Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Underfundigt och drastiskt om att bryta isolering – Gemenskapen på Teater Trixter

by

Foto från repetition – från teaterns hemsida

Manus: Petra Revenue (i samarbete med ensemblen)

Regi: Petra Revenue & Lars Andersson

Scenografi & teknik: Geir Olde Monnikjof, Miranda B Wikström, Kim Lech (praktikant)

Musik: Björn Knutsson

Skådespelare: Hans Brorson, Ingvar Örner, Karin Blixt, Lars Andersson och Lena Nordberg

Spelas hos Teater Trixter Andréegatan 13 i Göteborg t.o.m 28/4

Urpremiär 9/3 2019

Ensamhet är ett stort folkhälsoproblem i Sverige, något det talas alltför sällan om. Detta är vad dramatikern Petra Revenue tagit fasta på i sin nya pjäs. I programbladet, som samtidigt välkomnar till en upptaktsträff i form av en ABF-cirkel, anges ökad isolering vara vår tids värsta folksjukdom, rent av en farsot. Inbjudan där metoden för ökad samhörighet beskrivs, är förstås fake eftersom vi besöker en frigrupp. Samtidigt har Trixter haft öppna repetitioner i en månads tid och då har modig publik suttit i den vida cirkeln, istället för på läktaren. Man”riskerar då att bli tilltalad och ombedd att komma med åsikter. Undertecknad tilldelades också valfri stol i cirkelns gemenskap. Började förbereda mig mentalt för att kommentera, men skarpt läge uppstod aldrig. Erkänner att situationen var en smula nervig och kittlande på samma gång. Efteråt hörde jag någon som uttryckte förvåning över att publikröster gjorde sig hörda på begäran.

Handledare Vilgot (Lars Andersson) tar emot oss, förklarar förutsättningarna och visar programmet vars mål är att bryta ensamheten. Han använder blädderblock. I mitten syns ett bord med ytterst symbolisk frukt, annars inte direkt någon rekvisita. Övriga skådespelare sitter utspridda i ringen, spelar på så vis utan påtagligt avstånd till publiken. ”Upptaktsträffens” medverkande har dykt upp av olika skäl. I somliga fall känns de ditkommenderade. Ingvar Örners rollfigur är omättlig vad beträffar förhållanden och lusten att befrukta kvinnor. Han är typisk för Trixters dragning till det bisarra och groteska. En äldre kvinna förblir relativt diffus som före detta flygvärdinna och hundvän. Vilgot, vars namn efter hand uttolkas vitsigt, visar sig få bekymmer att lösa sin självpåtagna uppgift. Inte blir det lättare för honom när han antyder sitt mörka förflutna. För att inte bli spoileranklagad avslöjas inget mer om upplösningen.

Lars Anderssons uppvisar ett trovärdigt agerande, gestaltar med otålig naturlighet. Tog till mig utläggningen om människans två största tillgångar: Impulskontroll och den fria viljan. Hans handledare som snöat in på skapelseberättelsen och existentiella frågeställningar, träder tillbaka när deltagarna utmanar varandra. Man kan lugnt påstå, att han inte anser att de hjälpsökande tar chansen att utvecklas tillsammans.

De som gör mest av denna kollektiva terapisession är dubbelnaturen Eva (Karin Blixt) och den från sitt arbete som utredare hos Migrationsverket traumatiserade Sören (Hans Brorson). Brorsons sätt att dramatisera hållna förhör med nyanlända, var en imponerande lektion i övertygande skådespeleri. Sören hör Guds röst konstant och kan inte sluta fred med sitt samvete, blir ömsom aggressiv, ömsom uppgiven. Sin komplexa karaktär delar han med Eva, negligerad i sitt förhållande. Hon är till sin karaktär den person som är mest nyfiken på andra och deras bevekelsegrunder.

Vilsna själar som på uppmaning ska berätta om rädslor och hemligheter, för att minska graden av ensamhet. Kan ett sådant projekt sluta på mer än ett sätt? Manusidén är jätteintressant, liksom sättet att luckra upp gränsen scen – salong. Tyvärr blir några roller mest karikatyrer. Efteråt tänkte jag ungefär att det tog slut abrupt utan att jag knutit an till tematiken ordentligt. I en uppföljare skulle jag gärna se en fortsättning på Sören och Evas öden. Låt dem bli ett par!

