Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Teaterkritik: Kärlekens historia – En personlig resa om tacomys och självmordstankar

by

Kärlekens historia är regnbågsbarnens historia

Medverkande: Rickard Söderberg, Jon Lundberg, Johan Reis
Av och med: Rickard Söderberg
Regi: Melker Sörensen
Ljusdesign: Jörgen Haimanas
Dramaturg: Ninna Tersman
Efter en idé av Rickard Söderberg och Carl Johan Karlson
Producent: Riksteatern

En högst personlig berättelse om utsatthet, destruktiva normer och HBTQ genom tiderna, med operasångare och estradör Rickard Söderberg som blottar sin själ inför en fullsatt Tumbascen. Kärlekens historia tar oss med på en smärtsam och omtumlande resa. Rickard avvärjer oss med humorn som vapen.

Det finns mycket att säga om HBTQ-personer – homosexuellas, lesbiska, trans- och queerpersoners historia. Det är ett beckmörker som breder ut sig av förtryck och orättvisor med samhället påtvingade sterilisering av transpersoner och sjukdomsstämpel och 1900-talets syn på homosexuella som kriminella. År 1944 avkriminaliseras homosexualitet i Sverige och 1979 kan man tillspetsat inte längre ta ut sjukdagar för homosexualitet. Den 1 juli 2013 stryks kravet helt på sterilisering ur könstillhörighetslagen.

Rickard Söderberg berättar personligt om sin och Anders relation.

Estradören, operasångaren och entertainern Rickard Söderberg berättar öppenhjärtligt om regnbågsbarnens historia från Selma Lagerlöf till Kung Rikard Lejonhjärta och den ryska kompositören och i smyg homosexuelle Pjotr Tjajkovskij som tog sitt liv genom att dricka okokt vatten, för får han inte tillåtelse att leva sitt liv fullt ut då vill han inte leva alls. 

Dessa människor har lett väg för oss andra, har öppnat dörren för att Rickard och hans partner Anders ska kunna äta tacos och få ha sitt fredagsmys ifred. Föreställningen inleds med ett flöde av filmklipp direkt från Rickards Instagram-story. Han och Anders äter tacos och besöker platser från hela världen. Anders som är historienörd fastnar vid varje byggnad och ska kontemplera över olika konstruktioner och arkitektoniska verk. Anders och Rickard är en vacker kärlekshistoria som tar oss bortom historiska skeden och tunggrodda stunder där olyckliga människor halshöggs eller tar sitt liv på grund av samhällets orättvisor. Rikard avvärjer oss med humor som vapen. För hur kan vi annars tackla allt det otäcka, orättvisa, plågsamma?

Rickard berättar om Julie som vågade stå upp för den hon är

Föreställningen är Rickard Söderbergs drömprojekt, något han suttit på i många år.
Redan under Covid påbörjade han manuskriptet till Kärlekens historia, men ett visst virus satt käppar i hjulet och pjäsen fick aldrig se strålkastarljusets sken. Lyckan Rickard måste känna när han nu äntligen får stå där vid scengolvet. Det har varit en kamp. Hela livet har varit en prövning, berättar han. Som ett darrande asplöv sjöng han för, i bokstavlig mening, kung och fosterland i och med prinsessan Victorias födelsedag på Öland 2019. Det var en mäktig syn, men inombords pågick ett bubblande vulkanutbrott. Smärta och hopplöshet genomsyrar pjäsen men här finns också ljuspunkter.

Vi hör om hjältarna, de som vågat stå upp för sin sak, rätten att få vara som man är. I berättelsen saknar jag gestalter som Elise Ottesen-Jensen, en pionjär inom svensk HBTQ-historia. Hon nämns kortfattat i förbifarten, samtidigt är utmaningen stor att prioritera rätt bland alla betydelsefulla människor som passerat revy. Rickard gör det bra. Det är ett väl avvägd urval av personer och allt binds skickligt samman. Framförallt lyckas operasångaren från Snöstorp, Halland med att visa på mångfald både i naturen och bland människor. Om hur första fyndet i mänsklig historia var en grottmålning över två nakna omfamnande män och hieroglyfer som hittats över HBTQ-signad tantsnusk.

