Av Adel Darwish
Regi: Mattias Andersson
Scenograf: Maja Kall
Koreograf: Denny Hultén/ Twisted Feet
Kompositörer: Kristina Issa, Jonas Redig
På scen: Adel Darwish, Josefin Neldén, Rasmus Lindgren, Ramtin Parvaneh, Marcel Gomes & Alexandra Jovic från Twisted Feet, Ali Ktit, Nermin Asheti, Iman Rasho, Alexander Okbatsion och Yafet Melake
Videoskådespelare: Obay Askoja, Milad Alsahwy, Ahmad Katrib, Lugen Skouzam, Diana TayaraNoorvan Bourhan och George Eid
Urpremiär 1/3 2019 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg
Spelas till och med 4/5 2019
En del av Atlas of Transition (nio olika konstnärliga centra i sju länder), medfinansieras av EU programmet Kreativa Europa
För ett år sedan skickas till Mattias Andersson, konstnärlig ledare på Backa, en text av en 25-årig skådespelare som kom från Aleppo i Syrien för tre år sedan. Andersson finner den omedelbar och poetisk, vill med den som utgångspunkt omdefiniera vad scenkonst kan vara. Den unge dramatikern Adel Darwish är med på scen hela tiden. Hans mål visar sig vara att etablera kontakt med sina kollegor, tillika vänner, som är kvar i Syrien. Idén kom till honom efter att en ljudtekniker fixat krångel via länk för en uppsättning Darwish ansvarade för, eftersom ljudteknikern befann sig i en annan stad. Den debuterande dramatikern (som studerat film i Syrien, haft flera roller och för närvarande går på Högskolan för scen och musik i Göteborg) får efterhand sällskap av tre skådespelare ur ensemblen, två dansare plus fem ungdomar som har tilldelats några stickrepliker.
Vad som verkar lovande blir tyvärr en antiklimax. Låt mig dra en parallell till hur det är att genomlida riktigt usla svenska filmer, av låt säga Hannes Holm eller Colin Nutley. De gånger jag gått på nitar från dem känner jag mig närmast förolämpad efteråt. Denna kväll lämnade jag Hisingen inte förnärmad, men tom inombords. Istället för intrig och gestaltning levereras en uppsjö av ifrågasättanden, metalager och bökig tidsuppluckring. Uppsättningen skildrar dess tillblivelse, Jinder som infinner sig. Så gott som varje replik efterfrågar utan framgång entydiga svar. Filosofiska hårklyverier drivs så långt att dt slås knut på dem.
Hierarchy Of Needs saknar således en färdig fiktiv story. En anledning är viljan att problematisera gränsen publik – scen, gestaltade berättelser kontra människors privata erfarenheter. Alla medverkande utom dramatikern med sin laptop, sitter sålunda bland publiken initialt. Den som först raffinerat ”stör” genom att undra över skeendet på scen är Josefin, vars förvirrande roll(er) det görs åtskilliga semantiska utläggningar om. Josefin Neldén (känd för tevepubliken genom Vår tid är nu ) med avväpnande naturlighet, är avgjort den på scen som har mest att tillföra. Henne kommer jag ha i gott minne.
Enstaka situationer genererade skratt, därför att de var så absurda. Det upprepade införlivandet av den ikoniska dödsscenen i Det sjunde inseglet är kanske det bästa exemplet. Men ledsamt nog, blev helhetsintrycket identiskt med en sammanfattande replik från Ramtin Parvaneh: ”en föreställning som inte blev av”. Man undrar varför de iscensatt denna lek med fiktionen. Vari ligger poängen och budskapet? Tillåt mig tvivla på att de kan upprätthålla intresset hos målgruppen ungdomar under föreställningens åttio minuter, även om de antagligen haft testpublik.
Alltihop blir en drift med reflektioner gentemot teatern som arena och konstnärligt medium. Manus består i princip av utvikningar och ifrågasättanden, till den grad att det definitivt finns fog för rubriken. När riktlinjer och överenskommelser saknas kommer man heller aldrig till skott. Till saken hör att denna form av teater med förhinder, är ett medvetet val av Mattias Andersson. Epilogen var rörande men det är inte alls tillräckligt. Istället en slags anti-teater som saknar riktning, scenografi och synbar kostymering. Det misshushållas med två skådespelare jag flera gånger hyllat, nämligen Ramtin Parvaneh och Rasmus Lindgren. Vi måste vänta ganska länge på att de blandar sig i skeendet på scen.
Det finns i ärlighetens namn ett antal teman antydda i en övervägande dokumentär uppsättning: Maslows behovspyramid, psykisk ohälsa, resursförbrukning, avancerad kontaktskapande videoteknik, kommunikation, (o)frihet och sanningsbegreppet. Hade gärna sett en pjäs av Darwish vars språkliga talang imponerar, där han utvecklar några av sina tankegångar.
Uppsättningen sönderfaller i ett otal beståndsdelar. Har alltid gillat den streetdance som Twisted Feet sysslar med, varför det var trevligt att skåda två av dem på scen. När de och majoriteten ur ensemblen går loss med häftig koreografi ovanpå den nedsänkta ljusriggen, till arabiska toner av Kristina Issa, då bjuds på ansenligt publikfrieri. Som framgått ifrågasätter de som är drivande på scen, likt ett barn i trotsåldern. Roligast blir det när Josefin Neldén avkrävs bevis för rätten att kalla sig skådespelare.
Nu ska inte min avoga inställning förleda er att tro att metaperspektiv är något jag avvisar. Betraktar det tvärtom som uppfriskande när fiktionen osäkras. Ta bara den spanska spelfilmen Carmen (1983) av Carlos Saura, där den berömda operan repeteras och librettot glider ihop med intriger hos ensemblen. Den ofantliga skillnaden gentemot Hierarchy Of Needs är att jag blev indragen i den förtätade filmens handling. Övertygad om att Backa teater återigen kommer hyllas, fast jag förblev oberörd. Kanske alltför provocerande att kalla uppsättningen humbug eller haveri, men jag hade hoppats på så mycket mer.