Mångbottnat om dekadens, passion och hysteri – Jane Eyre på Folkteatern i Göteborg

by

Pressfoton Sebastian Borg

Av Charlotte Bronté

Dramatisering: Tone Schunnesson

Regi: Ragna Wei

Scenografi: Maja Kall, Ragna Wei

Kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Carina Persson

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Kompositör: Chris Lancaster

Premiär 2/3 2019 på Folkteaterns stora scen i Göteborg

Spelas till och med 27/4

Medverkande: Emma Österlöf, Andrea Edwards, Lena b Nilsson, Helmon Solomon, Francisco Sobrado, Nina Jemth Öhlund, Karin De Frumerie och Jonas Sjöqvist.

Avslöjar omgående bristande förberedelser. Har inte läst Jane Eyre eller någon annan bok av systrarna Bronté (de var tydligen tre som läste för varandra och kom med feedback). Wide Sargasso Sea av Jean Rhys, feministiska klassikern The Madwoman In The Attic jämte Tone Schunnessons debut Tripprapporter är kompletterande litteratur jag också försummat. Angående okunskapen kan parentetiskt nämnas att när jag studerade engelska på C-nivå, blev jag bekant med en tjej som skrev uppsats om just Jane Eyre. Enda referens i programhäftet som jag är förtrogen med är franska filmen Betty Blue, en hudlös historia om att älska och trasas sönder av ofrivillig barnlöshet.

Romanen utgiven 1847 under pseudonym har många gånger filmatiserats. Denna adaption för scenen är smart hopknådad av Schunnesson och dramaturg Magnus Lindman. En kan förmoda att de haft som mål att vara lika brutalt rebelliska som Bronté på sin tid, vars raseri betonas i Folkteaterns introduktion. Språket är nutida slängigt och bitskt, med frekventa svärord instoppade. Dessutom diskuteras flitigt mänskliga egenheter. En ny rollfigur har skapats. Denna någon annan (Andrea Edwards) fungerar som övervakningskamera riktad mot Jane. Hon beter sig som hennes överjag, därtill stundom som en slags förmedlare av romanjagets inre monolog-röst. Har blivit ett kreativt grepp med denne kritiske pådrivare.

Uppsättningen fokuserar inte på klassaspekten, utan naturligtvis på stråken av galenskap och den romantik som roterar runt föräldralösa, kavata Jane (Emma Österlöf), guvernanten som kommer i anställning på Rochesters gods. Kärleken som uppstår dem emellan trots godsherrens dryga beteende, har ju tillsammans med dryftade uppfattningar om kvinnors yttre och inre, gett romanen dess klassikerstatus.

Samtidigt genomsyras handlingen av galen stämning i allmänhet och den tokiga undanstoppade kvinnan i synnerhet. Regissör Ragna Wei – utbildad i psykologi och expert på upplevelsebaserad scenkonst – har skapat en gåtfull laddning när förvirring och utagerande samsas med klarsyn och begär. Alla gestalter runt Jane framstår som mer eller mindre labila och rubbade. Mycket är kul, även om den dominerande känslan i paus är att det är snurrigt. I andra akten klarnar det till viss del. Den dramaturgiska nerven är av den art att den inbjuder till lust att se om det komiska dramat som kryddats med gotiska inslag.

Jane Eyre på Folkteatern skänker publiken öron- och ögongodis, också bortom texten och dess uttolkare. I egenskap av scenograf och kostymansvarig har Maja Kall uträttat stordåd. Tillsammans med teknisk personal, hantverkare, biträdande kostymmästare med flera har hon med enkla medel i brungula färger inrett scenen. På slutet skjuts moduler runt, vilket adderar stimulerande vitalitet. Vad som drastiskt avviker från den viktorianska epoken, är glasmontrarna vars innandöme tas i besittning växelvis. Mycket garvade ljusdesignern Carina Persson har sett till att nördar på området förlänats en estetisk orgie. Otroligt vad hon åstadkommit med dioder, strålkastare och andra ljuskällor. Lika rutinerade kompositören Chris Lancaster (på meritlistan över 50 fullängsverk och konsert för president Obama) har även han varit en avsevärd tillgång. Hans elektroakustiska instrument som filtrerar alla spännande toner genom allehanda effekter är anmärkningsvärt nog cello.

