Teater

Teaterkritik: En midsommarnattsdröm på Kulturhuset stadsteatern – magiskt, vilt, sprakande fantasi och samhällsfrågor mellan raderna

24 april, 2024 by Rosemari Södergren

En midsommarnattsdröm
Av William Shakespeare
Regi och bearbetning Melody Parker
Översättning Göran O Eriksson
Scenografi, kostym och mask Fredrik Floen
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm, 19 april 2024
Föreställning som recenseras 23 april 2024
Medverkande Carlos Romero Cruz, Sofia Papadimitriou Ledarp, Emil Hedayat, Paula Sundberg, Karin Li Körsbärsdal, Manuela Gotskozik Bjelke, Bahador Foladi, Leif Andrée, Angelika Prick, Pablo Leiva Wenger.

Magiskt, galet, vilt, fantasifullt och en sprakande kostymfest – en drömlik fantasi med spår från dagens värld under ytan. Med Melodi Parker som regissör och Fredrik Benke Rydman som koreograf blir uppsättningen av Shakespeares En midsommarnattsdröm något alldeles extra. Givetvis är scenograf och ljud och ljus också lika viktiga till denna enastående föreställning. Jag är säker på att Shakespeare själv skulle ställt sig upp och gett stående ovationer för denna hejdundrande roliga och färgsprakande upplevelse.

Teseus, hertig av Aten har kommit hem från kriget och tagit med sig en Hippolyta (Hippolyte), amasonernas drottning som han tagit som krigsbyte. Nu ska Teseus gifta sig med sitt krigsbyte. Han ska fira bröllop ståtligt och storartat. Till bröllopsfesten har han bjudit till en tävling: den som gör ett teaterföreställning som han gillar uppskattar allra mest ska få ett fint pris. Samtidigt pågår ungdomarnas olyckliga och trassliga kärlekshistorier. Några ungdomar är på väg in i djupa skogen för att reda upp allt trassligt och hitta någon utväg. Men i skogen härskar älvor och magiska krafter som vill lägga sig i människornas liv och bekymmer. Framför allt är det den figuren Puck (underbart spelad Leif Andrée), liksom älvkungen och älvdrottningen Oberon och Titania som lägger kärleksdroger i ungdomarnas ögon och ställer till med spektakel på massor av olika sätt.

Handlingen bygger på flera olika myter, både från antiken och äldre engelska legender och skrifter. Det är en fantastisk berättelse som satts upp runt om i världen och i Sverige många gånger. Och som tål att sättas upp igen och igen. Det finns så mycket att hämta ur den.

Den är underhållande och rolig och har en lång rad duktiga skådespelare. Leif Andrée som Puck är helt underbar, han är naturlig och klurig, helt rätt i den rollen.

Den som vill se en helaftons-föreställning som både är oerhört underhållande, elegant, mystisk och samtidigt under ytan säger något om människors karaktär. Javisst är det överdrivet på scen men ändå finns det något högst mänskligt i hur alla kan gå vilse i sina känslor.

Maxim öppnar i Stockholm i höst igen

24 april, 2024 by Redaktionen

Efter att ha varit stängt i nästan två år öppnar Maxim i Stockholm i höst upp sin anrika scen igen, renoverad och under ny ledning. Det nya kulturhuset kommer att fyllas med röster, musik och berättelser från olika delar av världen med målet att bli hela Stockholms nya hemmascen, berättar ett pressmeddelande:

Redan nu är 100 programpunkter klara och idag presenteras ett urval av vad publiken kommer få uppleva när portarna slås upp. Det blir bland annat konserter med Sarah Klang, afghansk-persiska popstjärnan Valy och amerikanska soulgospel-legenderna Staples Jr. Singers, nyskrivna pjäser av iranska dramatikern Amir Reza Koohestanis och Sissela Kyle och standup med brittiska komikern Shazia Mirza, Petrina Solange & Ina Lundström och Ahmed Behran. Dessutom en helt ny talkshow där näringsliv och kultur möts, ledd av näringslivsprofilen Shori Zand, som också är en av Maxims nya delägare. Maxim blir även första konsertlokalen i Europa att erbjuda sina artister att spela in konserter på vinyl.

