Gemenskapen – Uppstartsmöte
Manus Petra Revenue i samband med ensemblen
Regi Petra Revenue Lars Andersson
Musik Björn Knutsson
Scenografi och teknik Ger Olle Monnikhof Miranda B Wikström Kim Lech (praktikant)
Teater Trixter i ABF huset i Stockholm tisdagen den 10 september 2019
Vi kommer in i ett öppet glasrutan på ABF. Min första tanke är att jag missuppfattat att det är en föreställning jag ska gå på, eftersom jag enbart får känsla av att det är ett öppet möte av något slag. Jag är på väg att fråga om det verkligen är en föreställning, när jag i ögonvrån på en skådespelare ser en glimt av scenkonst. Därmed ett mycket spännande gränsdragande mellan scen och verklighet. Att med tiden också räkna ut vilka som var skådespelare och vilka av publiken som var med för egen skull, gav en kittling.
Föreställningen går ut på att i AA-modell diskutera ensamhet och människans starka behov av att inte vara själv, även om relationer är svårt. Tanken i föreställningen var nog att försöka ge en teologisk och historietyngd berättelse kring hur det inte var så bra att vi genom kunskapens äpple fick valmöjligheter. Den ”förbjudna frukten” är mer lockande före än efter. Man slänger sig dock med många floskler kring vad religion och Gud eventuellt är. Jag hade gärna sett lite fler nya tankar än enbart ”religion är ett opium för folket”. Däremot gick det inte att låta bli att le åt det faktum att en av skådespelarna berättar att han talade med Gud, vill göra slut med för att han inte finns.
Föreställningen saknade en markant röd tråd och diskussionerna skådespelarna emellan blev ibland något pompösa. Däremot fanns det spännande livsöden att berätta om och som säkert kan falla in under en och en var. Jag hade också gärna sett att föreställningen inte var drygt en timme lång, utan enbart 45 minuter som lektioner vanligtvis är. Annars hade man fått lov att ha en fikapaus som gärna hade kunnat få lov att vara inom spelets gång och utan att skådespelarna tappade sina roller. Nu blev man rastlös och kände att ”nu kan jag det här”.
Aggressioner på scen gör alltid publiken orolig. Osämja och våld är alltid obehagligt på scen för publiken eftersom man inte har full kontroll. Den ilska som var på scen i den här föreställningen var ibland så genuin att man inte visste om det var rollkaraktären eller skådespelarens egna känslor som gick över styr för att det gick fel på scen. Skrämmande, men nyttigt och annorlunda.
Skådespelare Hans Brorson (Sören), Ingvar Örner (Kurre), Karin Blixt (Eva), Lars Andersson (Vilgot), Lena Nordberg (Inez)
Gemenskapen trailer v1 from Teater Trixter on Vimeo.
Pjäsen är skriven av Niklas Rådström och innehåller fem akter. Som allt Rådström skriver är det poetiskt, mångbottnat, vackert och berörande.
Det är svårt att inte engagera sig i karaktärerna. Jag förstår dem och lider med dem och vill gå upp och på scen och styra och ställa saker till rätta. Det är väl vad som kan kallas en engagerande berättelse.
Mjölkbonden Tevye är kluven mellan sin tradition och sin kärlek för sina fem döttrar. Deras judiska grupp har levt i den lilla fiktiva ryska småstaden Anateva sida vid sida med majoritetsbefolkningen ryssarna i hundratals år. Genom att hålla fast vid sina traditioner har gruppen lyckats överleva. men sakta men säkert närmar sig hotet från omgivningen. Det är flera hot. Nya värderingar om kvinnors rättigheter gör att Tevyes döttrar själva vill välja sin blivande make medan Tevye förväntar sig att han som familjens överhuvud ska bestämma vem de ska gifta sig med. Samtidigt kommer rapporter om fler och fler byar som rensats av judar.
Det är intressant och fascinerande. Han har varit gift i 28 år med en kvinna, har en adoptivson och har alltså levt utåt sett som heterosexuell. När han nu kliver fram och berättar gör han inte det för att han har en homosexuell relation utan för att det är något som han tryckt ned inom sig i hela sitt liv.