Ensemblen är inte stor, vilket innebär att flera har en radda biroller att hålla reda på. Mister Rochester görs av en person som debuterar på scenen vid Järntorget, nämligen Francisco Sobrado ( främst känd från hårdföra filmroller). Han gestaltar den flängige och frustrerade adelsmannen med precis rätt dos av gåtfull charm. När han fläker ut sitt hjärta genom att framföra fysiskt ansträngande Prince-parodi, då jublar jag på femte raden. Ett av teaterns ankare heter Jonas Sjöqvist. I hans byten av roller, är det som den förälskade St John han river ner applåder med desperat monolog.

Lena B Nilsson går som alltid i land med uppgifter som tilldelas henne. Som lakonisk sanningssägare passar hon perfekt tack vare föredömlig diktion och tajming. En annan skådespelare vars signum är genomträngande stämma är den spänstiga Karin De Frumerie, vars societetsdam-roll hon lysande nafsar i sig som ett frestande köttstycke. Ska tilläggas att hon sjunger utomordentligt (Rihanna / Carmen). Övriga i birollslistan håller jämn hög standard. Relativt nyligen utexaminerade Emma Österlöf har redan hunnit vara med i tre produktioner på Folkteatern. Hon tacklar sin huvudroll väl, när hon balanserar påstridighet med förundran.

På minuskontot kan möjligen anföras att man inte bryr sig särskilt mycket om hur det kommer gå. Å andra sidan är produktionen fascinerande och skarpsinnigt uppdaterad; omnämnda teatergodiset inte att förglömma. Agerandet bakom förklädnaderna är så begåvat, att jag inte klarar av att identifiera alla ur ensemblen hela tiden. Slutligen ska betonas vilken märklig feministisk fantasi som Jane Eyre upprätthåller. Liksom i Lärda Kvinnor på Göteborgs Stadsteater ges sken av att kvinnor styr världen.

Metafysisk kökkenmödding när processen blir slutprodukt – Hierarchy Of Needs på Backa Teater

by

Foton Ola Kjelbye

Av Adel Darwish

Regi: Mattias Andersson

Scenograf: Maja Kall

Koreograf: Denny Hultén/ Twisted Feet

Kompositörer: Kristina Issa, Jonas Redig

På scen: Adel Darwish, Josefin Neldén, Rasmus Lindgren, Ramtin Parvaneh, Marcel Gomes & Alexandra Jovic från Twisted Feet, Ali Ktit, Nermin Asheti, Iman Rasho, Alexander Okbatsion och Yafet Melake

Videoskådespelare: Obay Askoja, Milad Alsahwy, Ahmad Katrib, Lugen Skouzam, Diana TayaraNoorvan Bourhan och George Eid

Urpremiär 1/3 2019 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg

Spelas till och med 4/5 2019

En del av Atlas of Transition (nio olika konstnärliga centra i sju länder), medfinansieras av EU programmet Kreativa Europa

För ett år sedan skickas till Mattias Andersson, konstnärlig ledare på Backa, en text av en 25-årig skådespelare som kom från Aleppo i Syrien för tre år sedan. Andersson finner den omedelbar och poetisk, vill med den som utgångspunkt omdefiniera vad scenkonst kan vara. Den unge dramatikern Adel Darwish är med på scen hela tiden. Hans mål visar sig vara att etablera kontakt med sina kollegor, tillika vänner, som är kvar i Syrien. Idén kom till honom efter att en ljudtekniker fixat krångel via länk för en uppsättning Darwish ansvarade för, eftersom ljudteknikern befann sig i en annan stad. Den debuterande dramatikern (som studerat film i Syrien, haft flera roller och för närvarande går på Högskolan för scen och musik i Göteborg) får efterhand sällskap av tre skådespelare ur ensemblen, två dansare plus fem ungdomar som har tilldelats några stickrepliker.

Vad som verkar lovande blir tyvärr en antiklimax. Låt mig dra en parallell till hur det är att genomlida riktigt usla svenska filmer, av låt säga Hannes Holm eller Colin Nutley. De gånger jag gått på nitar från dem känner jag mig närmast förolämpad efteråt. Denna kväll lämnade jag Hisingen inte förnärmad, men tom inombords. Istället för intrig och gestaltning levereras en uppsjö av ifrågasättanden, metalager och bökig tidsuppluckring. Uppsättningen skildrar dess tillblivelse, Jinder som infinner sig. Så gott som varje replik efterfrågar utan framgång entydiga svar. Filosofiska hårklyverier drivs så långt att dt slås knut på dem.