Rickard Lejonhjärta, en av många HBTQ-hjältar genom tiderna

HBTQ-personers kamp fortskrider. Snyggt broderar Rickard in sin pedagogiska historielektion i vackra pappfigurer, och med humor och inte minst smäktande operasång får föreställningen vingar. Det är då knappast en slump att slutklämmen, extranumret på föreställningen, blir Tommy Körbergs klassika ballad Stad i Ljus. Där och då skönjas en gnutta hopp. ”Stad i ljus, i ett land utan namn. Ge mig liv, där allting föds på nytt.”

Petter Stjernstedt

Teaterkritik: Sånger ur skogen – om lantbrukaren Selma Lagerlöf – vackert, finstämt och drabbande

by

Sånger ur skogen – om lantbrukaren Selma Lagerlöf
Texter av Selma Lagerlöf
Regi och bearbetning Embla Hane
Musik Vegard Rubach Ese
Ljus Gustave Lund
Koreografi-öga Madeleine Karlsson
Medverkande Embla Hane, Vegard Rubach Ese, Tiril Eirunn Einarsdotter
Premiär på Kilen, Kulturhuset stadsteatern 8 februari 2024

Klimatförändringar plågar vår tid. Stora delar av världens drabbats av gigantiska, förödande skogsbränder och 2023 var vädret varmare än någonsin, glaciärer smälter med mera, med mera. Men det som orsakar förändringar började redan för mer än hundra år sedan och varningar framfördes redan av Selma Lagerlöf, den svenska Nobelpristagaren och medlemmen i Svenska Akademien. Hon varnade bland annat för hur gruvdriften förstörde skogen. När skogen skövlas och träd bränns ner drabbar det djur, växter och insekter som måste söka sig nya hem. Detta påverkar allt liv.

I en vacker, finstämd och starkt drabbande föreställning får vi lära känna Selma Lagerlöf som klimataktivist. En skådespelare och två musiker väver samman texter av Selma Lagerlöf men nyskriven musik som är en blandning av folkmusik och experimentell, musik som ger en röst åt naturen och skogen. De tre på scen går in och ut i rollen som Selma.

På flera sätt går föreställningen i eftertänksam moll. Skådespelaren och de två musikerna bär svarta rockar och har en krage som påminner om prästernas kragar. Det bildar en estetik som ger känslan av profetiska varningar.

Föreställningen utgår visserligen från Selma Lagerlöf och är självklart intressant för alla som vill veta mer om Selma Lagerlöf men den berättar lika mycket om vår värld idag. Selma Lagerlöf talar om de stora problemen med gruvdriften under sin livstid, vad miljön fick betala för att ekonomiska krafter skulle bli tillfredsställda av gruvdriften och det gäller om möjligt ännu mer idag.

Trots det allvarliga budskapet sipprar det ändå fram lite ljus och lite hopp. När jag går hem efter föreställningen känner jag att redan genom att detta berättas finns det ännu tid att påverka. Genom molltonerna och mörkret sipprar ett hoppfullt ljus fram.

Fakta:
Selma Lagerlöf tilldelades Nobelpriset i litteratur 1909.
År 1914 blev Lagerlöf som första kvinna invald i Svenska Akademien. Hjalmar Gullberg sade i sitt inträdestal när han 1940 efterträdde henne i akademin att hon var ”drottningen i vår litteratur, den mest berömda av svenska kvinnor i världen sedan Heliga Birgitta” . (Från Wikipedia)

Bröderna Mozart får urpremiär på Folkteatern i Göteborg

by

Bröderna Mozart får urpremiär på Folkteatern 24 februari, berättar ett pressmeddelande:

Vi ska ha en vattenfylld grav mitt på scenen. Vi ska såga upp golvet! Grannarna får klaga bäst de vill. Och det ska regna. Regna löv. Don Giovanni ska trilla ned i den där graven. Vi byter ut löven förresten. Det ska snöa! Och vi kämpar för konsten till sista andetaget.

”Bröderna Mozart” är Suzanne Ostens guldbaggebelönade film från 1986 om en regissörs kaosartade väg fram till premiär. Nu sätter Frida Röhl upp den på Folkteatern, i en varm och sprudlande pjäs som landar mitt i samtiden.

