Kvinnan i svart
Regi Linda Hedberg
Med Claes Månsson och Rikard Ulvshammar
Premiär på Scalateatern, Stockholm, 31 januari 2019
En underbar rolig skräckberättelse med sådan perfekt samspel mellan de två skådespelarna Claes Månsson och Rikard Ulvshammar. Deras samspel fungerar som om de spelat föreställningen hundratals gånger och ändå var det premiärföreställningen.
Handlingen kretsar kring Arvid som är en äldre man och som vill berätta om en skrämmande upplevelse han hade då han var ung och fick ett uppdrag att åka långt upp i Norrland för att få ordning på papper efter en avliden gammal dam, i ett ödeshus i obygden där allt som finns runt omkring är myr, en övergiven kyrkogård och skog och mystiska ljud.
Arvid har skrivit ned sina upplevelser och har bett en teaterman att lära honom att kunna berätta det för sina anhöriga. Arvid och teatermannan beslutar sig för att göra det till en scenföreställning, ett drama att spela för familj och släkt. På så sätt blir det lite av metateater. Ibland är det den äldre Arvid och teatermannen som samtalar och diskuterar och ibland spelar de upp den skräckfyllda upplevelsen. Det fungerar utmärkt att pendla mellan dessa två synvinklar.
Ett stort skäl är att samspelet mellan Claes Månsson och Rikard Ulvshammar sitter som gjutet. Det är som om de spelat ihop många gånger. Claes Månsson är Arvid som äldre och Rikard Ulvshammar gör Arvid då de spelar upp händelserna i Norrland. Claes Månsson gör alla kringroller, alla karaktärer som Arvid möter i Norrland.
Claes Månsson är en sådan skicklig skådespelare och han gör det så suveränt. Han byter ut en kavaj mot en skinnjacka och plötsligt blir han en ny karaktär.
Föreställningen har en snygg och fantasifull scenlösning med bland annat en stor koffert av gammaldags stil med beslag som kunde föreställa vagn bakom en häst likaväl som en stort bord eller ett tågsäte. Jag gillar när sådant fungerar bra, där inte allt visas utan vi i publiken får använda vår fantasi för att se hästen och vagnen.
Uppsättningen bygger på Susanne Hills roman ”The Woman in Black” från 1983 där berättelsen utspelar sig i det victorianska England. I den här uppsättningen har handlingen förflyttats till en ödegård i norrländsk obygd. Denna spökhistoria med hemsökta hus, gengångare och mystiska ljud och en oförklarligt tystlåten skrämd ortsbefolkning visar hur underbart roligt underhållande en riktig skräckhistoria kan vara, mitt i all sin tragik.
Den legendariske amerikanske dramatikern Tennessee Williams har i sitt drama låtit en ung man, Val, komma med en gitarr på ryggen till en liten amerikansk håla. Under ytan vibrerar det av rasism och kvinnoförtryck. Uppsättningen fungerar mycket bra, den är stark och snygg scenografi i Elverket som utnyttjar till att skapa djup i scenbilden.
Jag tror ingen kan se föreställningen utan att bli starkt påverkad. Den går in i magen på mig, den är skrämmande och gör mig ledsen och jag går och tänker på den efteråt, länge. Funderar. När dramat skrevs och sattes upp i USA var det i ett samhälle där rasism grodde i ett samhälle med en mångfald av kulturer som levde tillsammans, ofta under gnissel. Idag har tiden hunnit ifatt Sverige och befolkningen är inte lika homogent vit och därför kan tragedin säga oss saker också om vår tid. Men egentligen tycker jag denna uppsättning säger mer om människans eviga ensamhet även om främlingsfientligheten bubblar under ytan. Alla karaktärerna brottas på något sätt med sitt förflutna och ingen verkar ha nått någon känsla av att livet är värt att leva. Alla är olyckliga innerst inne hur mycket de än håller upp en yta av annat. Det kan nog också säga mycket om nutidsmänniskan där så många strävar efter att visa upp sin vackra lyckliga tillvaro i sociala medier allt medan allt fler egentligen mår psykiskt dålig. Det är en svart, mörk och dyster berättelse som inte ger mycket hopp. Men det är snyggt genomfört med duktiga skådespelare i varenda roll.
Medverkande:
Premiär-föreställningen fick stående ovationer. Föreställningen är färgstark med en fascinerande blandning av magi och realism. Snyggt regisserad av Lena Endre och med duktiga skådespelare. Föreställningen har flera styrkor: dess många nivåer av vad den berättar, dess drömlika koreografi, dräkterna som får mig att associera till både clowner och sjukvårdspersonal och de kommersiella klädföretagen försök att få oss att sluta med smala byxor. De sista en lustig reaktion från mig, förmodligen, men det visar på föreställningen stora styrka att tala på flera plan och ge oss en mängd associationer och tankar.
Handlingen startat 2015 i Berlin med en ung kvinna, Dana i fokus. Hon är självständig och har en mångårig universitetsexamen. Hon har raggat upp en snygg sexig man på krogen och de har haft en bra natt tillsammans. På morgon börjar de gräla och han kräver att få betala för deras natt tillsammans. Hon avböjer förnärmat och där börjar mardrömmen. Dana är övertygad om att varenda gång hon har chansen att få pengar är det den mannen som ligger bakom och hon flyr tillsammans med sin gravida syster.
En tanke med drömspelet är att visa att vem som helst kan hamna i den situationen att hon eller han måste fly från sitt land och vilket land som helst kan falla samman. Det känns ändå som en dålig jämförelse när den som flyr i det här fallet kanske flyr för att hon inte vill få 45 euro av en man som säger sig vara mäktig. De flesta som flyr gör det för att det är krig, inbördeskrig eller så fattigt att det näst intill omöjligt att försörja sig eller för att de måste fly från förföljelse på grund av sin religion, sin etnicitet eller sexuella läggning.
Handlingen utspelar sig i 1930-talets Pari och den fattiga unge mannen Bois-d’Enghien (skickligt spelad av Rasmus Luthander) är älskare åt den eldige, eftertraktade nattklubbsångerskan Lucette (träffsäkert komiskt spelad av Maia Hansson Bergqvist). Bois-d’Enghien har ett problem. Han är fattig och nu har han fått chansen att gifta sig. Nu måste han alltså göra slut med Lucette för att kunna gifta sig med den rika unga kvinnan. Att göra slut visar sig svårare än han räknat med, riktigt omöjligt. Lucette vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att få honom upptänd. Relationerna skruvas till flera varv till, dessutom. Lucette har en rik uppvaktande generalen som inte uppskattar någon konkurrens och är beredd att döda Lucettes älskare, ifall han kan få reda på vem det är. Bois-d’Enghien lurar generalen och pekar ut en stackars oskyldig kompositör som älskaren. Situationen kompliceras dessutom av att Lucette har en lillasyster som är förälskad i generalen. På ytan ser det ut som ett triangeldrama vi sett förr och vi kan lista ur hur allt ska sluta. Fast det är inte riktigt så, denna fars har några unika oväntade vändningar.