Hierarchy Of Needs saknar således en färdig fiktiv story. En anledning är viljan att problematisera gränsen publik – scen, gestaltade berättelser kontra människors privata erfarenheter. Alla medverkande utom dramatikern med sin laptop, sitter sålunda bland publiken initialt. Den som först raffinerat ”stör” genom att undra över skeendet på scen är Josefin, vars förvirrande roll(er) det görs åtskilliga semantiska utläggningar om. Josefin Neldén (känd för tevepubliken genom Vår tid är nu ) med avväpnande naturlighet, är avgjort den på scen som har mest att tillföra. Henne kommer jag ha i gott minne.

Enstaka situationer genererade skratt, därför att de var så absurda. Det upprepade införlivandet av den ikoniska dödsscenen i Det sjunde inseglet är kanske det bästa exemplet. Men ledsamt nog, blev helhetsintrycket identiskt med en sammanfattande replik från Ramtin Parvaneh: ”en föreställning som inte blev av”. Man undrar varför de iscensatt denna lek med fiktionen. Vari ligger poängen och budskapet? Tillåt mig tvivla på att de kan upprätthålla intresset hos målgruppen ungdomar under föreställningens åttio minuter, även om de antagligen haft testpublik.

Alltihop blir en drift med reflektioner gentemot teatern som arena och konstnärligt medium. Manus består i princip av utvikningar och ifrågasättanden, till den grad att det definitivt finns fog för rubriken. När riktlinjer och överenskommelser saknas kommer man heller aldrig till skott. Till saken hör att denna form av teater med förhinder, är ett medvetet val av Mattias Andersson. Epilogen var rörande men det är inte alls tillräckligt. Istället en slags anti-teater som saknar riktning, scenografi och synbar kostymering. Det misshushållas med två skådespelare jag flera gånger hyllat, nämligen Ramtin Parvaneh och Rasmus Lindgren. Vi måste vänta ganska länge på att de blandar sig i skeendet på scen.

Det finns i ärlighetens namn ett antal teman antydda i en övervägande dokumentär uppsättning: Maslows behovspyramid, psykisk ohälsa, resursförbrukning, avancerad kontaktskapande videoteknik, kommunikation, (o)frihet och sanningsbegreppet. Hade gärna sett en pjäs av Darwish vars språkliga talang imponerar, där han utvecklar några av sina tankegångar.

Uppsättningen sönderfaller i ett otal beståndsdelar. Har alltid gillat den streetdance som Twisted Feet sysslar med, varför det var trevligt att skåda två av dem på scen. När de och majoriteten ur ensemblen går loss med häftig koreografi ovanpå den nedsänkta ljusriggen, till arabiska toner av Kristina Issa, då bjuds på ansenligt publikfrieri. Som framgått ifrågasätter de som är drivande på scen, likt ett barn i trotsåldern. Roligast blir det när Josefin Neldén avkrävs bevis för rätten att kalla sig skådespelare.

Nu ska inte min avoga inställning förleda er att tro att metaperspektiv är något jag avvisar. Betraktar det tvärtom som uppfriskande när fiktionen osäkras. Ta bara den spanska spelfilmen Carmen (1983) av Carlos Saura, där den berömda operan repeteras och librettot glider ihop med intriger hos ensemblen. Den ofantliga skillnaden gentemot Hierarchy Of Needs är att jag blev indragen i den förtätade filmens handling. Övertygad om att Backa teater återigen kommer hyllas, fast jag förblev oberörd. Kanske alltför provocerande att kalla uppsättningen humbug eller haveri, men jag hade hoppats på så mycket mer.

Musikalrecension: Hugh och Nancys många världar lyfter inte riktigt

by

Titel: Hugh och Nancys många världar.
Manus: Lars Rudolfsson, fritt efter en bok av Peter Byrne.
Regi: Lars Rudolfsson
Musik: Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander
Medverkande: Helen Sjöholm, Vanna Rosenberg, Magnus Roosmann
m fl.
Scen: Elverket, Dramaten, Stockholm

Hugh och Nancys många världar – mycket finns på plats, ändå lyfter den
inte riktigt

Alla de här misslyckade äktenskapen mellan amerikanska hemmafruar i
högklackat och dammvippa och överintellektuella män i hornbågade
glasögon är ett ämne som aldrig tycks upphöra att fascinera. Här
tolkas det på nytt i musikalen Hugh och Nancys många världar.
Musikalen handlar om matematikern och kvantfysikern Hugh Everett, som
tidigare än någon annan lanserade teorin om parallella universa, om
frun Nancy som trippar omkring i nylagt hår och torkar köksbord, och
om deras två barn, Mark och Liz.