– ”Bröderna Mozart” är både lekfull och arg. Den sätter fingret på krocken mellan de stora visionerna och dess genomförande. Den handlar om mänskliga drifter och begär, om människor som brinner och vill något med varandra, med konsten, med världen. De är både storartade och futtiga. Jag älskar att arbeta med den här föreställningen, den sprutar energi, säger Frida Röhl, regissör för ”Bröderna Mozart” och konstnärlig ledare för Folkteatern.

På scenen möter vi en stor ensemble. Nya för Folkteatern är bland andra skådespelarna Magnus Krepper och Kjell Wilhelmsen, båda välkända ansikten för publiken genom sina roller inom film och tv-dramatik, men också på landets stora teaterscener. I övriga roller ser vi Millan Baeckström**/Linnea Simon**, Andrea Edwards, Jonas Egfors**, Nina Haber, Sanna Hultman, Elsa Kihlberg*, Anna Lundström, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist och Ludvig Stynsberg*.

– Det är jättekul att för första gången jobba på Folkteatern och kul att komma tillbaka till Göteborg där mitt teaterintresse en gång i tiden började, säger skådespelaren Magnus Krepper som kommer göra rollen som regissören Valter i ”Bröderna Mozart”.

Kompositören Joel Igor Hammad Magnusson har skapat helt nya, elektroniska arrangemang av Mozarts klassiska verk. I manus beskriver regissören Valter musiken som att operan har ”recyklats och getts en elektronisk kostym”.

Uppsättningen får urpremiär på Folkteatern i Göteborg, Stora scenen den 24 februari 2024.

Teaterkritik: Above All This, I Wish … personligt men inte privat

by

Above All This, I Wish …
Regi Kajsa Isakson
Manus, text och musik Frida Modén Treichl och Nils-Petter Ankarblom
Regi och manus Kajsa Isakson
Koreografi Sofia Södergård
Ljusdesign Patrik Nystrand
Ljuddesign Michael Andersson
Stockholmspremiär 5 februari 2024 på Lilla scenen på Kulturhuset Stadsteatern

En helt underbar föreställning där musikalstjärnan Frida Modén Treichl bjuder in oss till en mini-musikal med rosa fluff, enhörningar, berg-och-dalbanor – allt omväxlande kryddat med berättelser från verkligheten om både stor glädje, eufori och om mörka perioder och depression. En öppen och ärlig skildring av livet för en flicka/kvinna med ADHD där Frida Modén Treichl berättar om sitt liv.

Det är helt mästerligt. Föreställningen är en timme, men jag skulle gärna höra mer. Den fick gärna pågå i två timmar. Fast å andra är det bara de duktigaste som förstår att sluta när det är som bäst. En sak är saker: jag ska hålla utkik efter när Frida Modén Treichl är med i något sammanhang. Jag vill höra och se henne igen. Hon är så duktig både på att sjunga och att agera på scen. Hon är som född på scen. Vilken scennärvaro. Jag tror hela publiken, både män och kvinnor, blev förälskade. Hon är rolig, duktig och helt enastående. Föreställningen är personlig men hon lyckas undvika att falla i fällan att göra det för privat.

Hon inledde med ett nummer där hon ställde sig själv mellan de två stora stjärnorna Whitney Houston och Dolly Parton – två stora musiker som hon fick som förebilder redan som liten flicka. Det märks då hon verkligen sjunger och agerar på ett sätt som helt klart påminner om dessa två. Hon passar in där, mellan dessa två.

Frida Modén Treichl har skrivit ny originalmusik till föreställningen tillsammans med Nils-Petter Ankarblom, som är med på scen som pianist och kapellmästare. Men på scen är också en stråktrio bestående av Malin-My Wall/Isabelle Andö, Victoria Nilsdotter och Tove Törnberg Brun. Föreställningen har varit på turné vilket märks. Musikerna och Frida Modén Treichl har ett tryggt samarbete, väl tajmade.

