Foton Peter Lloyd
Röntgenbilden av en groda
Premiär 9/3 2018
Manus: C O Evers (inspirerat av Sven Wollters roman Hon, han och döden)
Regi, scenografi och kostym: Geir Olde Monnikhof
Ljus: Miranda B Wikström
Ljud: Björn Knutsson
Koreografi: Frei von Fräähsen
Film: Lena Lahti
I rollerna: Invar Örner, Annika Nordin, Hans Brorson och Sergej Merkusjev.
Spelas till och med 29/4 på Teater Trixter i Göteborg
Oansenligt är ett missvisande ord som lurar i vassen, för vad som rubriceras som drömspel. Mer rättvisande benämning på en dryg timmas teaterstycke är anspråkslöst, fast manus bygger på en färsk roman av giganten Sven Wollter som är raka motsatsen. Kan direkt avslöja att jag nyss lånade och läste Wollters mycket märkliga bok, ett slags credo till kärleken, konsten och livets goda. Hans magiska realism med resor i tid och rum, har sin klangbotten i ett cancerbesked. Det ges en grånad lycklig man som vill slippa bli patient med kateter och slangar. Således ingen ny självbiografi (av mannen jag gjorde längre intervju med i samband med Påklädaren på Göteborgs Stadsteater). Istället en hedonistisk lovsång till livet han varit med om, från fotbollsmatcher och matinéer i ungdomen, över musikens skönhet och tankar om Shakespeare, till gourmetmåltider, matematiska beräkningar och kvantfysik. Hugskotten får intrigen att bågna. Underligt och dråpligt att läsa. Oöverstiglig utmaning att dramatisera? Jo förvisso, men bäst lämpad för uppdraget är hans gode vän C O Evers. Kommer ihåg att den mycket produktive dramatikerns telefonsamtal, var ett stående inslag när Wollter hade radioprogram i P4.
Vi sitter på bänkar längs scenens långsidor, vilket innebär att skådespelarna behöver vrida på sig när de agerar kring mittpunkten. Scenografin är sparsam med utplacerade trekantiga platspallar. De fungerar som ljuskällor. Scenens övriga sidor avgränsas av ramper motsvarande flera däck på ett fartyg med reling. En svartvit film från en väg i ett vintrigt öde landskap, placerar oss i den miljö varifrån intrigen rullas upp. Det är frestande att använda På spåret – terminologi. Vi åker från hus i Bohusläns skärgård, tar oss till Uddevalla sjukhus. Via buss utan hjul på parkeringsplatsen utanför med magiska speglars hjälp, hamnar Han och sedermera Hon, i en sorts förstadium till limbo. Geografiskt befinner vi oss på en karg ö långt norröver, bland omtänksamma öppna varelser. Här bor läraren Big Foot (Hans Brorson), vars livslånga kärlek till ALS-drabbade Polacken (Sergej Merkusjev) återberättas av båda parter. Polacken och Hon har i sin tur, ett gemensamt förflutet till sjöss. Låter det rörigt? Släpp logiken! Hugskotten är legio i en virvlande fantasy med flashbacks. Att ha koll på hur allt hänger ihop är av underordnad betydelse.. Wollter/ Evers vill uppmana oss till carpe diem, oavsett om obevekliga signaler från dödsriket är akuta. Och de blundar varken för ondska eller smärta.
Vill påstå att regissören fått ihop teman och trådar förträffligt, fast han gärna hade fått förlänga uppsättningen en kvart. Hade önskat att Monnikhof broderat ut mer konturer i birollerna. Apropå handarbete, bibringas vi en hisnande uträkning av den döende huvudpersonen. Sven Wollter, vars sorti från tiljorna skedde härom året med bejublade Driving Miles, måste betecknas som stor musikälskare. Det märks i romanen. Vad som fick plats i Röntgenbilden av en groda, är Lars Gullins barytonsax jämte betagande sång från Frank Sinatra, Al Green och Janis Joplin. Den allt annat än livströtte Wollter medverkar i inspelad version. Han deklamerar hundra år gamla, högstämda strofer av finlandssvensk dödssjuk poet. Dessa rader ingår mig veterligen inte i romanen.
Ingvar Örner är idealisk som Wollters envisa inkännande alter ego(?). Har sett Örner i åtskilliga roller hos Teater Trixter med liknande framtoning. Frejdigt ifrågasättande och sorgset kärleksfull är hans hustru, som spelas av Annika Nordin i snickarbyxor. Paret agerar mot varandra och publiken, genom samarbete på ett engagerat sätt. Mestadels befinner sig deras karaktärer på olika, fast närliggande frekvenser. Några gånger möts de ömsint. Hans Brorson är mest känd från Masthuggsteatern intill. Blev förtjust i hans återhållsamma klargörande spelstil, medan flitige Sergej Merkusjevs gestalter alltid antar intensiva skepnader. Den hypnotiskt anstrukna diktionen suger sig fast. Han är ruggigt bra på att borra i repliker, med exakta pauser och tonhöjd. Men i denna uppsättning blir han- i likhet med många andra gånger – typecastad.