Efter nedläggningshot räddades anrika Maxim vid Karlaplan i Stockholm förra året av en grupp engagerade och erfarna aktörer inom scenkonst, musik, bio, restaurang och hållbarhet. En ny ägarkonstellation bildades som skrev kontrakt med fastighetsbolaget Green Property.

Bakom den stora nysatsningen finns bland andra näringslivsprofilen Shori Zand, skådespelaren Lia Boysen, musikern och kompositören Markus Jägerstedt, krögarna Andrew Jones och Tim Alton från Bistro Barbro, hållbarhetsprofilen Mikael Salo och kulturproducenten Ellen Tejle.

Maxim genomgår just nu en omfattande och nödvändig renovering för att bli en toppmodern scen i världsklass vid nyöppnandet i höst. Hos Maxim ska publiken både kunna få en känslofylld verklighetsflykt och underhållning genom konst, musik, teater och dans, men också utmaningar och samtal om samtidens avgörande frågor. Det nya kulturhuset kommer att fyllas med kreatörer från olika delar av världen med målet att bli hela Stockholms nya hemmascen.

– Vi är en unik samling aktörer som gör en enorm satsning för att bevara och utveckla Maxim till ett högkvalitativt kulturpalats för hela Stockholm och Sverige. Vår ambition är också att Maxim ska bli en oas som slår vakt om mänskliga rättigheter, jämställdhet, demokrati och miljö, med kultur som förenade kraft, säger Ellen Tejle, vd för Maxim.

Ellen, som är den stora drivkraften bakom nya Maxim, har tidigare bland annat startat upp och drivit Bio Rio, initierat internationella kampanjen A-märkt för jämställdhet i film, och varit vd för mediehuset Fanzingo.

Gediget hantverk scenografiskt fulländat men ack så trögflytande – Hamlet på Göteborgs Stadsteater

22 april, 2024 by Mats Hallberg

Av William Shakespeare

Regi och översättning: Kristina Hagström-Ståhl

Scenograf: Tobias Hagström-Ståhl

Ljus. Tobias Hagström-Ståhl och Susanna Hedin

Kostym och mask: Jenny Ljungberg

Ljud: Tova Östman

Musik: Mikael Sundin

Koreograf/ rörelseinstruktör: Mike Gamble

Medverkande: Karin De Frumerie, Johan Holmberg, Jessica Liedberg, Victoria Dyrstad, Johan Gry, Ylva Olaison, Johan Hafezi, Eline Höyer och Mikael Sundin (musiker)

Premiär 19/4

Spelas på Stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 1/6 2024

Senast pjäsernas pjäs med sin drygt fyrahundraåriga historia kunde beskådas i Göteborg skedde det på Folkteatern 2015 (recenserades här) då dansare integrerades med skådespelare i en fängslande uppsättning. Sedan dess har tre stora produktioner gjorts i Stockholm, varav den härom året i vår huvudstads Stadsteater har en central ingrediens gemensamt med Kristina Hagström-Ståhls version. Syftar förstås på att i bägge uppsättningar agerar en kvinna ut Hamlets hämndbegär som ju resulterar i en allom bekant eskalering av vansinne och dödligt våld. Erinrar mig det intryck Ingmar Bergmans renodlade bearbetning gjorde med Peter Stormare i huvudrollen teve-överföring sent 80-tal. Göteborgs Stadsteater spelade Hamlat både på 70-talet och på 90-talet, eftersom det ju Ingår i uppdraget att med jämna mellanrum göra klassiker relevanta.

