Teaterkritik

Mats Bäcker

Av: Lars von Trier (Scenversion: Christian Lollike)

Bearbetning: Frida Röhl och Magnus Lindman

Översättning: Staffan Julén

Regi: Frida Röhl

Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Persson

Komposition och livemusik: Joel Igor Hammad Magnusson (Californiaman)

Koreograf: Carl Olof Berg

Röst: Barish Firatli

Sverigepremiär 29/9 2018

Spelas på stora scen Folkteatern i Göteborg till och med 12/12

Lars von Trier kan tveklöst kallas kontroversiell filmskapare, en auteur med frånstötande världsbild. Ingår i hans koncept att skaka om åskådaren, ifrågasätta vedertagna konventioner.  På festivalen i Cannes för några år sedan gick som bekant provokationen för långt. Ett otillbörligt uttalande resulterade i att han blev portad.  Har sett honom i  panelsamtal på filmfestivalen i Göteborg, vid den tiden han var aktuell med tevesuccén  Riket och Breaking The Waves.  Sist nämnda tunga berättelse med sin märkliga offerproblematik blev en stor framgång för Unga Folkteatern i regi av Kim Lantz 2010. I samma byggnad som panelsamtalet  ägde rum, spelas nu en scenversion av von Triers mörka fantasi om USA. Den som utgör första delen i en trilogi betitlad USA – möjligheternas land.

Den existentiellt inriktade dansken må vara egensinnig och medgrundare till de restriktioner som format Dogma-estetiken. Men han ingår samtidigt i en tradition tillsammans med regissörer som Peter Greenaway, Quentin Tarantino, Micael Haneke och i viss mån Martin Scorsese (Taxidriver) . Noterar i programhäftets miniessä av Gabriella Håkansson om den våg av ”skräckel” (boom för seriemördare, detaljerade våldsbeskrivningar med mera) som uppstod på 90-talet, att två av namnen förekommer i hennes text.

Dogville är historien om en jagad kvinna som på vad det visar sig, fullständigt orättfärdiga premisser tillåts gömma sig i en byhåla nära Klippa Bergen på 30-talet.  Varför Grace flytt och vilka som är efter henne förblir länge oklart. Omgående träffar hon en naiv författare in spe som inte bara blir hennes ciceron och vår guide, utan därtill påstår att han älskar henne.   Invånarna hastar över scenen med sina bestyr, för att inpränta i deras ”skyddsling” att alla måste slava för brödfödan, trots att det förmodligen var en sömnig tillvaro innan den annorlunda Grace dök upp. Hos äppelodlare och  chaufför blir hon utsatt för brottsliga övergrepp,  kvinnorna fyller på med  förtal. Hämnden är ljuv heter det, varför den förutsägbara  upprättelsen kommer med besked, i dramats crescendo.

Mats Bäcker

Finns påtagliga likheter med Lars Noréns Orestien, den tragedi som invigde ombyggda Folkteatern. Tänker på att publiken sitter längs med scenen på tre sidor på vadderade träbänkar. Vi kommer nära inpå, fast på bekostnad av att åtskilliga repliker försvinner när de uttalas med ryggen emot. Tänker vidare på monologerna, en moralisk kompass  ur funktion och den chockerande våldsspiralen. Det är ett mycket erfaret kvinnligt team som har hand om regi, scenografi, ljusdesign, kostym, mask, peruk och den ovanliga sysslan rumsligt grundkoncept. Gänget med regissör Frida Röhl i spetsen förmår nagla fast publiken i en helaftonsföreställning. Extra guldstjärna till den som ansvarar för  sepiafärgade ljussättningen, som i varierande utsträckning framkallade skuggor.

Verket väcker funderingar. Vad är syftet med detta knepiga och makabra narrativ? Medföljande frågeställning Är du tillräckligt arrogant för att förlåta?, underlättar knappast förståelsen eller ger nycklar till  bevekelsegrunder. Avsnittet om stoicism är svårsmält.  Förvisso alstrar den obönhörliga pjäsen obehag och förvirring, men den stora förtjänsten handlar om att den planterar ett ondskefullt förlopp, påvisar hur ett trångsynt, till synes gudfruktigt samhälle , förgörs när hämnd utkrävs.  När det blivit dags att skörda som den cyniske hämnaren säger.  För von Trier består motsättningen i att vara utlämnad till andra eller att äga makt.

Mats Bäcker

Ensemblen är extremt heterogen utseendemässigt,  på ett trovärdigt sätt har man tagit sina roller i besittning. Andrea Edwards passar perfekt i sin genomgående självutplånande huvudroll.  Blev något av återseendets glädje att se David Fukamachi  Regnfors som misslyckad filantrop, skådespelaren vars gestaltning av Klas Östergrens alter ego var grandios. När avgörandet infaller gör  oldtimern Kim Lantz entré med sin myndiga stämma, visar var skåpet ska stå utan pardon. Utan tvivel befinner sig hans monologkonst på högsta nivå , en njutning att lyssna på.  Nyutbildade Emma Österlöf utmärker sig  genom att få ur sig flera avgrundsvrål, hjärtskärande skrik som skulle ha fått en otränad person att tappa rösten. I övrigt  goda prestationer när aktörerna ger liv åt sina missunnsamma, förgrämda typer.

Musiken komponerad av ”Californiaman” gör sitt till för att invagga oss i den olycksbådande stämningen, låter som en mix av nedvarvad surfpop och americana. Det mesta är förinspelat, men kompletteras pregnant med Hammad Magnussons spel på elgitarr och fiol under föreställningens gång.