I pjäsen får vi följa Hughs och Nancys äktenskap där Hugh ständigt är
försjunken i sina teorier medan Nancy drömmer om en annan, mer jämlik
värld där också hon får existera. Och så barnen, som pappa gravt
försummar. Genom hela pjäsen går temat om de parallella världarna som
en röd tråd, både universellt och konkret. Kan man någonsin mötas
människa mot människa? Det verkar omöjligt. Men vips hittar Nancy en
dubblett av sig själv i sitt eget hus (i Vanna Rosenbergs gestaltning)
och hon får en bundsförvant. Som en fond ligger det kalla kriget och
hotet från atombomben med en tydlig flirt till dr Strangelove.

Det är ett ambitiöst projekt, nästan tre timmar långt inklusive paus.
Skådespeleriet är suveränt, och även sången. Att Vanna Rosenberg är en
proffsig skådespelerska vet vi, men att hon även är en så fin
sångerska var en positiv överraskning i alla fall för mig. Och j—ar
vilken dynamit som Emma Broomé levererar i rollen som utagerande
tonårsdotter! Musiken är snygg och svalt jazzig. Scenografin är
genial: I en roterbar tredimensionell stålkub har olika interiörer
från familjens villa byggts upp i stilsäkert sjuttiotal och som byts
ut med en enkel vridning.

Ändå lyfter den inte riktigt. En anledning är musiken, som
fungerar fint som stämningsförmedlare men som blir mindre intressant i själva sångnumren. Men den största anledningen ligger i ett svagt manus.
Pjäsen är alldeles för lång och pratig och verkar inte heller riktigt
veta vad den vill ha sagt. Att det var synd om hemmafruarna i 50- och
70-talets USA visste vi redan och det förstod vi också av pjäsens
första scen. För att temat ska kännas relevant i Sverige 2019 måste
man nog dra ut tankespåren en bit till. Det hade man nog faktiskt
också kunnat göra genom att utveckla idéerna om de parallella
världarna på ett intressantare sätt. Och även genom att ta ut svängarna mer med både humorn och tragiken som ligger latent i föreställningen och bara tycks vänta på att få spricka ut.  

Så även om mycket som sagt finns på plats, får föreställningen i brist på bra manus och musikaliska höjdpunkter ändå ingen riktig toppnotering denna gång.

Teaterkritik: Min fantastiska väninna – skådespelarkonsterna gjorde livräddning, på den allt för långa föreställningen

by

Min fantastiska väninna
Baserat på Elena Ferrantes romansvit
Dramatisering April de Angles
Översättning Johanna Hedenberg
Regi Maria Sid
Regiassistent Emelie Smeds
Scenografi Zofi Laagerman Nilsson
Koreograf Catharina Allvin
Dramaturg Sara Israelsson
Premiär på Årsta Folkets hus teater i Stockholm stadsteaters regi
Fredagen den 1 mars 2019

Min räddning i kväll på premiären var att jag befann mig i en avslappnande neutralare zon av icke totalt vetande. I motsats till många andra som läst alla böckerna, nästan in i det sista, hade jag enbart läst om böckerna. Att veta mycket och brett om något, men inte vara expert på detaljerna blev min sinnesfrid i de tvära snabba kasten i föreställningen.

Det var inte lätt att hänga med i scenbytena. Någon hade helt klart tänkt sig att ge oss hela historien i rapid fart och ville trycka in så många karaktärer, händelser, familjerelationer och känsloyttringar som det bara var möjligt i en och samma uppsättning. Föreställningen varade i drygt fyra timmar med en paus på ca 20 minuter. Första akten varade i nästan två timmar. Den partiella förlamningen i sätesmuskeln var total.