Från perioden när jag studerade i England för att därpå fortsätta med språkstudierna på hemmaplan, minns jag tio föreläsningar om pjäsen av professor Frykman (har kvar en pocketutgåva av manus plus kommentarer), en texttrogen uppsättning av dedikerade studenter vars repliker ibland förstärktes med salivsträngar, ett knippe andra Shakespeare-pjäser sedda i hans hemland samt att jag på rundresa besökte Stratford Upon Avon. Glömd detaljkunskap såväl som förhandsintresse fanns således. Har däremot svårt att se vilken ingång Kristina Hagström-Ståhl haft i sitt mastodontprojekt. Vad vill hon betona? Är inte lika förvissad som en kollega att tolkningen fungerar som fredsappell. Varför en nyöversättning? Även om intervjuer skulle ge ledtrådar och kanske till och med svar, saknas regissörens avsikt. 2019 gjorde Hagström-Ståhl som är forskare och undervisar en fyndig uppsättning av Antigone på Göteborgs Stadsteater.

I klassiska tragedier svävar inte publiken i ovisshet. Ingen recensent behöver därför vara rädd för anklagelsen att spoila. De flesta som kommer se uppsättningen känner till Hamlets mission: att hämnas sin farbrors dåd och sin mamma Gertruds svek och att han i sitt raseri tar miste och dräper Polonius. Vidare att Ofelia fördöms och förtärs av olycklig kärlek samt att krig utkämpas i pjäsens periferi. Hagström-Ståhl leker med fiktionen. Många känner nog också till det faktum att i Shakespeares gruvliga drama faller det på Horatios lott, att berätta om hur samtliga rollfigurer dör. Egensinnigt och uppfriskande grepp att på Göteborgs Stadsteater låta personer leva, återuppstå eller gå igen i fler fall än Hamlets far. Pjäsernas pjäs platsar i en diskussion om skrupulösa individer som inte skyr några medel att nå makten och hämndspiralers konsekvenser. Blir en uppmaning om besinning genom att skildra hur förskräckligt illa det kan gå när motsatt läge råder. Frestande att jämföra med vad ett otroligt destruktivt samhällsfenomen som polarisering, en spegling av dagens Sverige, kan leda till.

Filmens beroende av rutinerade klippare underskattas alltför ofta. Kanske är dramaturgen i bästa fall en motsvarighet inom scenkonst. En helaftonsföreställning, alldeles särskilt om den innehåller många monologer överlag framförda på ålderdomlig blankvers, behöver ha en lämplig rytm. Ett förhållande som inte kan nog understrykas. När jag såg tv-dokumentären om Lars Noréns spektakulära första regijobb på Folkteatern, märkte jag att jag varit alldeles för välvilligt inställd till första akten av Orestien. Han befarade själv obalans i tempot, vilket också inträffade. Det överskuggande problemet med Kristina Hagström-Ståhls Hamlet är att hon inte bemödat sig tillräckligt om rätt rytm. Det brister i mixen av fördjupningar och rappa replikväxlingar jämte dramatiska incidenter. Direkt efter paus noteras ett flertal scener på varandra med föredömlig skärpa. Men tyvärr varar inte kvalitetshöjningen avseende rytm. Trots att jag såg fram emot uppsättningen var den emellanåt sövande. Tar emot att skriva detta, men just bristen på energi kännetecknade premiären.

Lyckligtvis fanns flera ljusglimtar. Sitter man högt upp på parkett har man hela scenen i blickfånget inramad av halvcirkelns innerväggar. Vridscenen används flitigt. Tjänstgör likt ett tittskåp med utskurna interiörer. Vi tittar in hos kungen och drottningen, hos Polonius och hans Ofelia och runt omkring härjar huvudpersonen i Karin De Frumeries ynglinga-gestalt. Scenografin tillhör definitivt uppsättningens förtjänster. Plus ska därtill utdelas till musiken. Kompositören och musikern Mikael Sundin anlitas här för femte gången av regissören. Uppskattar vad han tillför med sitt John Dowland-liknande sound, fräcka rytmtillverkningen och den förinspelade musiken. Flera av skådespelarna bistår raffinerat med framtagandet av klanger. I ena hörnet står ett piano som märkligt nog nästan inte spelas på alls. Disiga ljussättningen är också värd stort beröm genom hur den drar oss in i intrigen.

