Av Mattias Andersson efter pjäs av Stig Dagerman
Regissör: Mattias Andersson
Scenografier: Mattias Andersson, Charlie Åström
Kostymör: Helena Andersson O Byrne
Maskör: Josefin Ekerås
Kompositör: Jonas Redig
Ljussättare: Tomas Fredriksson, Charlie Åström
Ljudläggare: Jonas Redig
24/3 2018
Spelas på Backa Teater Lindholmen Göteborg till och med 17/5
Foto Ola Kjelbye
Är styrka synonymt med mod och svaghet liktydigt med feghet? Frågeställningen delges oss av Kjell Wilhelmsens loner i Backa Teaterns nya, barnförbjudna uppsättning. Deras ledare och auteur Mattias Andersson har gjort en uppfordrande idédriven pjäs, baserad på Stig Dagermans Skuggorna av Mart. Senast sanningssägaren spelades i Göteborg, kan ha varit med burleska Bröllopsbesvär på Stadsteatern för drygt tio år sedan. När jag tänker på den brådmogne mångsysslaren, kan förmodligen mordet på farfar och andra världskrigets fasor ha utlöst hans ångestpräglade, vittfamnande skaparkraft. Hans etiska patos – att avslöja hyckleri och framhålla behovet att bli sedd – lyser igenom också i Skuggan av Mart. Pjäsens skelett som förmedlades till honom via kvinnlig, åldrad författare blir först tidningsartikel. Den är numera Dagermans mest spelade pjäs. I handlingens centrum en mor som krackelerat av sorg och upprättar ett äreminne över älsklingssonen som dödats i krig, medan hon negligerar en hemmaboende yngre son, varpå han i sin uppgivenhet går under.
Mattias Andersson har utvidgat perspektivet genom att addera ytterligare en historia, vars utgångspunkt synes vara #metoo-rörelsen och skolmassakrer. En högexplosiv elev, skickligt spelad av Emelie Strömberg, konfronterar sin språklärare i hans bostad. Hon kräver att få veta vad som hände sin traumatiserade storasyster. En på scen ofta blottlagd förövare / offer -problematik gestaltas med förnekanden och hämndbegär. Historierna utvecklas separat, vilket inte hindrar Andersson att korsklippa, så att de kommenterar varandras på ett ologiskt sätt. När skådespelarna inte har repliker, blir de antingen kvar på den långsmala scenen, eller träder in i en uppsatt modul med belyst plastvägg. Den ändrar kontinuerligt skepnad beroende på vilka dekorationer och vilka personer som projiceras.
Föreställningen varar halvannan timme, har specialkomponerad musik, till för att understryka känslan av uppgörelse och anklagelseakt. För målgruppen tonårselever finns absolut mycket att utvinna, mycket att fundera på. Om de blir provocerade av vulgära repliker utsagda av Eleftheria Gerofoka och nämnda Strömberg återstår att se. Samtidigt är bearbetningen ojämn, alltför avskalad. Antagligen är det regissörens avsikt att inte ge publiken alla nycklar, direkta ledtrådar; trots risken att lämna dem med en diffus känsla. Anser att framställningen var på gränsen till futtig. Andra recensenter är nog mer benägna att fullt ut bejaka det stringenta kylslagna obehaget. Vad som framkommer räcker kanske för att fylla i mellanrummen, starta viktiga diskussioner hos den ditkommenderade unga publiken. Var har det gått snett? Varför beter sig rollfigurerna som de gör? Uppenbart att manus vill inpränta: vi är sammansatta varelser, kärlekslöshet är förödande och vårt behov av att bli bekräftade (jämför likes-sjukan i sociala medier).
Tilltal och tonträff är förstås av utomordentlig betydelse när man vänder sig till unga, vana vid omedelbara kickar. Öppningen med Wilhelmsen och den oppositionelle försmådde sonen (Nemanja Stojanovic´), uppslukade av laptop respektive mobil, är en igenkännbar bild, till för att etablera överenskommelse med åskådarna. I övrigt endast ett direktiv till skådespelarna om att kliva ur sina roller, ett grepp som annars blivit standard. Undantaget består i att modern, på väg att mista förståndet, iscensätter en koordinerad dansövning. Wilhelmsen lockar fram mest skratt genom att påvisa att kroppen inte lyder.
Har sparat på en anmärkningsvärd iakttagelse. Kvinnorna i ensemblen dominerar! I sitt sätt att gå på offensiven är Emelie Strömberg fenomenal, inte minst i sin närmast psykotiskt färgade monolog. Hennes karaktär återger, rabblande utan svängningar, när hon bestämmer sig för att slutligen vägra ta skit.. Ylva Gallon är kolossalt övertygande som stukad, bitter mor. Stort skådespeleri när hon agerar tillgjort sammanbitet, fast det märks att tillvaron rämnat itu. Rörande och skevt komiskt på samma gång. Eleftheria Gerofoka (ses ofta på Angereds Teater) i grön militäruniform, står för den stenhårda attityden. Hennes image är entydigt krigarhjältens med rätt att syssla med manspreading. När hon får mothugg av den som betraktas som vek, Marts passive lillebror, då tar instinkten över. Hon vill krossa. Lika vek, på ett förorättat mumlande vis, uppträder Ove Wolfs karaktär. Ingen tvekan således om att kvinnorna regerar i Skuggorna av Mart, styr vilka villkor som gäller.
Medverkande: Ylva Gallon, Ove Wolf, Nemanja Stojanovic´, Emelie Strömberg, Eleftheria Gerofoka och Kjell Wilhelmsen