ADHD har varit i fokus ett bra tag nu. Flera kändisar har på olika sätt berättar om sin ADHD. Det Frida Modén Treichl på ett bra sätt tog upp är att det inte är en enda diagnos utan ett spektrum där de som stämplas så sinsemellan kan vara väldigt olika. Alla människor är unika och jag tänker att tendensen att sätta bokstavskombinationer ofta bygger på att vi lever i ett samhälle där människor måste passa i en särskild mall. En mall som begränsar människors originalitet och låter oss vara mindre unika. Alla barn i svenska skolan måste till exempel gå gymnasiet och läsa en del teoretiska ämnen som inte passar allas temperament och personlighet.

Ett plus för föreställningen är att Frida Modén Treichl inte ger en bild av sig själv som något offer även om hon berättar om hur hon fått kämpa många gånger.

Något som förstås inte togs upp och som jag aldrig sett någon ta upp är att de barn och ungdomar som är superaktiva och får diagnos ADHD inte alltid är snälla mot alla andra barn. Jag känner barn som blivit mobbade av ADHD-barn. Jag tror att det skulle kunna undvikas om det var mer tillåtet att vara olika. Här ser vi ett viktigt resultat av denna föreställning: Den är inte bara musikaliskt och konstnärligt imponerande, den får oss att fundera vidare efteråt.

Teaterkritik: Gengångare – konstnärlig lyckad helhet om könsroller, tvingande normer och trauman

by

Foto: Sören Vilks

Gengångare
Av Henrik Ibsen

Översättning Klas Östergren
Regi Kjersti Horn
Scenografi, kostym, ljus Sven Haraldsson
Ljud och komposition Erik Hedin
Mask: Patricia Svajger
I rollerna Helena af Sandeberg, Emil Johnsen, Johannes Kuhnke, Gerhard Hoberstorfer, Matilda Ragnerstam
Premiär på Klarascenen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm 2 februari 2024

Den norske dramatikern Henrik Ibsens verk Gengångare, som skrevs 1881, förbjöds i Norge. Istället blev det premiär i Chicago 1882. Nordisk premiär skedde först 1883 i Helsingborg, i Sverige. Verket gjorde skandal i hemlandet på grund av sitt kraftigt tabubelagda innehåll. Ämnen som könssjukdomar (syfilis), incest och aktiv dödshjälp togs upp, liksom ifrågasättande av fadersrollen, tidens manlighetsideal och kvinnans rättigheter. Ibsen räknas som tidig inom det så kallade moderna genombrottet – som ansåg att kultur ska debattera problem och se samhället såsom det är.

Kjersti Horn som regisserat kvällens föreställning är själv född i Norge, men utbildad i Sverige. Med sig i denna uppsättning har hon sambon Erik Hedin som står för ljud och komposition. Att hon har premiär på Gengångare – är på så sätt en visit och ett återbesök i Stockholm – efter att ha varit verksam en längre tid i främst Norge. På Stockholms stadsteater har hon senast regisserat Michael Hanekes Amour (2021) samt Anna Karenina (2011) och tidigare bl.a. verket Natten sjunger sina sånger (2006). Hon har vunnit många priser och har i dag stora uppdrag i Norge. Mellan 2015 och 2019 var hon residenschef på Nationalteatern (Norge). 2020 – 2025 kommer hon vara residenschef på Det Norske Teatret, och övergår till chef därefter. 2019 fick hon Heddanomineringar (norskt fint pris) – bl.a. i kategorin bästa regi – för sin uppsättning av Scener ur ett äktenskap av Bergman (Rogaland Teater). Hennes fokus uppges vara outsiderns perspektiv i tillvaron, oavsett verk. Själv har hon en skelettsjukdom och har ibland tagit roller som kortväxt.

Efter de stående välförtjänta ovationerna, när jag befinner mig vid garderoben, tänker jag att det var länge sedan jag upplevt en föreställning med en så lyckad konstnärlig helhet. Publiken har hållits nyfiken och alert i över två timmar utan paus. Ett imponerande samarbete måste skett mellan regi, ljud- och ljus-teknik, scenografi och musikval. Effektivt och väldigt njutbart har musiken förstärkt scenernas stämning och innebörd och rollgestalterna. Hit hör storslagen opera vid förgörande/avgörande eld-scenen och moderna artister såsom Beyonce och rappare vid unge sonens dans i början.