Borde vid det här laget ha värderat ensemblens insatser. Men innan det sker kan inte nyöversättningen lämnas därhän. En uppenbar reflektion är att den är pepprad med kraftuttryck. Hamlets tilltagande förvirring och okontrollerbara ilska åskådliggörs med en strid ström av svärord, framforsande haranger. Moderniseringen av språket bryter fram stötvis, skär sig i somliga sekvenser. Tennis och pajkastning nämns. Ofelia brister ut i en nästan-rim om unga kåta män. Avgjort mest komik uppstår när Johan Gry som dödgrävare ger Hamlet svar på tal på mustigt bred göteborgska. Pjäsen mår bra av sådana stilbrott, sådana ventiler i ett drama obevekligt på väg mot sin undergång. Åtskilliga sentenser och ordspråk kan prickas av i monologer. är man inte inläst hajar man till ibland när de levereras med finess. Vidare är det både underhållande och upplysande att ta del av Hamlets instruktioner till skådespelarna. Karin De Frumerie levererar dessa råd avmätt med elegans.

Bör rimligen vara en utmaning att ge sig på Hamlet. Ensemblen gör verkligen inte bort sig, utan tacklar duktigt sina uppgifter. Man äger skiftande tonfall och förmåga att artikulera, vilket ibland påverkar hörbarheten i ofta tvetydiga monologer. Karin De Frumerie har på några år gått från Brecht, Beatles, Sofokles och stum roll i samtidsdrama till att förkroppsliga Monica Z och nu Hamlet. Och mycket mer därtill förstås. Den före detta elitgymnasten har flera huvudroller i bagaget. Att en medelålders kvinna dundrar på med bett i replikerna som den vedergällande Shakespeare-skapelsen ger en fascinerande dimension, ett spännande perspektiv. En imponerande insats, inte minst i krävande monologer, även om hon glänste än mer i Monicas vals.

Johan Holmberg känns igen på sin resonerande stil. Förmår att vara precis lagom pösig, fast kanske aningen entonig. Victoria Dyrstad omfamnar i vanlig ordning sina rollfigurer med ett vädjande tilltal som berör. Och hennes hjärtskärande gestaltning av Ofelia sker med väl avvägd hormonnivå. Behärskar som alltid att exemplariskt nå ut med sina repliker. Jessica Liedberg (flitigt förekommande i tv-serier och filmer) i rollen som Gertrude hamnar lite i skymundan, fast prestationen i sig är oklanderlig. Johan Gry mejslar omsorgsfullt fram vitala porträtt. Dessutom tar han som framgått chansen att agera med kvick komik på stadens dialekt. Johan Hafezi är lika stabil som kunnat förutses i fyra biroller. Sist men inte minst måste övriga kvinnorna i ensemblen lyftas fram. Eline Höyer (också fyra biroller) och i än högre grad Ylva Olaison gör avtryck som Rosencrantz respektive Horatio. Osäker på hur unikt det är att kunniga kvinnor spelar dessa roller. Ser till att bete sig komiskt manhaftigt. Visst fanns en hel del att glädja sig åt. Men summa summarum lämnade jag Stadsteatern otillfredsställd.

Teaterkritik: Blott ett annat namn för ljus – förförande vackert om förbjuden kärlek

20 april, 2024 by Rosemari Södergren

Blott ett annat namn för ljus
Manus och regi Felicia Ohly
Scenografi Emilia Bongilaj
Kostym Amanda Varhaugvik
Ljud Marius Varhaugvik
Koreografiöga Jonna Ljunggren
Ljus Gustave Lund
På scen Eddie Mio Larson
Premiär 19 april 2024 på Strindberg Intima Teater
Ett samarbete mellan Strindbergs Intima Teater och Donna Donna Teater.

En förförande, vacker föreställning om förbjuden kärlek. De vackraste kärleksberättelserna som berör allra mest har oftast en hel del svärta i sig. Handlingen utspelas 1911 då homosexuell kärlek var kriminell. Huvudpersonen Mikael är kvinna som klär sig som man och omgivningen tror att Mikael är man. En dag möter Mikael den unga kvinnan Ethel och blir stört-förälskad.

