Instagram från teaterns facebooksida
Lite vatten med gurka
Av: Johan Franzon
Regi och musik: Lars-Eric Brossner
Scenografi och kostym: Råger Johansson
Koreografi: Cecilia Milocco
Ljus: Råger Johansson, My Persson och Fredrik Glahns
Medverkande: Tove Wiréen
Urpremiär 5/10 2018
Spelas till och med 30/11 på Masthuggsteatern i Göteborg
Senast jag avlade besök här såg jag Vad vi ljuger om när vi ljuger om Italien. Ganska fjantig pjäs där behållningen inskränkte sig till studerandet av skådespelarnas manövrar, särskilt Åsa Bodin Karlsson. Denna gång är det mer fördelaktig balans mellan text och agerande, vilket troligen beror på sensibla handlaget från den mycket erfarna regissören. Lars-Eric Brossner är ju sedan decennier en av landets ledande beträffande scenproduktioner för barn. Lite vatten med gurka är en monolog på uppemot trekvart (inklusive insläpp och interaktiv epilog), gjord för förskoleklass och lågstadiet. Manus var ett av de vinnande bidragen i Barnteaterakademins manustävling 2017. Temat hyser förundran inför det ofattbara, tanken på ett evigt kretslopp och evolutionens oöverskådliga perspektiv.
Den rektangulära salongen är intim, black box – känslan förstärks genom det blanka svarta golvet, väggarnas nedre kolsvarta skikt och den matta, gulaktiga ljussättningen. Publiken sitter på bänkrader alldeles intill scenen. Scenografin utgörs av ofärgat, olikformat glas uppställt i cirkulära figurationer plus en liten bänk. Vi blir upplysta om att dricksglasen och kannorna kommer från berättarens mormor. Berättaren Tove Wiréen som introducerar sig redan i foajén, uppträder svartklädd och barfota. Ett stort ansvar vilar på henne att fånga in den unga målgruppen, något hon fixar galant, till och med när en 6-årig tjej vill korrigera ett fantasifullt påstående.
Att några barn skruvar på sig en smula mitt i föreställningen kan inte Wiréen lastas för, när ingen konflikt är inom synhåll. Tvärtom, fyrar skådespelaren av en hejdlös eruption av ord, om liv på jorden under oändliga tidsrymder och generationer av släktled som föregått oss. Blir tokroligt genom dialekter (särskilt skånskan), krumbuktande med kroppen och repliker i halsbrytande tempo. Naturvetenskapliga fakta ges ett intressant och lustfyllt innehåll.. Vattenmolekylen liknas exempelvis vid en vattennalle. Och det görs med rätta stor affär av livets mirakel, det vill säga bedriften att vara mamma och vem som fött dig.
Monologen är inte bara tänkvärd med en humoristisk udd. Den inpräntar också förundran i oss. Insprängt i det lekfulla docerandet om biologi, astronomi och matematik finns vackra formuleringar och lika vacker musik, luftiga ambient-tongångar som andas tillförsikt. För att bli delaktiga, få lämna med en gemensam förnimmelse, indelas vi avslutningsvis i grupper. Publiken uppmanas att sätta sig vid ett av de hundrasju glasen och dricka upp vattnet som spetsats med gurka. Vilket genialiskt slut! En fin uppsättning om spirande liv med vatten som förutsättning, om alla möjligheter som erbjuds under rätt betingelser. Inte utan att man är nyfiken på vad de vetgiriga barnen kommer ta med sig.