Av Charlotte Bronté
Dramatisering: Tone Schunnesson
Regi: Ragna Wei
Scenografi: Maja Kall, Ragna Wei
Kostymdesign: Maja Kall
Ljusdesign: Carina Persson
Mask- och perukdesign: Susanne Åberg
Kompositör: Chris Lancaster
Premiär 2/3 2019 på Folkteaterns stora scen i Göteborg
Spelas till och med 27/4
Medverkande: Emma Österlöf, Andrea Edwards, Lena b Nilsson, Helmon Solomon, Francisco Sobrado, Nina Jemth Öhlund, Karin De Frumerie och Jonas Sjöqvist.
Avslöjar omgående bristande förberedelser. Har inte läst Jane Eyre eller någon annan bok av systrarna Bronté (de var tydligen tre som läste för varandra och kom med feedback). Wide Sargasso Sea av Jean Rhys, feministiska klassikern The Madwoman In The Attic jämte Tone Schunnessons debut Tripprapporter är kompletterande litteratur jag också försummat. Angående okunskapen kan parentetiskt nämnas att när jag studerade engelska på C-nivå, blev jag bekant med en tjej som skrev uppsats om just Jane Eyre. Enda referens i programhäftet som jag är förtrogen med är franska filmen Betty Blue, en hudlös historia om att älska och trasas sönder av ofrivillig barnlöshet.
Romanen utgiven 1847 under pseudonym har många gånger filmatiserats. Denna adaption för scenen är smart hopknådad av Schunnesson och dramaturg Magnus Lindman. En kan förmoda att de haft som mål att vara lika brutalt rebelliska som Bronté på sin tid, vars raseri betonas i Folkteaterns introduktion. Språket är nutida slängigt och bitskt, med frekventa svärord instoppade. Dessutom diskuteras flitigt mänskliga egenheter. En ny rollfigur har skapats. Denna någon annan (Andrea Edwards) fungerar som övervakningskamera riktad mot Jane. Hon beter sig som hennes överjag, därtill stundom som en slags förmedlare av romanjagets inre monolog-röst. Har blivit ett kreativt grepp med denne kritiske pådrivare.
Uppsättningen fokuserar inte på klassaspekten, utan naturligtvis på stråken av galenskap och den romantik som roterar runt föräldralösa, kavata Jane (Emma Österlöf), guvernanten som kommer i anställning på Rochesters gods. Kärleken som uppstår dem emellan trots godsherrens dryga beteende, har ju tillsammans med dryftade uppfattningar om kvinnors yttre och inre, gett romanen dess klassikerstatus.
Samtidigt genomsyras handlingen av galen stämning i allmänhet och den tokiga undanstoppade kvinnan i synnerhet. Regissör Ragna Wei – utbildad i psykologi och expert på upplevelsebaserad scenkonst – har skapat en gåtfull laddning när förvirring och utagerande samsas med klarsyn och begär. Alla gestalter runt Jane framstår som mer eller mindre labila och rubbade. Mycket är kul, även om den dominerande känslan i paus är att det är snurrigt. I andra akten klarnar det till viss del. Den dramaturgiska nerven är av den art att den inbjuder till lust att se om det komiska dramat som kryddats med gotiska inslag.
Jane Eyre på Folkteatern skänker publiken öron- och ögongodis, också bortom texten och dess uttolkare. I egenskap av scenograf och kostymansvarig har Maja Kall uträttat stordåd. Tillsammans med teknisk personal, hantverkare, biträdande kostymmästare med flera har hon med enkla medel i brungula färger inrett scenen. På slutet skjuts moduler runt, vilket adderar stimulerande vitalitet. Vad som drastiskt avviker från den viktorianska epoken, är glasmontrarna vars innandöme tas i besittning växelvis. Mycket garvade ljusdesignern Carina Persson har sett till att nördar på området förlänats en estetisk orgie. Otroligt vad hon åstadkommit med dioder, strålkastare och andra ljuskällor. Lika rutinerade kompositören Chris Lancaster (på meritlistan över 50 fullängsverk och konsert för president Obama) har även han varit en avsevärd tillgång. Hans elektroakustiska instrument som filtrerar alla spännande toner genom allehanda effekter är anmärkningsvärt nog cello.
Ensemblen är inte stor, vilket innebär att flera har en radda biroller att hålla reda på. Mister Rochester görs av en person som debuterar på scenen vid Järntorget, nämligen Francisco Sobrado ( främst känd från hårdföra filmroller). Han gestaltar den flängige och frustrerade adelsmannen med precis rätt dos av gåtfull charm. När han fläker ut sitt hjärta genom att framföra fysiskt ansträngande Prince-parodi, då jublar jag på femte raden. Ett av teaterns ankare heter Jonas Sjöqvist. I hans byten av roller, är det som den förälskade St John han river ner applåder med desperat monolog.
Lena B Nilsson går som alltid i land med uppgifter som tilldelas henne. Som lakonisk sanningssägare passar hon perfekt tack vare föredömlig diktion och tajming. En annan skådespelare vars signum är genomträngande stämma är den spänstiga Karin De Frumerie, vars societetsdam-roll hon lysande nafsar i sig som ett frestande köttstycke. Ska tilläggas att hon sjunger utomordentligt (Rihanna / Carmen). Övriga i birollslistan håller jämn hög standard. Relativt nyligen utexaminerade Emma Österlöf har redan hunnit vara med i tre produktioner på Folkteatern. Hon tacklar sin huvudroll väl, när hon balanserar påstridighet med förundran.
På minuskontot kan möjligen anföras att man inte bryr sig särskilt mycket om hur det kommer gå. Å andra sidan är produktionen fascinerande och skarpsinnigt uppdaterad; omnämnda teatergodiset inte att förglömma. Agerandet bakom förklädnaderna är så begåvat, att jag inte klarar av att identifiera alla ur ensemblen hela tiden. Slutligen ska betonas vilken märklig feministisk fantasi som Jane Eyre upprätthåller. Liksom i Lärda Kvinnor på Göteborgs Stadsteater ges sken av att kvinnor styr världen.