Feministbibiblioteket menar att novellen borde räknas till klassiker och skriver om novellen:
Ett sällsamt öde är en novell som ingår i boken Blott ett annat namn för ljus – tre texter av Frida Stéenhoff. Novellen har ett queer-tema och handlar om en kvinna som gör om sig till man och knycker åt sig några månader av lycka när han förlovar sig med sitt hjärtas kärlek.
En fantastisk novell från tidigt nittonhundratal och jag håller med det feministiska förlaget att det borde ha blivit en klassiker.

Berättelsen framförs av en skådespelare på scen, Eddie Mio Larson. Ibland har Eddie Mio Larson är Mikael och berättar om mötet och relationen med Ethel som en monolog, ibland har Mikael dialog med en röst som kommer ur högtalaren. Det är så bedövande vackert och känslofullt gestaltat på scen med en drömlik scenbild med stora skynken på golvet.

I inledningen kommer Eddie Mio Larson krypande och kravlande fram. Scenbilden talar till mer än vår logik. Det är suggestivt, drömlikt, gränserna mellan handlingen i en novell och dåtid och nutid suddas ut. Det är magiskt och djupt engagerande. Eddie Mio Larson har en sådan fenomenal scennärvaro. Eddie Mio Larson är helt enkelt lysande på scen.

Berättelsen sorteras in under queerhistoriens litteratur men jag tycker den har en kärna som kan tala till alla. Den skildrar den omöjliga kärleken mellan två kvinnor under 1900-talats början i Sverige men visst går det att se paralleller med andra kärleksrelationer som kan möta stort motstånd i samhället, förr och kanske ibland idag också, beroende på var i världen det utspelas.

I föreställningen handlar det om kön men det finns många hinder för kärlek. Hinder som klass och kultur, nationalitet, religion, ålder, sjukdomar med mera. Det som gör en relation omöjlig kan bero på de murar omgivningen bygger upp men lika mycket vad vi människor har en förmåga att bygga upp inom själva.

Jag fantiserar lite själv kring berättelsen om Mikael och Ethel när jag strövar hem efter föreställningen och tänker att se skulle kunna ha en chans, om de hade både vågar och ville. Om de flyttade någonstans till ett annat land där ingen kände dem. Men det hade krävt att de hade det modet och klarade frigöra sig från alla de kände. Ett svårt steg förstås. Det är hoppfullt att världen i många länder ändrats så kärlek mellan två kvinnor inte längre är brottslig. Fast det finns många länder där det fortfarande är olagligt och straffbart. Tänk bara Iran, Saudiarabien och de regioner där Hamas och andra islamistiska grupper bestämmer. Kärleken är fortfarande inte fri i världen.

Jag ger stående ovationer till hela produktioner och skådespelaren, allt samverkar så väl och talar till mig på flera nivåer. Det är vackert, det är sorgligt, det är starkt, det är tankeväckande, det skickligt in i minsta detalj.

Teaterkritik: Like Lovers Do (Medusas memoarer) – segt, segt, segt

13 april, 2024 by Rosemari Södergren

Lika Lovers Do (Medusas memoarer)
Av Sivan Ben Yishai
Översättning Khashayar Lykke Naderehvandi och Johanne Lykke Naderehvandi
Regi Helle Rossing
Scenografi och kostym Siri Areyuna Wilhelmsson
Ljus Sofie Gynning
Ljuddesign Ella Blixt
Mask Linda Gonçalves
Medverkande John Njie, Isabelle Kyed, Daniel Nyström, Jenny Möller Jensen och Sara Shirpey
Skandinavienpremiär 12 april 2024 på Kulturhuset Stadsteatern.

Mäns sexuella övergrepp mot kvinnor och flickor skildras i en monolog framför av fem skådespelare i en timme och fyrtio minuter. Det blir väldigt segt när inget framförs sceniskt utan det bygger helt på berättande monolog. Om och om igen. Men det måste sägas: föreställningen framförs av enastående skådespelare och på en scen som sprakar av fantasi och skaparkraft av scenograf, ljussättare och ansvarig för mask och kostym. Ingen skugga må falla på ensemble eller produktionsteam. De gjorde det bästa av det som kunde göras av ett manus som är alldeles för ytligt för att egentligen skildra patriarkatet.

