Ola Kjelbye
Manus och regi: Paula Stenström Öhman
Scenografi, video och ljus: Markus Granqvist
Kostym: Jenny Nordmark
Kompositör och ljud: Stefan Johansson
I rollerna: Victoria Olmarker, Rasmus Lindgren, Lisa Lindgren och Benjamin Moliner
Urpremiär 28/9 2018
Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 27/10
Invandring och flyktingmottagande är oerhört konfrontativa ämnen. Diskussionen hamnar ofta i svartvita ställningstaganden. Nyanserade vinklingar är undantag. Det högljudda tonläget avspeglas, i den av praktiska orsaker förändrade politiska inriktningen, från öppna våra hjärtan till miniminivå. Samtidigt som majoriteten i svensk riksdag tvingades byta fot för några år sedan, pågick ett katastroftillstånd med tusentals omkomna på Medelhavet. Att belysa vad som behöver lösas i migrationens kölvatten kan vara extremt laddat. I Almedalen under årets politikervecka talade Thomas Gür utanför domkyrkan om integration utifrån ett antal teser. Föredraget ska ha varit tänkvärt och sakligt, ändå lät en domprost kyrkklockorna störa då han ville signalera ett tillstånd av fara. I ljuset av denna överilade handling, är det en välgärning att belysa problematiken ur omvänt perspektiv. Paula Stenström Öhman, själv insatt i ämnet, har valt att dramatisera utifrån frågeställningen: Vad händer med två närstående par i övre medelklassen när ett av dem bestämt sig för att ta emot en ensamkommande flykting?
Allt gott i världen är mångtydig, ställer frågor och rymmer psykologiskt bråddjup. Handlar mycket om att röra sig i spänningsfältet mellan tillit och misstro. Ett omdebatterat begrepp som ”godhetsknarkare” dissekeras av den raffinerade manusförfattaren. Det här är bra för oss, kommenterar mannen (Rasmus Lindgren) som fattade det avgörande gemensamma beslutet, medan kvinnan i referensfamiljen (Lisa Lindgren) replikerar att vi var bland de första på Centralen som delade ut lyxig mat till nyanlända, vars tacksamhet bara var en bonus.
Scenografin går i vitt och beigt, visar ett stilfullt kalt rum med soffor och mycket plast. Köket i bakgrunden håller på att renoveras. Anmärkningsvärt att scenografin är statisk, en och samma under enaktarens halvannan timme. Remarkabelt också att inga sortier sker. Skådespelarna blir kvar på scen även när de inte har repliker. Varje övergång markeras istället med blinkande ljus och ljudknaster, vilket blir till ett smidigt berättartekniskt grepp. Den nykomponerade musiken matchar utmärkt ovissheten i texten, kan varken härledas till känslor av tillförsikt eller oro. Nonfigurativa ( skulle kunna vara ett öga inledningsvis), grönaktiga videoprojektioner känns mer ödesmättade.
Paren har råd med exklusiva utlandssemestrar och städhjälp. Joar och Danne möttes på filmskola. Joar gick vidare och blev prisad reklamfilmare, har initialt en idé att dokumentera det enskilda flyktingmottagandet. I övrigt avslöjas inte mycket om hur paren försörjer sig. Männens respektive är tajta väninnor, fast Tanja tycker att Pernilla inte anförtror sig. Överenergiska tvåbarnsmamman är ändå medveten om det trauma Pernilla hamnat i, på grund av att hon förlorat ett barn, inser därför den överhängande kompensatoriska risken. Visar sig att Tanja och Danne blir långt mer än bara referensfamilj.
Kanske bästa tecknet på pjäsens tvetydighet levereras redan första minuterna, när Rasmus Lindgren utbrister förvånat att vi är många. Ska vi i salongen symbolisera asylsökande eller beslutsfattare som godkänner familjehem? Den ensamkommande pojken (Liam) förekommer inte fysiskt eller visuellt, ytterligare en dramatisk komplikation. Istället förvridna ansiktsuttryck när han på länk(?) berättar om grymma umbäranden som föregick ankomsten till Sverige.
Som framgått en angelägen historia med flera ingångar placerad i en svåröverskådlig samtid. Den kombinerade sysslan skriva och regissera är generellt vansklig, men här fungerar det utan invändningar. Förmodligen har de två kvinnliga dramaturgerna haft positiv inverkan. Olmarker får inte möjlighet till publikfriande sarkasmer, porträtterar istället känsligt en kvinna med anknytningsproblematik som vänder sig inåt. Lisa Lindgren skildrar å sin sida hennes motpol vars omsorger och funderingar åskådliggörs glimrande. Männen ikläds mer utagerande roller, samtidigt som de reflekterar över uppkomna incidenter. Benjamin Moliner som alternerar mellan Göteborgs två ledande teaterhus, gör mycket väl ifrån sig. Han ger framgångsfasadens sprickor ett ansikte, vilket i än högre grad stämmer in på Rasmus Lindgren. Hans grubblande karaktär är minnesvärd. Det är som så ofta förr något särskilt med den mannens skådespeleri, hans tydligt markerade inspel och reaktioner lyfter agerandet till absolut toppnivå. Rasmus Lindgren estetik tycks mig präglad av method acting utan att på gå till överdrift. Finns få av hans sinnrika sort i landet.
Foton Ola Kjelbye