Teater

Eurotrash (sedd 25 maj 2026)

Scen Galeasen

Baserad på boken Eurotrash av Christian Kracht

Dramatisering av Kristian Hallberg

Regi Natalie Ringler

Scenografi/kostym Rikke Juellund

Mask Anna Olofsson

Ljus Tobias Hallgren

Musik Sole Gipp Ossler

Medverkande David Rangborg, Monica Stenbeck, Johan Wahlström, Fredrik Odenborg

Galeasens dramatisering av boken Eurotrash som skrevs 2021 – gjord av Kristian Hallberg – regisserad av Natalie Ringler – börjar med att en av huvudpersonerna – sonen Christian Kracht – mår dåligt. Han bär samma namn som författaren som skrivit boken som pjäsen baseras på, vilket skapar en metanivå. Detta vittnar om hur den verkliga författaren också brukar leka med sin roll som författare. Handlingen rör sig i korthet kring att son och mor ska bege sig ut på en resa i världen tillsammans. Syftet – förutom att genomföra en sista resa – som sonen mycket skuldtyngd bestämt – är att göra sig av med mammans stora mängd pengar genererade från vapen-aktier. Frågan är också – vad gjorde pappa under kriget?

Som inledning ser vi sonen – spelad av David Rangborg – sitta och vrida sig i en stol för att han har problem med magen. Att denna smärta återkommer i hans liv, får vi strax veta – när han med stor svada börjar berätta om sitt mående för den lite blasé expediten i en boutique. Han passar nämligen på att lyxshoppa lite, inför sin träff med sin gamla sjuka mor.

Illamåendet – men också behovet av att berätta – blir som en ingång till det som senare nystas upp ur hans förflutna. Nog har han skäl till att ha dragit på sig problem med sina inre organ … visar det sig.  Problem med inre organ har även hans gamla mamma som blivit opererad för stomi. Hon behöver få hjälp med att tömma sin stomi-påse med bajs av sonen – titt som tätt – på den resa de snart ska bege sig ut på. Smärta, inre tryck, ordsvada och omsorg blir centralt. Mamman berättar för sin son att hon hotas ”att dränkas inifrån” om han inte hjälper henne – och sonen sig tar an uppdraget – fast han äcklas.

Vi har således två pågående inre fysiska skador, med var sitt symbolvärde, i detta spel som följer en mycket välbärgad familj från Schweiz. Mamman som vuxit upp med en fullblodsnazist till far – lever också omhändertagen av psykvården.

David Rangborg har redan från start en speciell närvaro i sitt agerande. På ett mycket utstuderat sätt (ändå autentiskt) vrider han sig i sina plågor. Kroppen talar och något driver på. Den allra första scenen glider över till att bli komisk. Här är tonen satt. Den uttryckta oförmågan blir komisk, samtidigt syns det tragiska. Något tycks ha kapat banden till känslorna som behöver komma fram. Mängder av ord kommer ur hans mun, men var är förankringen? Sonens relation till den mycket excentriska mamman, är mer än komplicerad, visar det sig. Hon talar i sin tur om sonens ”glas-bubble-sjuka” som barn. Ständigt projicerar hon fräckt, som en upphöjd diva, mängder av eget mående på honom. En trovärdig värme som finns dem emellan, lyser också fram i gestaltningen.

Mamman – som är den omväxlande sköra men ofta ändå starkt utfallande och handlingskraftiga – gestaltas genialiskt av Monica Stenbeck. Mycket autentiskt överraskar hennes humörsvängningar. De känns ända ner i vuxen-barn-omsorgs-nerven. Är man som jag i Christians ålder känner man igen sig i scenerna där han vårdar sin äldre mor. De ombytta rollerna, den kroppsliga plötsliga närheten, integriteten som sätts på spel, blir trovärdig. 

Tidigt i föreställningen formas också temat om berättande (författande) – ur flera aspekter. Sonen, som vi förstår är författare, talar i en strid ström återkommande till oss i publiken – som om han tänker högt. Hans mor – uppmanar också honom flera gånger att berätta något för henne, för att lugna henne. Men ordsvadan blir också till riktiga osanningar och används som ren och skär manipulering.  Christian behöver få sin över 80 år gamla mor att bli följsam på den resa de gör. Det är ju han som håller i rodret. Hon är gammal och sjuk.

En kontrast till de rikas neurotiska beteende skapas effektfullt av Johan Wahlströms känsloladdade men stumma gestalt som taxichaufför. Hans sammanbitna närvaro gör de många fladdriga utfallen synliga. Maktobalansen i världen känns av, där vissa drabbas av rika personers agerande utan eftertanke. Här känns även ett effektfullt regiarbete.

En kännbar samtidsanknytning med en aktuell fläkt av business och kommersiell verklighet – formas av Fredric Odenborgs spel och könsöverskridande chicka klädsel. Både som bankpersonal och boutique-anställd. Imponerande smidigt agerar Odenborg också utifrån sin dansbegåvning – bland annat som isländsk glädjeflicka – vilket skapar en precis kroppslig mim-precision i spelet. Gestalterna blir subtilt kusliga, och väldigt träffande.

Christian Kracht född 1966 (som själv närvarade vid premiären på Galeasen) har fått mycket uppmärksamhet som samtidsskildrare under en längre tid. Många ser honom som kontroversiell. Själv beskriver han sin stil som parodisk och en blandning av hög- och lågkultur. Här känns ett visst släktskap med den franska författaren Michel Houellebecq.

Det är ett angeläget material Galeasen återigen tagit sig an att dramatisera. Förmodat skulle jag sett förställningen i början av spelperioden, och inte en måndag sista månaden den ges. Men mycket glad över den gedigna och underhållande gestaltningen vandrar jag hemåt.