Försöker jag analysera vidare föreställningens driv och konstnärliga grepp så landar jag i att växelspelet – närhet distans – är så väl balanserat. Storskärmsinslagen – där videokameran kommer nära aktörerna – varvat med den traditionella distansen till scenen tycks ovanligt framgångsrikt öka intensiteten. Den enorma skärmen återger (lite oftare) minspelet med alla detaljer vilket gör åskådaren helt uppslukad – och samtidigt vilande i en illusion av bio-mörker-integritet som skapar djup inlevelse. Detta sker växelvis med det autentiskt överraskande nuet som vanligt agerande alltid ger från en scen. Men lika underhållande för sinnena är hur kreativt scenrummet utnyttjats. En ”spelbox” i fronten skapar ett rum varinom aktörerna rör sig och talar tydligt och tekniskt modernt via små mikrofoner. Boxen främre vägg är i glas men bakom hela lådan skymtar en öppen levande sinnlig bakgård. Glasväggen blir också möjlig att trycka upp desperata händer, läppar och tjocka mans-magar mot. Avslöjande, smärtsamma och komiska inslag förstärks. Och mot denna enorma glasyta projiceras även de intima videofilmade närbilderna. På bakgården däremot faller regnet ljudligt, rök bolmar upp till moln och elden slukar det som ska förtäras.

Agerandet på scenen är jämnt och proffsigt överlag. Men vissa saker noterar jag lite extra. Stannar kvar gör sonens vilsenhet och utsatthet som Emil Johnsen så skrämmande gestaltar. Först blir man lite ställd av hans personlighet, men sedan klarnar intrycken. Vi lockas skratta, men känner hur han kämpar med att hålla sig samman, härbärgera traumat han ärvt. Han dansar, dricker, kräks, dansar igen, dricker igen, rörelsemönstret är ryckigt. Hans kropps konturlöshet och lite kyliga förirrade hbtq-färgade excentriskhet, stannar kvar i minnet. Han söker skydda sin tidigare friska livsnerv, men de galna skratten avslöjar att demonerna vinner.
Det jag också kommer minnas är moderns, fru Alvings – i af Sandebergs bärande gestaltning – hennes springande, fixande, skärrade person. Med någon slags styrka och perfektion försöker fru Alving ställa allt till rätta där inget rätt går att finna.

Utstickande är också hur männens gemenskap så tydligt gestaltas mellan styvfadern snickare Engstrand och pastor Manders – särskilt i scenen där deras påtagna förnumstighet syns. Männen enas om vad som är bäst för de inblandade och tar i hand. De agerar såsom vuxna – men skådespeleriget gestaltar så väl att de snarare är stora pojkar som utnyttjar tidens normer för att överleva. Hoberstorfer och Kuhnke är helgjutna i sina roller.

Förtätad är också den väl planerade scenen när fru Alving – tar initiativ – och söker möta pastor Manders jämsides som man och kvinna. Det sker i en spontan kyss. Men han avvärjer hennes för kraftfulla (mogna) initiativ (han gillar ju värnlösa yngre kvinnor nuförtiden). Hon har just utbrustit i att pastorn ju bara ”är ett stort barn”. Scenen avslutas med en flyende pastor i lånade ungdomliga joggingkläder.

En påminnelse om vår samtid är också Ragnerstams raka övertygande gestaltning av Regina. I dag finns också tjänarinnor (som vistas i hemmen via Rut-bidrag) som hanterar maktobalans i möten dagligen. Klassperspektivet blir synligt i mötet med pastorn. Även när Regina säger att hon måste fly för att ”slå mynt av sin ungdom” till fru Alving. Hon äger bara sitt sexuella kapital, en sanning då och även nu.

De lite äldre ordvalen i föreställningens dialoger, visar att tid gått sedan verket skrevs. Men att handlingen har några år på nacken förtydligar bara samma drag som lever kvar än i dag. Självfallet har vi barn och unga som lever ut föräldrars och anförvanters obearbetade trauman och orättvisor. Vill vi slippa gengångare bör vi konfrontera våra komplexa förhållanden. Det är ju varje generations/familjs ansvar.