Det finns alltid mycket stora förväntan på ett manus/dramatisering efter en belönade/kända författare. Elena Ferrantes är inget undantag på den fronten – hon är ett hemligt och spännande fenomen. Man vill naturligtbis inte göra den nöjda och hänförda litteraturläsaren besviken genom en platt och dålig föreställning. Därför tror jag att man ansträngde sig till det yttersta, på ett pretentiöst vis för att ingen skulle våga säga ”böckerna var bättre än föreställningen”. Men det är kanske när man inte försöker så hårt, att leva upp till det skrivna ordens rikare betydelser i fem böcker och vågar stryka både i – och mellan raderna som man kan ge grundtankarna rättvisa. Föreställningar kan enbart plocka ut de bästa essenserna och dramatiskt har man enbart möjligheten att återge det viktigaste. Att föreställningen är baserad på 5 böcker och inte har ett tydligt manus, signalerar att man varit allt för förälskad i böckerna och därmed inte kommit vidare till nästa sceniska nivå. Korvstoppningsmetoden gör en allt för mätt och lätt illamående. Det är heller aldrig försvarbart att hålla en publik 4 timmar.

Föreställningens scenografi med många trappor, avsatser och skjutbara kulisser gjorde det möjligt för skådespelarna att befinna sig i flera rum och tidsperioder samtidigt. Scenen blev dessutom i ett härligt livligt tempo som gav scenbytena energi och flöden. Däremot var scenen något för hög för blickfånget och gjorde det möjligt för publiken på de främre raderna att se in under kulisser, draperier och kjolar. Kanske hade det blivit en behagligare helhet och man hade backat spelplatserna något?

Relationen mellan Lenù (Maja Rung) och Lila (Ruth Vega Fernandez) gjorde mig ledsen, oss kvinnor emellan. De växer ihop så nära varandra, kämpa för att få utbilda sig, stödjer varandra, blir fantastiska väninnor och måste slåss för sina rättigheter. Trots det har de inga problem med att ljuga, bedra och smita undan gentemot varandra och andra kvinnor. Var tar solidariteten vägen? Varför spelar de på varandras planhalvor? ”Du vill inte att jag ska vara lycklig”. Hur kan de förbanna männen när de beter sig svinaktigt åt också, ”…tappar bort varandra”. Hur kan de offra varandras vänskap hur som helst för karriärer, sex med män och framgång? Men faktum kvarstår, kvinnor är människor och människor är både bra och dåliga, i samma person. ”Tänk att man kan vara så smart och ändå inte fatta någonting” och ”I sagorna gör man som man vill. I verkligheten överlever man”. Skådespelarna gjorde en mycket god insats i att visa hur förtrycka även kan bli förtryckare, och att även om man pratar om sin egen frihet, är det inte lika lätt att leva upp till den.

Översättningen förbryllade mig något – ibland kändes det nästa som syftningsfel. Italienare svär inte som vi, de förolämpar inte varandra som vi och de benar inte ut ord i en mening som svenskan gör. För mig kändes det som om någon helhet gick förlorad. Man kan inte översätta ord för ord av könsord och skällsord hur som helst. Man måste exempelvis välja om det är ”små kulor” man menar bokstavligen, eller om det är impotens, eller att mannen är feminin eller att han helt enkelt är en ruskigt dålig älskare. Dessutom är det så att vissa italienska ord (precis som på spanska) inte är menade som vulgära, men i svensk direkt översättning ord för ord blir det enbart vulgärt men utan någon finess i förolämpningen.

Kvällens koreografi var det som imponerade allra mest under kvällen. Sällan har jag skådat ett så klockrent tight skådespelarteam som med briljans backade upp och följde varandras rörelsemönster. I alla slagsmålsbenägna scener, rytmiska frustrationer, slowmotion fall, dödskamper och dansscener, så rörde sig och förflyttade sig skådespelarna unikt, intressant och exemplariskt. Det var smidigt, vackert, genomtänkt, snyggt och ibland skrämmande på samma gång. Det var som att se ett konstnärligt tåg rulla fram i balans och där varje del av skruv och bult fick sin fasta förutbestämda plats. Alla lika viktiga i maskineriet om än med skilda funktioner.

Rollista Maja Rung, Ruth Vega Fernandez, Sylvia Rauan, Matilda Ragnerstam, Angelika Prick, Sandra Medina, Per Sandberg, Pablo Leila Wenger, Henrik Norlén, Ole Forsberg, Fredrik Lycke, Peter Gardiner, Astrid Assefa.