MEDVERKANDE: Andrea Edwards, David Fukamachi Regnfors, Anna Harling, Kristofer Kamiyasu, Kim Lantz, Lena B Nilsson, Helmon Solomon, Per Öhagen, Emma Österlöf, Tuva Jagell, Siri Lindevinge, Vera Hamnebo, Sarah Nagle Mårtensson, Mattias Mirgalou, Isak Struck, Calle Wahlgren

 

 

 

 

 

 

Ola Kjelbye

Manus och regi: Paula Stenström Öhman

Scenografi, video och ljus: Markus Granqvist

Kostym: Jenny Nordmark

Kompositör och ljud: Stefan Johansson

I rollerna: Victoria Olmarker, Rasmus Lindgren, Lisa Lindgren och Benjamin Moliner

Urpremiär 28/9 2018

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 27/10

Invandring och flyktingmottagande är oerhört konfrontativa ämnen.  Diskussionen hamnar  ofta i svartvita ställningstaganden. Nyanserade vinklingar är undantag. Det högljudda tonläget avspeglas, i den av praktiska orsaker förändrade politiska  inriktningen, från  öppna våra hjärtan till miniminivå. Samtidigt som majoriteten i svensk riksdag tvingades byta fot för några år sedan, pågick ett katastroftillstånd med tusentals omkomna på Medelhavet. Att belysa vad som behöver lösas i  migrationens kölvatten kan vara extremt laddat. I Almedalen under årets politikervecka talade Thomas Gür utanför domkyrkan om integration utifrån ett antal teser. Föredraget ska ha varit tänkvärt och sakligt, ändå lät en domprost kyrkklockorna störa då han ville signalera ett tillstånd av fara. I ljuset av denna överilade handling, är det en välgärning att belysa problematiken ur omvänt perspektiv. Paula Stenström Öhman, själv insatt i ämnet, har valt att dramatisera utifrån frågeställningen: Vad händer med två närstående  par i övre medelklassen när  ett av dem bestämt sig för att ta emot en ensamkommande flykting?

Allt gott i världen är  mångtydig, ställer frågor och rymmer psykologiskt bråddjup.  Handlar mycket om att röra sig i spänningsfältet mellan tillit och misstro. Ett omdebatterat begrepp som  ”godhetsknarkare” dissekeras av den raffinerade manusförfattaren. Det här är bra för oss, kommenterar mannen (Rasmus Lindgren) som fattade det avgörande gemensamma beslutet, medan kvinnan i referensfamiljen (Lisa Lindgren) replikerar att vi var bland de första på Centralen som delade ut lyxig mat till nyanlända, vars tacksamhet bara var en bonus.

Scenografin går i vitt och beigt, visar ett stilfullt kalt rum med soffor och mycket plast.  Köket i bakgrunden håller på att renoveras. Anmärkningsvärt  att scenografin är statisk, en och samma under enaktarens halvannan timme. Remarkabelt också att inga sortier sker. Skådespelarna blir kvar på scen även när de inte har repliker.  Varje övergång  markeras istället med blinkande ljus och ljudknaster, vilket blir till ett smidigt berättartekniskt grepp. Den nykomponerade musiken matchar utmärkt ovissheten i texten,  kan varken härledas till känslor av tillförsikt eller oro.   Nonfigurativa ( skulle kunna vara ett öga inledningsvis), grönaktiga videoprojektioner känns mer ödesmättade.

Paren har råd med exklusiva utlandssemestrar och städhjälp. Joar och Danne möttes på filmskola. Joar  gick vidare och blev prisad reklamfilmare, har initialt en idé att dokumentera det enskilda flyktingmottagandet. I övrigt avslöjas inte mycket om hur paren försörjer sig.  Männens respektive är tajta väninnor, fast Tanja tycker att Pernilla inte anförtror sig. Överenergiska tvåbarnsmamman är ändå medveten om det trauma Pernilla hamnat i, på grund av att hon förlorat ett barn, inser därför den överhängande kompensatoriska risken. Visar sig att  Tanja och Danne blir långt mer än bara referensfamilj.

Kanske bästa tecknet på pjäsens tvetydighet levereras redan första minuterna, när Rasmus Lindgren  utbrister förvånat att vi är många. Ska vi i salongen symbolisera asylsökande eller beslutsfattare som godkänner familjehem? Den ensamkommande pojken (Liam)  förekommer inte fysiskt eller visuellt,  ytterligare en dramatisk komplikation. Istället förvridna ansiktsuttryck när han på länk(?) berättar om grymma umbäranden som föregick ankomsten till Sverige.

Som framgått en angelägen historia med flera ingångar placerad i en svåröverskådlig samtid.  Den kombinerade sysslan  skriva och regissera är generellt vansklig, men här fungerar det utan invändningar. Förmodligen har de två kvinnliga dramaturgerna haft positiv inverkan. Olmarker får inte möjlighet till publikfriande sarkasmer, porträtterar istället känsligt en kvinna med anknytningsproblematik som vänder sig inåt. Lisa Lindgren skildrar å sin sida hennes motpol vars omsorger och funderingar åskådliggörs glimrande. Männen ikläds mer utagerande roller, samtidigt som de  reflekterar över uppkomna incidenter. Benjamin Moliner som  alternerar mellan Göteborgs två ledande teaterhus, gör mycket väl ifrån sig.  Han ger framgångsfasadens sprickor ett ansikte, vilket i än högre grad stämmer in på Rasmus Lindgren. Hans grubblande karaktär är minnesvärd. Det är som så ofta förr något särskilt med den mannens skådespeleri, hans tydligt markerade inspel och reaktioner lyfter agerandet till  absolut toppnivå. Rasmus Lindgren estetik tycks mig präglad av method acting utan att på  gå till överdrift. Finns få av hans sinnrika sort i landet.

Foton Ola Kjelbye