Killinggänget på Dramaten – kändes som ett teaterhistoriskt ögonblick. Ett humorgäng från tv flyttar in på Stora Scenen på det svenska nationalscenen. Förväntningarna var stora,
applåderna åskade innan ridån gick upp.
Första stora skrattsalvan ekade genom lokalen då Henrik Schyffert trädde in, ikiädd klänning som såg ut att vara sydd utifrån de dräkter Formel 1-förare har. Nedtill var den stor som en klänning från den tid då klänningar hos hovet hölls upp med stålställningar undertill.
Fast sedan kom det inte så många fler skratt.
Jag vet inte om det beror på publiken eller föreställningen.
Vi två från Kulturbloggen såg Alex Schulman och Sigge Eklund på raden snett framför oss förresten, för kvällen klädda i mörka stiliga kostymer. En stor del av publiken var ju journalister och andra av den kategorin. Och det är en bortskämd grupp som inte bjuder så mycket på sig själv och inte skrattar i första taget.
Schulman har bloggat om föreställningen och skriver bland annat:
– Sammanfattningsvis: idén att spela sig själva, att gestalta sin egen grupps förfall, är briljant. När jag hörde om det trodde jag att jag skulle få se något fantastiskt. Men redan i första scenen står det klart att de inte riktigt vågar löpa linan ut. De har hela tiden på sig sina masker. Därför måste man säga att den här pjäsen både var modig och feg på en och samma gång. Jag är inte besviken, men förvånad. Om jag skulle ge plus, så skulle jag beroende på humör antingen ge den en stark tvåa eller en svag trea. Där har vi det.
Föreställningen bygger, som Schulman skriver, på åersonernas karaktärer, att de inblandade spelar karikatyrer av sig själva. Robert Gustafsson är rolig bara man ser honom, Andres Lokko i sin roll som besserwissern är träffsäker.
I pausen hörde jag några viska att det mest var buskis. Dethåller jag inte med om, men visst: det är en ovanlig föreställning för att vara på Dramaten och den har drag av såväl buskis som nyårsrevy.
Jo, det var givetvis en hel del roliga citat. Som när Mårten Luuk upptäcker att Andress Lokko har en fru sedan 17 år tillbaka.
– Varför har du aldrig sagt något?
– Du har aldrig frågat?
Det säger en del om hur relationer i en grupp, att människor kan vara på en arbetsplats och faktiskt aldrig fråga om en persons privatliv. Fast det tycker jag inte killar eller herrar har patent på. Jag tycker inte det är så stor skillnad på killsnack som tjejsnack eller människosnack. Jag har varit i så många olika konstellationer att jag inte tycker det är så himla stor skillnad på grupper med killar och grupper med tjejer. Det beror på individerna. Därför har jag lite svårt att ta till mig en föreställning som bygger på att visa killsnack.
Fast: Killinggänget är duktiga och säkra inom området humor, så det är klart att det blir roligt och jag kan tänka mig att en publik som kommer dit bara för att ha kul och inte känner att de ska granska det kritiskt kan slappna av och skratta mer.
Mer om Killinggängets föreställning på Dramatens hemsida.
Relaterat:
Svenska Dagbladet 1 och Svenska Dagbladet 2, Expressen och Aftonbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om teater, Dramaten, komedi, Schulman, Killinggänget, scen
