Foto: Viktor Kjellberg
Apologia
Av Alexi Kaye Campbell
Regi Maria Löfgren
Scenografi Pia Wiik
Koreografi Dorte Olesen
Kostym Maria Felldin Almgren
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Ljuddesign Daniel Douhan
Mask Rebecca Afzelius
Översättning Joachim Siegård
Premiär på Playhouse teater 6 oktober 2018
Vad hände med de unga arga som 1968 ville förändra världen? Apologia av Alexi Kaye Campbell låter en kvinna från den perioden göra upp med sina vuxna söner och deras flickvänner. Det är ett möte mellan olika generationer som det sprakar kring. Det är roligt och det är tankeväckande och det är sorgligt samtidigt och vi känner tidens obevekliga vingar. Ingenting förblivit någonsin som det alltid har varit.
Dramat som är lite drygt två och en halv timme (med en liten paus) handlar både om ideologier och inställningar till livet och livets mening som möts men också om föräldraskap och barn. Hur ansvariga är föräldrar för hur barnen mår som vuxna? Bitvis är det så tydligt hur svårt människor har för att lyssna på andra, hur människorna pratar förbi varandra.
I centrum för pjäsen står Kristin Miller (som spelas av Marika Lindström) som är en gammal vänsterikon och konsthistoriker. Hon vet allt bäst. Hennes besvikelse är stor över att den ena sonen, Peter (spelas av Jonas Kruse) jobbar inom bankväsendet och dessutom jobbar han internationellt. Han är enligt mammans marxistiska samhällssyn en tärande som lever på andras arbete.
Scenen domineras av ett långbord. Där ska nämligen dukas upp till födelsedagsfirande. Kristin fyller år och båda sönerna ska komma med sina flickvänner. När det gäller Peters flickvän, Trudi (spelas av Frida Hallgren) är det första gången Kristin träffar henne. Trudi är en pigg, positiv ung kvinna fylld av förväntan och rent av är hon uppspelt av att få träffa den berömda Kristin. Det är ett möte som blir väldigt intressant, en bit in i pjäsen avslöjas att Trudi och Peter träffades på ett bönemöte, i en kristen församling. Kristin blir lätt chockad: hennes ena son fast i religiositet? Fast ännu värre tycker Kristin det är med Claire (spelas av Cecilia Frode), flickvän till Simon, den andre sonen. Claire är skådespelerska och tjänar bra på en roll i vad Kristin kallar en såpa. Om det är en såpa eller en tv-serie av kvalitet, det får vi nog bestämma själva hur vi vill tolka.
Kristin är en kvinna med hårda principer och som visar upp en självsäker yta av att hon vet allt bäst och hon tvekar inte att hacka på och förakta andra människor. Sönerna är uppfyllda av självömkan över sin uppväxt, över att mamman inte tog hand om dem efter skilsmässan med deras pappa. Föreställningen styrka är att den inte ger oss svaren utan presenterar alla dessa olika sätt som människor tar till sig tillvaron.
En viktig aspekt som dock inte finns mer är klassperspektivet. Kristin Miller och samtliga karaktärer tillhör en välbärgad övre medelklass. Yngste sonen Simon tycks ha gått utan arbete väldigt långe medan han försöker skriva sin stora roman. Det är ett liv som är fjärran för den arbetarklass som Kristins marxistiska ideal. Den enda som tycks ha en aning om hur det är att leva fattig är Claire, sonens Simons flickvän. Claire som tjänar bra för tillfället och kan betala 700 pund för en klänning har växt upp under fattiga och utsatta förhållande.
Den sjätte karaktären på scen är Henry (spelas av Donald Högberg) som är en homosexuell man och nära vän till Kristin redan från tiden kring 1968. Han var med på tiden då det begav sig och är fortfarande, precis som Kristin, aktiv med att demonstrera och rädda världen.
Samtliga skådespelare är duktiga och en extra eloge för Marika Lindström om fick hoppa in bara några veckor före premiär då Eva-Britt Strandberg som skulle haft rollen blev sjukskriven.
Uppsättningen är snyggt gjord med massor av musik från sextio- och sjuttiotalet och ämnet om vuxna söner och deras relation till sin mamma har många intressanta underteman. Inget är bara svart eller vitt, ingen är bara god eller bara ond, de är alla mänskliga.
Medverkande:
Marika Lindström, Frida Hallgren, Cecilia Frode,
Jonas Kruse, Jonathan Silén, Donald Högberg
