleken till teatern. Premiärens föreställning fick stående ovationer. Jag tror det var en hyllning både till hela ensemblens insats som en hyllning till Sven-Bertil Taube som fick applåder redan när han gjorde sin första entré i föreställningen.
Påklädaren handlar om Norman som är påklädare på en turnerande landsortsteater i England på 1940-talet, mitt under brinnande världskrig och Hitlers bomber och granater bokstavligen exploderar mitt i föreställningar.
Kvällens föreställning för den lilla landsortsteatern är Kung Lear. Teaterchefen och truppens stora skådespelare, kallad Sir, har blivit alltmer dement. Det är tydlig symbolik, Shakespeares kung Lear blir också alltmer förvirrad. Sir har bestämt att föreställningen ska genomföras men hans fru och teatertruppens producent Madge vill ställa in föreställningen. Norman, påklädaren, kämpar som för sitt liv för att Sir ska ut på scen. Ingen föreställning ska ställas in.
För Norman handlar det om hela hans existens. Livet på teatern är hans liv. Utan sin uppgift som påklädare är han ingenting, i sina egna ögon. Sir är nog dessutom mycket mer än en arbetsuppgift för Norman. Krister Henrikssons Norman har mycket av utstrålningen av en homosexuell man. Fast det aldrig sägs rent ut ligger det under ytan. Norman älskar Sir. Sir däremot kan inte älska någon. Han själv är sig själv nog. Han är den store skådespelaren. Han driver teatern. Han ska ge den brittiska landsorten Shakespeare. Och det är honom som Hitler bombplan vill åt. Det är han övertygad om. Någon stor konkurrens om männens roller finns inte. Alla unga män är inkallade i kriget. Det som återstår är gamlingar som Sir och Geoffrey Thornton (spelas av Per Svensson) eller funktionshindrade som Oxenby (spelas av Michael Jonsson).
Dramatens uppsättning kan ses på flera sätt. Om teatern bakom kulisserna, om hierarkier. Regissören Eva Dahlman beskriver detta så talande i programbladet:
– Den gamle skådespelaren – med rollnamnet Sir – är även teaterchef, och på så vis förkroppsligar har ordningen …Utan Sir störtar allt samman och följs av förstörelse och kaos. Så alla runt honom gör sitt yttersta för att upprätthålla hierarkin. Hans följeslagare – påklädaren Norman – har som livsuppgift att kväll efter kväll se till att spelet går vidare. Och just så fortlever hierarkier – den som är högst upp omges av beskyddare och behöver aldrig själv ta till vapen. I skalan nedåt är det våldsammare: man sparkar på den som är under, och den som är underst offras.
Skildringen av relationerna bakom scen på denna lilla teater berättar mycket om de strukturen som ger män i toppen makt. De strukturer som ligger bakom mycket av #metoo-rörelsen vill förändra.
På Netflix går en dokumentär tv-serie i sex avsnitt som heter ”Wild Wild Country” som handlar om den religiöse/andlige ledaren Osho (också känd som Bhagwan Shree Rajneesh) som tillsammans med sina anhängare köpte en ranch i Oregon i USA och försökte bygga den perfekta staden där de upplysta människorna levde i harmoni. Hur människor blir som trollbundna av en sektledare har en hel del likheter med de hierarkier som byggs upp kring starka personligheter med visioner inom kulturvärlden, som Sir i Påklädaren som drivs av att vilja skända Shakespeare och teaterkonsten som gåva till alla människor.
Visst är det också en om kärlek på flera nivåer. Normans obesvarade och på den tiden förbjudna kärlek till Sir. Hennes nåds kärlek till Sir, den unga skådespelerskan Irenes ungdomliga förälskelse i den erfarna hyllade teatermannen och den dolda kärleken från Madge. Sir däremot är bara förälskad i sig själv och sin vision. Hans fåfänga längtan efter att bli adlad gör att de alla spelar med i livslögnen och kallar honom Sir och hans kvinna blir kallad Hennes nåd, trots att ingen adelstitel finns och Sir inte ens gift sig med Hennes nåd eftersom han inte kan skilja sig från sin första fru, ut ifall att han skulle vara påtänkt till att bli adlad.
Krister Henriksson köpte rättigheterna till att sätta upp Påklädaren i Sverige för många år sedan. Han ville själv göra rollen som Norman men han hittade ingen som han tyckte var perfekt i rollen som Sir. Tills hans såg Sven-Bertil Taube i ett tv-program. Sven-Bertil Taube fick frågan och svarade ja. Och det blev perfekt. Krister Henriksson som Norman och Sven-Bertil Taube som Sir – det gnistrar och sprakar mellan dem, det är magiskt och minst lika bra som i den film som kom 2015 och bygger på samma manus, med världsstjärnorna Antony Hopkins och Ian McKellen.
Dessutom är hela ensemblen underbart bra. Lena Endre som Madge, Per Svensson som Geoffrey Thornton
Michael Jonsson som Oxenby, Kristina Törnqvist som Hennes nåd och Tiril Wishman Eeg-Henriksen som Irene liksom alla andra som medverkat till denna underbara föreställning och i hög grad måste jag peka på den fantastiska koreografin.
Det är intressant att författaren Ronald Harwood arbetade själv som påklädare under 1950-talet. Han är flerfaldigt Oscarsnominerad, bland annat för manuset till Påklädaren (The dresser) 1983 och han vann även en Oscar för Bästa manus efter förlaga till Pianisten 2003.
Lite fakta om regissören:
Regissören Eva Dahlman har tidigare regisserat succéer som Egenmäktigt förfarande på Scalateatern/Maximteatern, Scener ur ett äktenskap på Uppsala Stadsteater och En handelsresandes död på Dramaten.
Medverkande
Sven-Bertil Taube Sir
Krister Henriksson Norman
Lena Endre Madge
Per Svensson Geoffrey Thornton
Michael Jonsson Oxenby
Kristina Törnqvist Hennes nåd
Tiril Wishman Eeg-Henriksen Irene