Föreställningen bygger till stod del på en grekiska myten om Medusa. Medusa våldtogs av guden Poseidon. Och det är Medusa som straffas för att hon blir våldtagen. I denna sceniska monolog får vi höra skildringar av sexuella övergrepp över kvinnor och vi får också många skildringar av hur kvinnor och flickor medverkar i att bli offer, att de ser sin roll som att vara offer och tillgänglig.

I reklamen för denna föreställning står det: En skoningslös uppgörelse med patriarkatet där ingen är utan skuld. Jag tycker de missar detta mål.Föreställningen handlar nästan enbart om sexuella övergrepp. Jag håller dock med om att föreställningen också slår mot kvinnor och flickor. Vi får till och med följa fem unga flickor som fantiserar om sin framtid med mannen i deras drömmar. Så visst ger föreställningen kvinnorna och flickorna del i ansvaret för att patriarkatet kan härska.

Det är bara det att problemet med patriarkatet handlar om mycket annat än sex-akten. Jag tänker på alla de kvinnor jag känner som kämpar för att ens få lov att ta av sig slöjan eller burkan. De religiösa ledarna (män förstås) i flera samfund världen över och också i Sverige är tydliga med att kvinnans roll är helt annan än mannens roll och kvinnor ska skyla sig – och med skylandet följer ett begränsat liv där bröder, fäder och makar bestämmer över sina döttrar, systrar och fruar. Och detta pågår inte bara i Iran utan också här i Sverige. Jag känner många. Dessa kvinnor skulle inte bli ett dugg hjälpta av att ta itu med sin situation av denna föreställning.

Det känns konstigt att tackla världens problem kring patriarkatet med en tävling i hur många gånger det går att säga ordet ”knulla” på scen. Det är tjatigt och det visar på en underskattning publiken. Låt en skådespelare säga ordet två gånger och det är etablerat och vi kan förstå. Säg ordet femtio gånger och det blir segt och tjatigt. En undersökning lät en skådespelare i en roll använda svordomar på scen tre gånger i pjäsens början och sedan inte en svordom mer. En publikundersökning visade att publiken ändå hade uppfattat det som att den karaktären svor hela tiden i alla han/hon sade.

För mig är det viktigt att film och teater säger mig något, talar om något som engagerar. Sexuella övergrepp är fruktansvärda. Men att bara berätta om övergrepp efter övergrepp i en timme och fyrtio minuter och samtidigt peka på kvinnornas skuld genom att de upprätthåller illusionen om kvinnors roll och männens roll. Jag saknar dramatisering av ett skeende. Nu blir det som ett plakat istället.

Visst kan det vara intressant när scenkonst söker andra former än den traditionella. Visst kan experimentell scenkonst vara storartad. Men jag har svårt att uppskatta när det blir helt utan dramatik, inga dialoger egentligen, inget skeende som spelas upp eller gestaltas utan det är endast monolog, monolog, monolog och åter mer monolog. Det här är första gången på många, många år som jag tyckte tiden som publik i en teaterföreställning var bortslösad tid. Jag skruvade på mig och ville helst slippa vara där.

Men det måste sägas än en gång: De fem skådespelarna är enastående duktiga. Ingen skugga må falla över dem. De gjorde vad de kunde av detta manus. Föreställningen var också marknadsförd med ordet ”queer”, vilket jag tycker är rätt överdrivet. Två av de fem skådespelarna definierar sig nog som ”han” och i föreställningen bar de kjol, det vill säga kläder som av fördomsfulla personer skulle kunna kallas flickaktiga kläder. Men vadå? Det är inte särskilt ovanligt på scener i Sverige idag att män har kvinnoroller. Så jag har lite svårt att se att det skulle vara särskilt queer på en scen idag.

Vi är dock alla olika och det finns de som uppskattar denna pjäs: Like Lovers Do hade urpremiär 2021 på Münchner Kammerspiele, blev uttagen till Berliner Festspieles Theatertreffen 2022 och nominerades 2022 till det österrikiska teaterpriset Nestroy.

Teater

Footer

Om oss